Det är, så här i 00-talets sista minuter, kanske både nyttigt och nödvändigt att det delas ut och tas emot lite verbalt smisk. I tidningar och tidskrifter vänds blicken tillfälligt bakåt: Vad var bäst, intressantast, sämst, fel, vad nytt föddes och vad gammalt dog? Listor är populärt. Andra nöjer sig inte med det – de kritiserar, analyserar och försöker i en kombination av eftertanke och skoningslös rannsakan peka ut problemen och mana till förändringar.
I det nya numret av tidskriften 00tal är svansföringen hög och tonen resonerande, det smiskas med omsorg. Temat är kritikens förflackning, kultursidornas försämring och kulturdebattens marginalisering. ”Att kritiken av kritiken hålls vid liv håller också kritiken vid liv”, är Madeleine Grives utgångspunkt. Visst!
Grive går sedan till attack: kultursidorna i dagspressen behöver rustas upp, bevakningen har försämrats, textutrymmet har blivit mindre, skribenterna färre och osjälvständigare. Knappast någon kritiker kan leva på verksamheten, ”är då kritiker ett yrke?”, frågar hon polemiskt.
Hon och många av numrets medverkande skriver med auktoriteten hos personer som länge varit verksamma kulturskribenter. Därmed inte sagt att det som sägs stämmer på alla punkter – men det manar till självrannsakan och försvar av den seriösa kritiken.
Med en något förenklad historieskrivning har kritikens ställning sedan det sena 70-talet urholkats. Då var kritikerna ofta anställda, de var tydligt förknippade med en tidning, deras omdömen kunde skapa eller fälla ett författarskap. Konkurrensen från övrig journalistik, tv och radio var närmast obefintlig. I takt med journalistikens och tv-soffornas erövring av kulturområdet, en allt otydligare gränsdragning mellan olika sorters journalistik och tidningarnas försämrade ekonomi har kritiken utmanats. Samtidigt har tidskrifter med omfattande litteraturkritik lagts ned och essäböcker blivit allt sällsyntare.
Kritikern är idag en frilansande skribent som inte kan leva på sitt kritiska uppdrag. Identifikationen med den tidning man skriver för är inte lika självklar, inte minst då kritikern ofta är tvungen att skriva för flera. Detta är på gott och ont; frånvaron av kritiska överstepräster har frigjort många skribenter och skapat en oförutsägbar mångfald, men det kan också leda till utslätning och frånvaro av sammanhang.
Kritikern är lotsen som leder läsaren genom verket, hon/han värderar och sätter in det i ett sammanhang. Det kräver kunskap om och respekt för den bok som skall tolkas men framför allt en lustfylld och djärv språkbehandling. Därför bör kritiken – oavsett textlängd eller typ av press – också ses som en litterär genre i egen rätt. Läsupplevelsen mer än något annat är ju dess existensberättigande.
Kaj Schueler är SvD:s litteraturredaktör. kaj.schueler@svd.se
