SvD fick en intervju med Luciano Pavarotti inför avskedskonserten i Stockholm.
Buon giorno! hälsar Luciano Pavarotti en andäktig presskonferens på Hotell Sheraton i Stockholm. Ett smattrande av kameror hälsar tillbaka, när han gör entré med sitt entourage: hans mångårige dirigent Leone Magiera, sopranen Carmela Remigio och producenten Harvey Goldsmith.
Varför slutar ni, herr Pavarotti? Vad ska ni göra nu? Frågorna avlöser varandra, och Pavarotti säger att det är bättre att sluta när man själv tröttnar än när publiken gör det.
Nu ska han ägna sig åt att undervisa och ta hand om tvååriga dottern Alice. De tre döttrarna i första äktenskapet träffade han kanske var femte månad, säger han med en aning dåligt samvete i rösten. Och så prisar denne matglade italienare de svenska räkorna.
Tre högklassiga produkter med världsrykte kommer från den norditalienska staden Modena: Ferrari, balsamvinäger och Pavarotti. Sportbilarna är dyra och högpresterande, vinägern fyllig och vällagrad. Frågan är om inte Pavarotti i dag är det mest kända varumärket av dem alla, efter en drygt 40-årig karriär.
Hans avskedsturné består av 40-talet konserter berättar hans manager Terri Robson, när SvD som enda tidning träffar honom på ett hotellrum efter presskonferensen. Turnén började förra året och fortsätter 2006, med de tre stora galor som avslutning: en i New York, en i Italien och en på hemlig plats i Europa.
När Pavarotti slog igenom för en riktigt stor publik var det som en av de tre tenorerna tillsammans med de två spanjorerna Plácido Domingo och José Carreras. Deras första konsert var i Caracallas termer Rom 1990, i samband med fotbolls-VM. 1,5 miljarder människor såg konserten på tv – Pavarotti jämför själv detta med att Caruso under hela sin karriär kanske sågs av 100 000 människor.
Och Pavarotti är mycket medveten om att han ingår i den stora italienska sångtraditionen. Han ser sig som efterföljare till de tre stora tenorerna Enrico Caruso, Beniamino Giglio och Giuseppe Di Stefano, med Di Stefano som speciell idol.
Men den viktigaste tenoren var nog ändå hans egen pappa, Fernando Pavarotti. Han dog bara häromåret, 90 år gammal, och var en begåvad amatörsångare som försörjde sig som bagare. Han var den förste som började knåda unge Lucianos röst till smidighet och glans, och snart fick han ta lektioner för professionella sånglärare i Modena och Mantua.
– Alla pojkar vill väl vara tenorer? säger Pavarotti när han talar om sin barndom – ett yttrande som nog bara kan fällas av en italienare.
Pavarotti slog igenom vid en sångartävling 1961 och fick då sjunga Rodolphe i Bohème i Reggio Emilia. Några år senare fick han hoppa in för sin idol di Stefano på Covent Garden, även då som Rodolphe, och då kom det stora genombrottet och skivkontrakt med Decca, som fortfarande är hans bolag.
En annan tenor med italienskt namn betydde mycket för honom, fast han var amerikan: Mario Lanza. Hans filmer hade stor framgång över hela världen och visade vilken betydelse bra marknadsföring och förståelse för hur medier fungerar kan ha för en sångarkarriär. Och han hoppas att hans konserter kan öka intresset för opera:
– Jag blir glad om någon som har hört en av mina konserter sedan ser en operaföreställning och tycker om det, säger han.
Förra året sjöng Pavarotti sina sista operaföreställningar.
Fanns det någon särskild tanke med att avsluta operakarriären just med Cavaradossi i Tosca – han som sjunger Sången till livet?
– Nej, ingen särskild tanke. Jag väljer roller mycket noggrant och Cavaradossi sjöng jag första gången i Chicago – när det nu var? – med Tito Gobbi som regissör. Kritiken sade att kvällens tenor var lika bra som Björling .
Blir roller annorlunda när du har sjungit dem många gånger under lång tid?
– Inte så mycket. Jag rör mig mindre. I början hoppade jag upp och ned mycket, nu är jag mer avslappnad. Men jag har fortfarande lika mycket rampfeber. Kysser du mig tre minuter före en premiär dör du, så giftig är jag!
Om man vill nå en jättepublik måste man sjunga i mikrofon. Det måste vara speciellt för en operasångare som inte är tränad för det. När var första gången och hur kändes det?
– Det var i Kanada, någon gång på 70-80-talet. Det var mycket underligt: rösten kom inte tillbaka som jag var van. Jag tyckte inte om det. Men arrangören försökte övertala mig, och till slut föll jag till föga. Nu har jag vant mig. Och jag använder samma teknik när jag sjunger i mikrofon som när jag står på en operascen.
Hur är dagens operasångare jämfört med gårdagens?
– Det är mer som är sämre än som är bättre. Om man jämför tenoren X med Björling är det kanske två toner som är bättre – och 1 000 som är sämre ...
– Men på ett område har det utvecklats. I dag kan man se sig själv inspelad. Det kan man lära något av. Första gången jag såg mig själv på tv tyckte jag inte om det, men efter fem år blev det bättre.
Finns det någon operaroll du ångrar att du inte har sjungit?
– Jag har ungefär 30 roller i min repertoar. Men det finns faktiskt två roller som jag har studerat in men aldrig sjungit på scen. Den ena är Werther. Jag avbröt arbetet med den när George Solti och Decca ville att jag skulle sjunga in Otello på skiva.
– Lohengrin.
En Wagnerroll – det låter inte som Pavarotti?
– Ja, men den är ju så italiensk!
Och så börjar Pavarotti sjunga Lohengrin för mig, vid sitt skrivbord på Hotel Sheraton vid Tegelbacken.
