På skrivbordet, intill datorn, ligger en hög med böcker och en massa tidningsurklipp. En del av böckerna har jag läst tidigare, andra bara hunnit ögna eller bläddra i. Det är naturligtvis endast en liten del av allt som skrivits i ämnet, skönlitterärt såväl som facklitterärt. Böckerna har alltså ett gemensamt tema: ondskan.

Författarna försöker utifrån olika utgångspunkter – filosofiskt, religionshistoriskt, psykologiskt – tränga in i ondskans väsen. De ger perspektiv, ofta motsägelsefulla, på den eviga frågan om varför vi människor begår onda handlingar. Dagligen utsätter människor andra människor för grymhet. Ondskan är ju ett område där frågan ”Varför” smyckas med omfattande teorier utan att ge några entydiga svar. Möjligen är det just därför många intellektuella fascineras av och önskar utforska ondskan, nu senast Ann Heberlein i ”En liten bok om ondska” (2010). Samma sak gäller för övrigt inom skönlitteraturen.

Idag börjar alltså rättegången mot Anders Behring Breivik – själva anledningen till mitt skummande genom ondskelitteratur. För vem är denne man? Nästan lika chockerande som morden i Oslo och på Utøya har varit förövarens totala frånvaro av ånger eller reflektion över vad han verkligen har gjort. Breivik verkar helt dränerad på empati. Skulden tar han på sig med stolthet och en skrämmande grumlig ideologi. Är alltså Breivik ondskan personifierad?

I starkt religiösa samhällen skulle svaret vara ja, han skulle betraktas som utsänd av Djävulen och dömas därefter. Och visst finns det något tryggt i en sådan förenklad bild. Men för de flesta av oss, fast förankrade i sekulära samhällen, räcker det inte. Vi tar gärna både filosofin och psykologin till hjälp och då blir det mer komplicerat, en annan helhet framträder: bakgrund, uppväxt, idéflöden, påverkan, mentala defekter med mera.

Psykoanalytikern Ludvig Igra skriver i boken ”Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet” att han är tveksam till begreppet ondska. Den blir lätt en abstrakt princip som tycks verka oberoende i världen. Han skriver: ”Ondskan utgör som jag ser det en tankemässig återvändsgränd som vi står handfallna inför. Det finns ingen väg vidare. Likaså är formuleringen som ’ondskan inom oss’ visserligen suggestiv men den är ytterst tankefattig. Skulle en sådan självständig kraft ta boning inom den enskilde, och kan man verkligen mena att det är ondskan som utövar sin verksamhet när en människa utför onda handlingar?”

Igra föredrar därför att se onda handlingar som ”djupt mänskliga aktiviteter, lika självklara hos människan som hennes förmåga till medkänsla och omsorg”. Det är utmanande och berikande. Enligt den senaste utredningen av Breiviks psykiska tillstånd var han frisk vid tiden för de grova brotten. Det innebär också att han kan ställas till ansvar. Själv kommer jag att intensivt följa rättegången, bland annat i syftet att förstå när den där tunna hinnan, som Igra skriver om, sprack.

Jo, övriga böcker på skrivbordet är Hannah Arendt ”Den banala ondskan”, Lars Fr H Svendsen ”Ondskans filosofi” och Harald Ofstad ”Vårt förakt för svaghet”. De rekommenderas.