Enligt Emelie Cajsdotter är allt som lever besjälat – och medvetet om sin existens. Därmed finns en möjlighet till kommunikation. ”Det gäller både djur och växter. Men det kräver att man kan gå in i varandras identiteter. Svårast för den här sammansmältningen har två människor, eftersom vi är mest fast i våra ramar.”
Foto: Dan Hansson
Inte var det någon i hennes barndom som berättade den gamla folksägnen att en natt per år, själva julnatten, kan djur tala. Hennes pappa, ateisten och forskaren i abstrakt matematik, läste hellre högt ur Kafka när hon var fyra år, högst fem. Sedan var han borta, han dog hemma på sovrumgolvet i det som kan ha varit ett självmord.
Nej, att djur kan tala lärde Emelie Cajsdotter på egen hand. Inte genom någon förtrollad saga utan den där dagen i ett ridhus i Göteborg när hon såg in i en ponnys ögon och plötsligt kände att gränsen mellan deras identiteter försvann, som om en plexiglasskiva tagits bort.
–Jag blev ponnyn, hon blev jag. Då var jag elva år. Och väggen som raserats kunde aldrig byggas upp igen. Även om jag först ville eftersom alltihop kändes skrämmande, jätteläskigt.
Det har gått mer än 20 år sedan eftermiddagen som, enklast sammanfattat, förändrade Emelie Cajsdotters liv. Så småningom valde hon, om det nu inte var yrket som valde henne, att ägna sig åt komplementär djursjukvård. Vilket enklare uttryckt innebär att hon far runt som en skottspole och kommunicerar med de djur, främst hästar och hundar, som ägare har problem med. Behovet är oändligt, säger hon.
–Djur mår dåligt av samma anledning som många människor mår dåligt. Vi lever alla i ett prestationsbaserat samhälle.
Man behöver inte tro på det hon gör, Emelie Cajsdotter har inget behov av att missionera eller övertyga skeptiker. Man får till och med fråga om hon är galen, på riktigt?
–Det är en bra fråga, som fler borde ställa sig åtminstone någon gång.
–Om just jag är galen är jag kanske inte rätt person att svara på. Jag kan bara se att min förmåga att kommunicera med djur fungerar. Men det betyder inte att djuren får röster, som i Disneyfilmer. I stället går jag in i deras identiteter, ser bilder som jag sedan tolkar. Men jag BLIR inte djuret, jag är hela tiden medveten om min egen existens. Annars hade det varit värre.
Nyss mötte hon vid vägs ände i en skog i norra Bohuslän, framför gården som hon i en intervju med TV4:s Lasse Bengtsson beskrev som ”kaotisk”. Vilket väl var en lätt underdrift. Med tanke på att hon tagit hand om 100 djur som annars skulle ha avlivats medan hon själv bor i ett enda rum, 25 kvadratmeter stort, som rymmer en spis, en kamin, en toalett, en säng och rader med amarylliskrukor, där katterna vandrar fram och tillbaka som längs en autostrada.
–Vi ska kanske ta bilderna först, medan det är ljust ute, föreslår hon och stegar ut på det snöpudrade gärde där 12 hästar snabbt drar sig undan. Bara Tamara står gärna stilla för en bild.
–Hennes roll i gruppen är att hitta nya sätt att tänka, därför tycker hon det är roligt när det händer något.
Är det verkligen vad hon säger?
–Absolut, försäkrar Emelie Cajsdotter. Senare – när vi krupit ihop på rummets enda sittplats, hennes säng – berättar hon att katten Beda struntar i min växande irritation över att hon vräker sig över bandspelaren så att våra människoord med största svårighet går att lagra.
Vad skulle Beda säga om jag erkänner att jag har svårt för katter?
–Hon har redan sagt att det är ditt problem, inte hennes. Idag har hon så bra självförtroende att hon inte tar på sig andras begränsningar.
Under några handdukar, så djuren kan sova på den, står datorn där Emelie Cajsdotter med stor möda och mycket snus skrev boken Alla kungens hästar, den som kom ut i höstas och är den svindlande berättelsen om hur hon hamnade i Jordanien. Efter att flera nätter i rad ha drömt om ett ökenlandskap vaknade hon en morgon av att hon sa Amman, högt och tydligt.
–Då visste jag inte ens var det låg. När jag ringde resebyrån hoppades jag att det inte skulle finnas några biljetter dit. Men det gjorde det. I samma veva mötte jag en man på ett bröllop som, efter att jag berättat om mina drömmar, sa att jag måste åka dit. Efteråt visade det sig att han var prins av Jordanien.
Hon kom till Amman, blev omhändertagen av prinsens medarbetare och kom så småningom att lära känna hans syster, det vill säga prinsessan Ayat. Det är hon som ärvt avlidne kung Husseins hästar, och de behövde professionell hjälp.
–I Jordanien uppfattas telepatisk kommunikation som något naturligt. Under fem år har jag åkt fram och tillbaka till det där stuteriet. Riktigt vad jag gjort går inte att kort förklara, det handlar om att gå in i varje häst känslor, se vad den behöver.
Nej, det här är inte lätt att förstå. Kanske måste vi berätta mer om Emelie Cajsdotter. Se vad som hände efter att hon gick in i ponnyn Pyrets identitet, då när hon var 11. Jo, hästen blev först sjuk, sedan påkörd, men räddades av en veterinär från Nya Zeeland som råkade vara i Göteborg.
–Det var genom mötet med honom som en pollett ramlade ner: Jag skulle ägna mitt liv åt att hjälpa djur. Det var därför jag fått min förmåga. I samma stund jag såg sambandet försvann min rädsla.
