"Menotti skriver i Konsuln att han ville bränna alla fanor och riva alla gränser. Det är förståss en utopi, men det är en grundtanke som jag kan ställa mig bakom", säger Farnaz Arbabi som regisserar verket på Folkoperan.
Foto: Dan Hansson
S amma natt som Olof Palme mördades flyttade Farnaz Arbabi till Husby. Då var hon åtta år gammal och lämnade sin barndoms Kungshamra, där många av hennes kamrater hade varit latinamerikaner. Den bakgrunden har en viss betydelse för hur Farnaz Arbabi nu sätter upp Gian Carlo Menottis 1950-talsopera Konsuln. Palme finns med i bakgrunden, som en sorts sinnebild för Sverige.
–Han var en viktig symbol utåt. Det märker jag på mina iranska släktingar. Och att han blev skjuten spelade stor roll, eftersom det ledde till mytbildning och konspirationsteorier.
Palme finns med på scenen, men den svensk Farnaz Arbabi ser i hjälterollen är diplomaten Harald Edelstam, som var Sveriges ambassadör i Santiago under militärkuppen i Chile 1973. Han använde sin diplomatiska status för att hjälpa chilenska oppositionella, varav ett stort antal fick möjlighet att fly till Sverige. Edelstam var alltså inte ett dugg lik den konsul som härskar på Menottis konsulat, för den personen är lika frånvarande som Becketts Godot.
–Det är den Kafkaartade känslan av en process som inte går att ta sig ur. Så kan ett asylärende vara, med många små beslut, där alla lägger skulden på någon annan och politiker och tjänstemän skyller på varandra. Människorna på konsulatet hamnar i ett Moment 22, säger Farnaz Arbabi.
En violinist i orangefärgad 70-talsdräkt avslutar just sin stråkövning, när vi träffas i ett rum på Folkoperan.
70-talet i kläder och inredning är ju inte ovanligt på scenen idag, men här har allt murrigt och blommigt en genomtänkt politisk dimension.
–Min uppsättning av Konsuln utspelas här och nu. Men en del av inspirationen till scen och kostym kommer från 70-talet, för att påminna om en tid när Sverige hade en annan flyktingpolitik. Jag vet inte om det idag är möjligt att ha en lika generös flyktingpolitik som då, men jag är ute efter att väcka diskussion. Och allt finns i stycket från början. Det handlar om en kvinna som lever i ett förtryckarland och som försöker få visum för att ta sig ut. Konsulatet hon tar sig till har vi gjort specifikt svenskt.
När Farnaz Arbabi kom till Sverige var det fortfarande 70-tal, även om decenniet var på upphällningen. 1979 reste hon från Iran med sina föräldrar.
–Jag firade min tvåårsdag här. Mamma och pappa kom som gäststuderande från Teheran. De var inte flyktingar. Men det blev oroligt i deras hemland, och så utbröt kriget mellan Iran och Irak. Idag hade det i princip varit omöjligt för dem att få studerandevisum.
Något Farnaz Arbabi har haft hjälp av när hon tagit sig an Konsuln är arbetet med Vilhelm Mobergs Utvandrarna, som hon satte upp 2006 på Riksteatern. Det är ett verk om emigration och immigration, dessutom från samma tid – Utvandrarna kom 1949 och Konsuln 1950.
–De har mycket som påminner om varandra. Men Mobergs Utvandrarna handlar om människor som påverkar sitt samhälle, de bygger nytt, de skapar en framtid. I Konsuln får människorna inte den möjligheten, den handlar mer om samhällets påverkan på människorna.
I arbetet med Konsuln har både hela ensemblen och alla andra som arbetar på teatern gjort grundliga förberedelser och haft besök av experter på immigrations- och asylfrågor. De har också sett ett urval filmer som handlar om flyktingproblematik.
–Det kändes viktigt att prata om nuet också för att väcka en medvetenhet och finna en gemensam värdegrund och en referensram. Det betyder inte att vi inte kan ha olika syn på politik men vi måste känna att det finns en angelägenhetsgrad i det vi arbetar med.
Jonas Dominique som dirigerar föreställningen deltar också en stund i vårt samtal. Han har lång erfarenhet från Folkoperan.
–Det här är en annorlunda produktion. Och det är en stark historia. I början var det stressigt, men nu har vi fått en fin gemenskap.
Vilka skäl finns det till att spela Konsuln?
–Det är så bra musik. Särskilt när den är extatisk och inte rädd för att vara vacker. 1900-talsmusik kan annars vara så intellektualiserad, och många tonsättare betraktar sig själva utifrån. Men Menotti har en hängivenhet. Hans operagestik har många likheter med Puccini, men tonspråket är annorlunda. Det låter mer amerikanskt, ibland som filmmusik. Och det är oerhört spännande när det romantiska går över i något modernt och gränslöst!
Folkoperan, som annars ofta måste reducera antalet musiker i orkestern, kan här använda originalbesättningen.
–Den är ganska speciell. Det är enkelbesatt träblås och så innehåller den harpa, slagverk och piano som orkesterinstrument. Ibland får man associationer till Stravinskij eller Prokofiev.
Dirigent och regissör är överens om att ett operapartitur redan innehåller en sorts regi. Och det gäller både en rytmisk tajming och en känslomässig regi, säger Farnaz Arbabi:
–Jag kan vilja modifiera den i vissa fall, och ibland vill jag kanske gå helt emot den.
Det är första gången hon gör opera, och hon märker att talteater och opera är helt olika världar.
–Det är korta regitider, men det är härligt att arbeta med operasångare! Man börjar på en högre nivå. Det finns både flamsighet och hantverkskunnande. Opera innehåller en tydlighet – antingen är en ton ren eller inte. Med talskådespelare blir det mycket mer ogripbart.
Hon har ofta fått höra att hon arbetar musikaliskt, med flöde, tempo och dynamik. Och hon har en utbildning i botten i form av en operaregikurs på Det Kongelige teater i Köpenhamn, med operachefen Kasper Bech Holten och operadramaturgen Henrik Engelbrecht. Annars har Farnaz Arbabi i likhet med så många andra fått grunderna i musikskolan, där hon lärde sig läsa noter och spela piano.
–Jag har inte gått in för att bryta formen utan göra riktig opera och jobba inom ramarna för det. Men nu lär jag känna genren på ett nytt sätt. Och det är en ny värld som öppnar sig.
