Krönika
Det har blivit dags för en stor man att porträtteras. ”Ytterligare” en stor man ska kanske tilläggas. Efter en höst som dominerats av Olof Palme (nu senast i en dokumentärsvit på SVT) och sedan utmanats av Torgny Segerstedt – vars person porträtteras i filmen ”Dom över död man” som hade biopremiär i början av december – har turen kommit till finansmannen Jan Stenbeck. Ikväll klockan 21 har den första delen av dokumentärserien ”Stenbeck” premiär i SVT1. Resterande två avsnitt sänds samma tid på tisdag och på torsdag om en vecka. De tre avsnitten har döpts till ”Maktkampen”, ”Mediemogulen” och ”Uppgång och fall”. Det är lovande undertitlar. Som om de likt ett grekiskt drama – som tagit sin plats i 80-talets Sverige bland mobiltelefoner i femkilosklassen – skulle blotta all dramatik kring Jan Stenbeck.
För vi – eller de som sitter på beställaruppdraget – kan uppenbarligen inte få nog av de mäktiga männen. Att det är just män som porträtteras är inte särskilt konstigt. Det är ju där som makten (hittills) har legat. I ”Maktkampen” är det också, i huvudsak, flera män som pratar om en man. De kvinnor som är med i den första delen av Stenbeck är en före detta flickvän och en kompis. Det är lika mycket ett porträtt av Jan Stenbeck och maktkampen som det är en skildring av en maktstruktur.
Kanske är det också därför som vi just nu inte ser porträtten av kvinnorna. För att makt tar tid att etablera och där ligger männen före. Det är givetvis ingen förklaring som ursäktar. Det finns mängder av pionjärkvinnor att porträttera. När får vi se påkostade SVT-dokumentärer om – låt säga – Alva Myrdal, Astrid Lindgren, Siri Derkert, Emilia Broomé, Kerstin Hesselgren, Elin Wägner eller Anna Lindh? Jag tar gärna filmer om dem allihop och önskar dessutom att de visas snart.
För än finns inga tecken på att samtiden skulle ge upp sin fixering vid kända personer och deras gärningar. Ära den som äras bör, och samma sak med vanäran. I det moderna samhället är vi besatta av de enskilda människorna. Kollektivet är omodernt, individen betyder allt. Åtminstone just nu. Men eftersom trender alltid avlöses av mottrender är det bara att vänta in att vi åter igen börjar intressera oss för gruppen; för vad människor tillsammans kan åstadkomma. Vi går mot en fyra grader varmare framtid där vi måste engagera oss ihop. Där individen måste lägga sina egna krav och önskningar åt sidan för något annat – för att bli en del av något större. Det låter kanske otänkbart idag men det kommer att bli en påtvingad verklighet snart. När vi inte längre har något val. Jag ser fram emot kulturskildringarna om kollektiven. Om dem som kunde arbeta tillsammans.
Fram till dess att cirkeln byter varv kan vi dock hålla oss kvar vid personporträtten. I höst kommer ”Monica Z”, en film om Monica Zetterlund med manus av Peter Birro och med sångerskan Edda Magnason i huvudrollen. Reklam för filmen har redan börjat snurra på biograferna och plötsligt önskar jag att årets sommar redan vore över. Det blir en lång väntan till september.
