Det är hon som föreslår Skansen.

Det är jag som undrar om vi, månne, borde klättra upp i ett träd och prata? Anna Maria Corazza Bildt verkar åtminstone ha varit flickan som en gång älskade att klänga upp mot trädkronor. Det är något med hennes oräddhet. Energin.

– Å, hur kunde du gissa, hejdar hon sig, glitterögt. Jag har alltid älskat att klättra i träd. Det där att kasta sig mellan grenarna – egentligen är det väl det som jag gjort hela livet.

Som barn, raskt för hon oss tillbaka till somrarna i Tabiano Castello i italienska Parma, älskade hon att leka utomhus.

– Min specialitet var det som var farligt och förbjudet, som att hänga i knävecken högt upp i trädgrenarna. Farmor gillade det inte alls, därför var det förstås extra kul.

Hon har slutat hänga upp och ner men hon har kvar behovet av att vara fri, gå sin egen väg. När andra slinker in på de finaste festerna gör Anna Maria Corazza Bildt entré. Syns åtminstone tydligt. Kanske är det de färgstarka kreationerna, det imponerande hårburret. Eller också är det just energin, att hon så påtagligt är på väg framåt. När jag söker jag henne direkt efter prinsessdopet i Slottskyrkan har hon redan hunnit återvända till EU-parlamentet i Bryssel. Nej, det var visst Strasbourg, Det kommer ett sms ”busy, busy i Strasbourg session”.

Så här i efterhand är jag tacksam att kärleken förde mig just till Sverige men i början var det tufft. I den position jag hamnade fanns inga felmarginaler.

Anna Maria Corazza Bildt.

Men nu är det ledig måndag i Stockholm och hon sitter på en skopåse, för att inte smutsa ner dräktkjolen, vid Solliden på Skansen. Propsar på att få bjuda på kaffet eftersom hon blev en halvtimme försenad från förra mötet, på banken. Vi kan fortsätta beskriva hennes liv i trädklättrartermer:

– Jag har fortsatt kasta mig mellan olika grenar, valt många vägar. Men så är jag också en fighter. Då tar man inget för givet utan vet att man måste fixa allt själv, kämpa för det man vill åstadkomma. Jag ger aldrig, aldrig upp men det betyder inte att jag är arrogant eller envis.

Envis måste du väl vara?

– Ja, men jag är inte så fokuserad och målmedveten som många tror. Jag kämpar för vad som är bra, för mina värderingar. Men det betyder också att jag kan förlora mig själv – I lose myself, om du förstår vad jag menar. Är man i många olika träd samtidigt kan man inte alltid hålla ihop sig. För det är inte bara hjärnan som styr, det är också känslorna. Och ödet. De stora besluten i mitt liv har inte varit så oerhört överlagda, däremot har jag alltid följt mina värderingar.

Har du hoppat fel någon gång?

– Herre Gud, hela tiden. Jag tror väldigt mycket på learn by doing, learn by mistake. Tillvaron är tuff och komplex. Det räcker inte med utbildning, vi måste vara bildade för livet också. Mognad kommer från att vi vågar kasta oss.

Med många ord, nästan alla på svenskan som hon lärt utan kurser, beskriver hon sin egen livsbildningsresa; den som startade med att hon var flickan i den norditalienska, välbeställda familjen som ville förändra världen, kämpa mot fattigdom, stötta utsatta barn.

– Min familj brukade säga att jag redan från början var en liten Röda Korsare. De idealen har fortsatt driva mig och som EU-parlamentariker har jag kunnat knyta ihop dem. Men innan dess, jag kastade mig ut i kriget på Balkan, och sen kastade jag mig hit till Sverige. I full fart, med fullt hjärta. Jag har tagit risker, jag har fått kritik, lidit, inte sovit på nätterna, det har gjort ont ibland men jag har gått vidare.