Att hon gick hem och färgade håret lila hörde väl inte samman med yrkesvalet. Mer med friheten hon plötsligt kände. Från att ha varit en överambitiös skolflicka, grå in i både själ och hårrötter, återfick hon sin självkänsla. Och insåg att hon måste hålla sig undan skolans krav på anpassning för att värna om sin gåva.
–Min uppväxt var idealisk för det jag gör idag. Med en tryggare bakgrund hade jag nog varit mer rädd för att ta risker. Då hade jag väl suttit som matematiker på något universitet.
Emelie Cajsdotter fick aldrig någon traditionell yrkesvägledning. Den sista gången hon behövde hjälp stod hon på ett berg på Grönland och frågade Gud vad hon skulle göra med sitt liv? Svaret, hon kände det tydligt, blev återigen att hon skulle ägna sig åt djur och komplementär medicin.
– Jag åkte hem och började som lärling, först på ett stuteri och sedan bland kor. Efteråt fick jag veta att den här gården stod tom. Så jag flyttade hit med Pyret och hennes föl. Då var jag 21 år.
Skogen står tät runt huset och min fråga blir hur hon kunnat bo där ensam – nåja, det har funnits män i hennes liv också och sedan något år bor Sara, anställd djurskötare, i ett annat pyttehus på gården. Men ändå, blir det aldrig ensamt, tråkigt?
–Aldrig. Mitt yrke bygger på att jag kan behålla min sårbarhet. Då kan jag inte samtidigt vara så hårdhudad som det krävs för att bo i en stad.
Emelie Cajsdotter har påfallande lätt för att prata, inte bara med djur. I sanningens namn är hon svår att stoppa, avbryta, men nu lyckas jag ändå skjuta in frågorna som hopar sig. Som om förmågan att kunna kommunicera med allt levande, till och med en stackars amaryllis, aldrig blir tröttsam?
Hon nickar, bekräftande. Samtidigt har hon lärt sig stänga av, som när man stänger av sorlet på en stor middag.
– Springer en katt förbi när jag äter middag kan jag bli katten, känna ”jag vill ha en pastabit” samtidigt som jag ser den där biten. Men det är inte värre än så.
Men hur går själva djurvården till? Hur botar du, till exempel, en folkilsken hund?
–Säg att du har en ilsken boxer. Då kommer jag hem till er för att situationen ska kännas naturlig och när jag sedan upplever det jag gör i samband med din hund så skriver jag ner det i ett vanligt kollegieblock. Eftersom det handlar om bilder, att jag i en sorts dagdrömmar kan se det hunden förmedlar – till exempel att den inte tycker om att bli klappad – finns en risk för feltolkning. Därför skriver jag ner de konkreta bilderna. När alla bilder rasat fram, vilket kan ta olika lång tid, berättar jag för dig vad jag sett. När problemet klarnat börjar det verkliga jobbet: Hur löser vi detta, vad finns det för resurser?
–Din hund har kanske blivit misshandlad av sin tidigare ägare, medan du fått höra att problemet är att du inte varit tillräckligt stark som ledare, vilket är den vanligaste diagnosen när hundar har problem – ja, då måste vi ju diskutera det här.
Men en hund behöver väl veta vem som bestämmer?
–Jo, men därmed inte sagt att man behöver hamna i dominanstvister. Det djur kräver av oss är trovärdighet. Människor som inte blir respektfullt behandlade av djur saknar ofta egen självkänsla. Då är det den vi måste börja jobba med. Många djurägare vill att jag ska komma och trolla med knäna, så de inte behöver ändra på någonting. Simsalabim ska deras djur ändå bli jättesnälla. Jag jobbar inte så, det säger jag redan vid första telefonkontakten.
Vad är det då som krävs? Det Emelie Cajsdotter lärt är att flockdjurens hierarkier är en myt. Den ordning som finns baseras på att varje individ använder sin maxkapacitet vid rätt tidpunkt. Alltså finns ingen ledare som är bäst på allt.
–Den ordningen kan du som ägare upprätta med ditt djur. Men inte genom att gå där och bossa hela dagarna utan genom att fråga vad ni båda bidrar med till flocken?
–Säg att du vill att din hund ska gå fot. Då funkar det inte att du gör det för att grannarna ska tycka du är en duktig matte, eller för att du annars får för stor ångest själv. Kan du däremot övertyga hunden om att det är bäst för er båda, att ni då har lättare att överblicka situationen – då kan hunden förstå det.
Är det en teori som kan överföras till mänskliga grupper?
–Absolut. De samhällen vi har idag, ledda av alfahannar, verkar ju inte fungera särskilt bra. Det intressanta är inte att utse en härskare utan att fastslå vem som lämpar sig bäst till respektive uppgift.
Emelie Cajsdotter har avslutat sitt arbete med det jordanska kungahusets hästar. Nu vill hon ha mer tid för att glo på träden runt huset, för att smälta sina senaste, osannolika år.
Frågan hur hon klarar sig ekonomiskt, med tanke på att hon bara tar 400 kronor för att bota ett djur, oavsett hur lång tid det tar, kan hon inte svara på.
–Precis när jag börjat fick jag panik för att det inte skulle gå. Då kände jag, som ett knytnävsslag i magen, att jag skulle inrikta mig på arbetet och strunta i pengarna. Hittills har jag klarat mig. Om jag tar mer betalt skulle den här ekonomiska balansen rubbas. Då spelar det nog ingen roll hur mycket jag tjänar, då kommer pengarna ändå inte att räcka.
Eftersom katten Beda äntligen lämnat bandspelaren hörs förklaringen tydligt:
–Allt jag gör bygger på tillit. Det är som en serieteckning där någon går rakt över ett stup. Det funkar så länge man inte blir rädd och tittar ner. Då faller man handlöst.
