För européer och israeler är det inget märkvärdigt att glida in och ur flygplan, men för en Gaza­palestinier är en utlandsresa en dröm som aldrig kan förverkligas.

Mohammed Omer är dock ett undantag som bekräftar regeln. Han är ung journalist från Gaza som igår landade på Arlanda ­efter intensivt föreläsande i Holland. Här fortsatte han med att tala inför journaliststuderande i Stockholm och framträda på ett seminarium om Gaza, arrangerat av Reportrar utan gränser och Palmecentret.

Mohammed Omer njuter av gröns­kan i Stockholm och möten med nya ansikten. Men han känner också skuld gentemot dem därhemma i Gaza som inte har samma förmåner som han. Men framför allt känner han ett stort ansvar att berätta om levnadsvillkoren därhemma.

–Inte ens de sjuka får lämna Gaza. Enligt mina kontakter har 172 sjuka dött sedan i november på grund av medicinbristen och den haltande sjukvården under israelisk belägring. Därför skäms jag när jag kan resa ut. Men nu ska jag hämta ett pris i Storbritannien och jag vet att folk i Europa har kämpat för att jag ska få resa ut.

I Storbritannien tilldelas han inom kort Martha Gellhorns journalistpris för att han blivit ”en röst för de röstlösa”. Det var inte givet att han skulle få Israels tillstånd att hämta priset. Först när en holländsk diplomat på sin ­lediga dag personligen eskorterade Mohammed Omer från Gazas gräns mot Israel till bron mot Jordanien fick han tillstånd att resa ut. Hans värdar i Stockholm konstaterar besviket att svenska diplo­mater inte erbjöd samma tjänster som holländarna.

Den unge Gazajournalisten har tidigare fått New American Medias pris ”Bästa unga röst”. Han medverkar i internationell press och blev först känd genom en blogg från sin heta hemstad, Rafah. Han kände sig tvungen att berätta för omvärlden om livet i Gaza i text och bild.

Nu belönas han för sina reportage om barnens och de arbets­lösas liv i Gaza. Ett annat pris­belönt reportage handlar om en 20-årig cancerpatient som dog efter att tre dagar i sträck förvägrats inresa till Israel, trots att israeliska läkare i Physicians for human rights ordnat vårdplats för honom. Han arbetar på ett nytt reportage om barn i ­Rafah som flyger drakar och leker med jämnåriga på den egyptiska sidan av gränsbarriären på detta vis: barn som aldrig kan ses eller träffas och som bara känner varandras röster.

Mohammed Omer – själv ättling till flyktingar från 1948, liksom de flesta i Gaza – känner stor närhet till de utsatta barnen.

–Jag började arbeta när jag var sex år. Jag hade inget val, pappa satt i fängelse. Jag jobbade som gatuförsäljare, arbetade på sy­fabrik på morgnarna – jag började 6.20 – och gick sedan tillbaka till fabriken på kvällarna efter skolan. Jobbet var bra, men tröttsamt för mig som liten. Läxor hann jag aldrig göra utanför skoltid.

För fem år sedan, under den andra intifadan, sköts en av hans bröder ihjäl.

–Han dödades på väg till skolan av sju kulor från en israelisk prickskytt. En kvinna försökte rädda hans liv, men hon dödades också. Det var den 18 oktober 2003, tidigt på morgonen.

Samma år raserades hans familjs hem i Rafah, som låg 300 meter från gränsen mot Egypten.

–Mamma var inne i huset när en bulldozer från den israeliska ockupationsmakten gav sig på huset. Hon hoppade ut från köksfönstret och skadade sig.

Sin goda engelska har han främst lärt sig genom att arbeta som fixare åt utländska medier i Gaza, som Sky News, CNN, BBC och tidningar i väst. Med tiden började han själv rapportera för utländska medier. Pressfrihet finns inte i det palestinska samhället.

–Jag vill vara en röst för de röstlösa. Objektiv, så klart, och en oberoende källa. Jag vill ge mitt bidrag både till uppdrags­givare och till dem jag berättar om.

Det är svårt att behålla sin integritet som palestinsk journalist i Gaza, när både Fatah och Hamas försöker desinformera, intygar han.

–Jag försöker undvika partiska källor, jag vill inte bli utnyttjad i propagandasyften. Jag söker upp neutrala källor som FN, Världsbanken och människorättsorganisationer som inte är knutna till politiska intressen. Källor som människor har respekt för.