Men vänta, vad är det hon talar om? Vi är väl rätt många som ser Anna Maria Corazza Bildt som väletablerad politiker och utrikesministerhustru, framgångsrik och lyckad, därtill grevinna i grunden. Var kommer lidandet in?

Hon blickar ut över Stockholm, säger att det är mycket vi inte känner till om henne. Som hur svårt det var att komma till Sverige.

– Jag kunde inte språket, kände ingen, kom från kriget i Sarajevo – och hamnade direkt i rampljuset. Inte som mig själv utan som Carls fru. Så här i efterhand är jag tacksam att kärleken förde mig just till Sverige men i början var det tufft. I den position jag hamnade fanns inga felmarginaler.

Många andra invandrare – utan jobb eller kontakter – har förmodligen större problem. Hon blixtrar till där på bänken, säger att hon minsann kan känna igen vissa svårigheter. Låt vara att många dörrar öppnats för henne, att hon får gå på officiella middagar …

– … men jag har fått kämpa för att vara mig själv. Är man, som jag, så nära en stor sol har ens eget ljus svårare att brinna. Solen tar lätt över. Den kan också bränna en.

Och vem är solen?

– Carl är fortfarande solen i Sverige, det är självklart. Han skiner ännu, efter 30 år i politiken, vilket jag är glad och stolt över. Men om du tittar på mig, bredvid denna sol, så är det ingen helt lätt sits. Att jag lyckats gå min egen väg, samtidigt som jag har kvar min identitet, är en kamp jag vunnit. På Balkan var jag experten, fram tills han blev den store fredsmäklaren trots att jag varit där i sex år, han bara i två. Jag är jättestolt över honom, det han gjort, men jag kan konstatera att min insats är glömd. Hade jag kommit hit utan honom hade jag skrivit böcker, varit den man intervjuat.

Nej, glöm det där att hon är bitter hustru. I hennes röst finns inte ett uns av ilska eller sorg, mer en munter saklighet. Möts man i krigets skugga lär man kanske snabbt att välja sina strider.

Fortfarande förenas makarna Bildt i kampen för fred och frihet.

Betyder det att de aldrig ens höjer rösten hemma?

Hon slår ut händerna långt över Stockholm, talar om allt hon älskar och uppskattar med Sverige, svenskarna – men vissa saker förstår hon inte. Som vår konflikträdsla. Inte så att hon förespråkar krig eller våld.

– Men jag har vuxit upp med att människor har olika syn, olika känslor, inför en mängd saker. Stora som små. I Sverige kan man inte ta en riktigt hälsosam konflikt, här måste alla tycka likadant – tyvärr.

Har du lärt om din man på hemmaplan?

– Nej, nej, han är svensk. Men hans liv och jobb handlar om konflikthantering så han är van.

Hur Anna Maria Corazza Bildt själv förändrats genom åren i Sverige vet hon utan betänketid. Hon har blivit starkare. Nu går det undan, när är det politikern som talar:

– Sverige, och svenska folket, har gett mig möjligheter. Det är det budskapet jag vill förmedla. Samtidigt som jag fått behålla parmesanosten och det som är min kulturidentitet får jag representera svenska folket i EU-parlamentet. Det är väldigt stort för mig, ett ansvar. Jag vill stå upp mot extremism, nationalism och protektionism, jag vill vara med och förverkliga min vision för ett tolerant, mångfaldigt och öppet Europa. Det finns en svensk självgodhet som bekymrar mig, detta att vi tror att vi är bäst på allt. Men vi kan inte bara njuta av det vi har åstadkommit, då hamnar vi i ett farligt utanförskap.

Hon själv tog politisk strid för att bli EU-representant.

– Jag nominerades av Stockholmsmoderaterna och hamnade på andra plats på provvalslistan, som första kvinna. Ändå satte man mig på åttonde plats. Varför har aldrig fått förklarat. Jag vet bara att partiet kastade bort mig. Därför satsade jag på personval, slängde mig i svenska folkets armar, sa: Här är jag, jag bjuder på mig själv, jag är den ni ser: En fredskämpe och egen företagare, jag bryr mig om maten, jag strider för fred och frihet. Och jag lyckades!

