Elin Ruuth flätar fingrarna kring varandra och säger att hon inte kan precisera vad den illgula lilla boken, som ligger på hennes svarta köksbord, handlar om. Men när vi kommer in på titeln, ”Fara vill”, lossnar det.
–Fara säger man hemma i Luleå om att åka. Dessutom betyder det fara som i den stora faran. Och det betyder att man vill fara och att man far vilse. Jag funderade på alla de här sakerna när jag kom på titeln och slogs av att det ju var det som var grejen medan jag skrev.
Det är en speciell dag vi ses i hennes studentlägenhet på Östermalm – recensionsdagen. Hon har känt sig både ”rädd, ängslig och olycklig” för att hängas ut och låta ”hela Sverige” bedöma hur hennes verk förhåller sig till ”den goda smaken”.
Hon kan pusta ut, flera kritiker välkomnar hennes debut varmt.
Fara vill är som en låda fylld med godsaker i form av korta träffsäkra formuleringar som inte sällan är svartmålade av ensamhet som: ”Mamma vet många saker, men hon vet inte allt. Jag har lärt mig prata i telefon på ett sådant vis att det inte hörs när jag börjar gråta.”
Elin Ruuth började skriva texterna när hon gick skrivarlinjen på Fridhems folkhögskola i skånska Svalöv, men lite vid sidan om, lärarna uppmuntrade inte eleverna att skriva självbiografiskt.
Hon är inte själv ”överförtjust” i den typen av litteratur, fast konstaterar att hennes texter fyllde en funktion för henne, som nyinflyttad och vilsen i Malmö.
–De gav lite mening åt något som var ganska meningslöst, min vardag där och då. Man kan omformulera en verklighet tills den betyder något. Det är i alla fall det jag har försökt.
Hon hade varken tv eller internet i sina andrahandslägenheter och inte så många vänner. Hon tror att tristess och leda är viktigt för skapandet.
–I efterhand kan jag se att mitt första år i Malmö var miserabelt. Men när man skriver sådana här texter distanserar man sig mycket, det är svårt att just då se hur det står till. Så om skrivandet fungerar som terapi är den ganska dålig. Det är mest en flykt.
Hon har tänkt en del på att hon lämnar ut sig själv, men påpekar samtidigt att boken är så bearbetad.
–Även det som är ”sant” är inte det varje dag.
Det var först på folkhögskolan hon kom på tanken att ge ut sina texter i en bok och insåg att man inte riskerade något med det.
–Förutom portot som var jättedyrt, säger hon och skrattar.
–Men det fanns ingen prestige i det och det var ingen dröm jag närde när jag bodde i Luleå.
Nu vore det fint att skriva en bok till.
–Jag tycker inte jag kan kalla mig författare än och det vore en trevlig titel att ha.
lina.kalmteg@svd.se
