Som ett strandat isberg på drift ligger det i mitt i Reykjaviks hamn – och sedan belysningen av den enorma glasfasaden, signerad den isländska konstnären Ólafur Elíasson, tändes i går är huset officiellt invigt.

”Ett sjunkande Titanic” har det kallats av kritikerna, kulturhuset som byggdes mot alla odds, mitt under brinnande finanskris 2008 när den isländska kronan dalade som ett visset löv i oktober och hela landet riskerade att försättas i konkurs.

Ett par månaders uppehåll i byggarbetet blev det, men att helt lägga ner eller riva de cirka fyrtio procent av byggnaden som redan stod klara var aldrig ett alternativ, menar musikchef Steinunn Birna Ragnarsdóttir.

– Vi räknade på alla alternativ och kom fram till att det inte skulle kosta mycket mer att färdigställa huset i stället, berättar hon när vi ses i Harpas enorma glasfoajé som i sina svagare stunder ger känslan av att sväva fritt inne i en enorm diskokula, i de vackrare att du blickar på ut mot världen inifrån en glittrande glaciär.

Utanför är det full aktivitet inför helgens stora fest. Den nyanlagda asfalten tvättas och den 43 meter höga glasfasaden, vars form är inspirerad av den isländska stenarten studlaberg, putsas med hjälp av stora lyftkranar.

En smyginvigning ägde rum redan i maj, när Islands symfoniorkester mitt i byggröran flyttade in med pompa, ståt och vip-mingel i foajén – samtidigt som demonstranter samlades utanför. De menade att Harpa, byggd för skattebetalarnas sköra krispengar, riskerar att bara bli en finkulturens högborg. En kritik som Steinunn Birna Ragnarsdóttir bestämt tillbakavisar:

– Harpa är alla islänningars hus och delar av det är byggt av mikrosponsring som medborgarna har bidragit med i decennier. Det här är ett ögonblick vi har väntat på i hundra år, säger musikchefen.

Hon hoppas att det nya kulturhuset kommer att öka kulturturism till Island så mycket att bankskulden kan vara återbetald om 25 år. Mot alla odds och några sprickor i fasaden, med ombyggnad som följd, senare – nu står Harpa på plats. Och de kulturaktörer i Stockholm som i många år har kämpat för ett nytt operahus i Stockholm kan inte annat än bli gröna av avund.