I dag vet hon att det var rätt väg att gå, rätt träd att hoppa till. Även om de senaste tre år varit jobbiga med tanke på mammaansvaret, sonen Gustaf i Stockholm som i dag är nio år.

– Jag skulle vara redo att lämna allt om det inte funkade för honom. Man har ett större ansvar för sitt barn än för svenska folket. Nu har det gått att få ihop pusslet, med hjälp. Oftast är jag hemma från torsdag kväll till tisdag morgon, resten av tiden är jag på EU-parlamentet. Jag har inget liv i Bryssel, inga vänner. Jag jobbar.

Nu senast har hon dragit igång kampanjen Basta till matfusket, Basta till matsvinnet. Att minska slöseriet av mat genom konkreta åtgärder – å, det är något hon brinner för även en solig dag på Solliden.

– Alla kan göra något. Det är bara att öppna kylskåpet och se vad man har hemma. Mycket går att använda även efter bäst-före-datum. Lukta, smaka, känn på maten! Och på krogen, ta hem det du inte äter upp, du har ju betalt för det.

Så själv går du hem med en doggy-bag?

– Jag går inte på restaurang så ofta, jag hinner inte, men det händer att jag tar hem – ja, inte soppa. Men bröd. Kakor.

En kaka – eller chokladbit – räcker gott för hennes lunch i Bryssel eller Strasbourg. Om parmesanosten, som oftast finns i hennes handväska, inte åker fram. Jobbet går bevisligen före lagad mat.

– Jag vet, jag lever inte som jag lär.

Som gäst i Skavlans tv-program gick hon ett steg längre, sa att hon älskade att vara utbränd.

– Älskade var nog fel ord. Jag är medveten om att det är ett syndrom, något skrämmande och dåligt, men om jag ska göra allt jag verkligen vill så går det inte att dra ner på tempot. Därför har jag lärt mig att se stressen, adrenalinpåslaget, som en styrka och inte något negativt. Det är en tillgång att kunna improvisera, göra saker i sista sekund.

Hennes klädval följer samma linje. När Anna Maria Corazza Bildt ska gå på Nobelfest, eller prinsessdop, bestämmer hon inte klänning flera veckor i förväg.

– Nej, nej, det gör jag i sista stund. Och ofta väljer jag vintage, det passar både mig och tiden. Många klänningar som jag haft på officiella tillställningar kommer från mina äldre systrar. Jag har en i Rom, en i Paris. De har god smak, köper haute couture, men en del av deras klänningar tycker de sitter bättre på mig i dag. Jag behöver inte ens be att få titta i deras garderober, de skickar kläderna. Som den röda jag hade på prinsessdopet. Den kom från min syster i Paris.

Och flamencoklänningen som du hade på både kronprinsessans bröllop och en Nobelmiddag?

– Jag förstår inte varför alla säger att det är en flamencoklänning. Som om den var spansk. Den är ju italiensk, från min syster i Rom.

Fegt har jag väntat ut att tala om hennes klädsmak, alldeles i onödan. Anna Maria Corazza Bild har inget emot ämnet.

– Kläder är kommunikation. Jag tror mina kläder berättar att här är en kvinna som vågar vara sig själv. Oftast väljer jag det som är bekvämt. Men det är också viktigt att visa stil, inte den lyxiga, eleganta – utan mer den stil som är jag. Jag gillar inte vulgaritet, på något sätt.

Vi har lämnat Solliden, är på väg bort mot Seglora kyrka för att ta bilder. Anna Maria Corazza Bildt har bytt till finskorna hon hade i väskan. De åker av när hon fotovilligt klättar upp i närmaste, lägsta trädklyka. Diskret borstar hon av kjolen, konstaterar sakligt:

– Du ser, man vet aldrig vilket träd man hamnar i.