– Jag är skitnöjd med att folk har läst den personligt. Det var det jag ville. Jag tror att även de som inte köper vissa grundpremisser för feminismen kan få ut något av att läsa den. Sexualitet och våld spelar ju roll för alla.

Vi måste prata om våldtäkt, för vad det är och vad det gör mot och med kvinnor i dag, skriver Katrine Kielos i Våldtäkt och romantik som kom ut förra veckan.

Hon problematiserar olika feministiska teorier och driver teser som att våldtäkt inte bör ses bara som vanligt våld utan som en sexuell handling: ”… kuken hade inte lika gärna kunnat vara en knytnäve”. Faktakapitlen varvas med en berättelse om ett fiktivt jag som illustrerar hur det sexuella överfallet påverkar den kropp och själ som har utsatts.

Katrine Kielos valde våldtäkt som tema för sin första bok för att hon upplever att det ställer så mycket på sin spets.

– Kön, sexualitet, våld, kroppen, jaget, samhället …, räknar hon upp när vi träffas på Arenagruppen på Drottninggatan i Stockholm där hon vikarierar på den vänsterorienterade ledarsajten Dagens Arena.

– Men mitt främsta skäl var politiskt, man vill ju förändra. Jag ville lyfta frågan om kvinnors rädsla.

När jag har föreläst om feminism för ungdomar har jag gjort en övning där tjejerna berättar vad de gör för att skydda sig mot våldtäkt. Det blir en jättelång lista på ofta bisarra saker. Sedan frågar jag killarna. De gör ingenting. Det får tjejerna att inse hur de begränsar sig. ”Jag gör något irrationellt och tror att det är naturligt, men jag kan bete mig annorlunda”.

Varför använder du ett fiktivt jag?

– Jag använder mig av Anders Ehnmarks essädefinition: att med alla litterära medel lyfta och illustrera ett ämne. Jag tror dessutom att man alltid måste börja med sig själv för att se kopplingen mellan individ och kollektiv. Jag ville ta våldtäkten hit och göra det verkligt och då valde jag ett jag som är öppet och som kunde ha varit jag. Jag har också känt rädsla och tänkt mig in i en våldtäktssituation även om jag inte har blivit våldtagen.

Några har kritiserat dig för att du använder kollektiva förklaringsmodeller.

– Om någon säger att det är vänsterideologi tar jag inte det som en förolämpning utan som något bra. Haha!

Du tar upp Iris Marion Youngs bok Att kasta tjejkast. Vad får det för konsekvenser att kvinnor inte tror på sin kroppsförmåga?

– Om man redan i tolvårsåldern inte kan lita på styrkan i sin arm för att kasta iväg en boll hur ska man då tio år senare kunna lite på styrkan i sin kropp för att putta undan en våldsam pojkvän? När vi pratar om självförsvar tar vi ofta upp sådant som att sparka mot pungen. Självförsvar kanske snarare ska handla om att öka tilltron till kvinnokroppen som något annat än skört.

Det har kommit många våldtäktsböcker under åren. Vad bidrar du med för nytt?

– Bland annat att jag kopplar det fiktiva våldtäktsoffret till sexualitet, där hennes sexualitet är präglad av våldtäkten men också av annat. Jag trodde det skulle uppfattas som mer kontroversiellt. Men huvudpoängen i min bok är skuldkänslan. När man har blivit varnad för något ett helt liv är det naturligt att man reagerar med skuld när det inträffar. Det är därför den fiktiva tjejen tänker att hon är så fruktansvärt bra på att bli våldtagen, så våldtäktsbar. Den tanken måste hon släppa.

Hur slutar man känna sig ”våldtäktsbar”?

– Man måste sluta vara rädd och inse att en stor del av känslorna är irrationella. Alltså: ”Det är inte du, det är systemet.”

Om vi börjar diskutera våldtäkt: Hur vill du att det ser ut om 50 år?

– Att våldtäkter inte existerar. Jag hoppas vi har ett mer civiliserat samhälle och har satt upp en nollvision. I dag kan vi sätta upp nollvisioner när det gäller självmord och döda i trafiken. När det gäller våldtäkt handlar det om att komma bort från tanken att det alltid kommer att hända, som att det vore lite naturligt. Det är det ju inte.