714 s. Norstedts

Biografin är en, bland historiker, populär men absolut ingen lätt genre. Populariteten förklaras kanske av att källmaterialet ofta är smalt och tämligen väl samlat och därför inte bereder övermänskliga svårigheter.

Samtidigt kräver biograferandet en bakgrundsteckning av tiden, dess problem och anda liksom dess vånda och oro. Denna bakgrund kan emellertid målas med bred pensel och kräver därför mindre noggrannhet och akribi av författaren än mer allmänt hållna historiska monografier.

Att skriva en bred framställning av 1900-talets historia är naturligtvis aldrig en lätt sak, men det blir lite överkomligare om man har ett klart fokus som grupperar framställningen kring en avgörande händelse eller en betydande person.

Henrik Berggrens biografi över Olof Palme är hur man än ser det en lyckad och mästerligt genomförd berättelse över såväl 1900- talets svenska samhälle, med dess politiska och sociala konflikter som en fullödig levnadsteckning av Olof Palmes liv och gärning.

Berggrens metod är den klassiska och som på engelska brukar kallas ”life and letters” eller med ett lite förklenande uttryck ”tvättnotebiografi”. Någon tvättnotebiografi är det nu inte fråga om även om käll- och litteraturförteckning är både omfångsrik och imponerande.

Berggrens ambition är att teckna ett porträtt av Olof Palme i helfigur och inte bara skildra honom som politiker, organisatör eller debattör. Det är en styrka eftersom mycket av hans enorma energi inom alla dessa områden i hög grad får sin förklaring av hans uppväxt i svensk överklass med dess betoning på disciplin, plikt och bred bildning. Olof Palme bar dessa dygder med sig under hela sitt liv och de hjälpte honom både i med- och motgång.

Det står klart att Palme tidigt kom att uppfattas som ett underbarn och att han i stor utsträckning fick behålla detta epitet under större delen av sitt liv. Han började skolan tidigare än andra och han blev student redan som 17-åring. Det innebar att han alltid var junior under sin skoltid, liten till växten, men enastående begåvad, något som hjälpte honom att hävda sig i den hårda leken på skolgården. Han var likaså utrustad med en stark tävlingsinstinkt och en böjelse för att i diskussioner och meningsutbyten renodla frågeställningar så att de blev tydliga och lätta att greppa. Det var också en egenskap han behöll livet ut. För honom var alltid anfall bästa försvar, som Berggren övertygande belyser.

Palme kom alltså från den yppersta eliten inom svensk överhet, men han blev socialdemokrat. Han bytte med andra ord sida i politiken och samhällsdebatten. Det gjorde att han inte sällan beskylldes för att ha svikit sin klass och sålt sig till den politiska makten. Berggren visar att så enkelt var det inte. Palme var en rastlös människa som hade en egenartad förmåga att alltid hamna där stormen rasade hårdast och att trivas där. Det gjorde att han tidigt fick erfarenheter som var aparta för hans klass och delvis även för hans bakgrund.

Det var dessa erfarenheter som kom att dra honom till en egalitär politisk ståndpunkt och att i djupet av sitt hjärta bli en bergfast övertygad demokrat. Kanske spelade här även hans fostran en viss roll. Inom den överhet han tillhörde fanns en föreställning om ”noblesse oblige” det vill säga ”höghet förpliktar”. Han tycks i ovanligt hög grad ha burit på denna moral under hela sitt liv. Inte minst hade han ett chevalereskt drag i förhållande till kvinnor i svårigheter.

Som politiker beskrevs Olof Palme som en aggressiv, polemisk och stundtals även ondskefull personlighet. Speciellt i ungdomen då han inte tvekade att sätta hårt mot hårt och behandla gamla respekterade politiker både arrogant och stundtals nedlåtande. Men jag tror att Berggren har rätt när han hävdar att detta var ett intellektuellt personlighetsdrag som han begagnade sig av för att skärpa och klargöra motsättningar. Ett sätt att komma till botten i de frågor som diskuterades och han var enastående skicklig i den konsten.

I hans mentors och föregångares, Tage Erlanders dagböcker finns ett intressant parti. Jag tror det är skrivet 1953, när Erlander sitter ensam på ett hotellrum och gör en ovanligt lång och grubblande anteckning. Den handlar om vad som i framtiden skall vara partiets uppgifter, nu när man i stort sett genomfört allt det man kom till makten för att göra. Erlander vrider och vänder på frågan, söker linjer och framgångsvägar men förgäves. Han blir svaret skyldig. Modstulet hamnar han i hållningen att det som återstår är att förvalta vad som uppnåtts. De stora, engagerande reformernas tid är förbi.

Dessvärre hade Erlander säkerligen i stort sett rätt när han i sin ensamhet sökte socialdemokratins framtida väg. Men det blev inte hans uppgift att lotsa partiet genom detta limbo. Det blev hans lärjunge och allt i allo, Olof Palme, som fick den otacksamma uppgiften att finna det som kunde engagera den stora rörelsen till kamp och hitta de frågor som kunde förändra och förbättra Sverige.

Det var ingen lätt uppgift, men Olof Palme visade sig ett långt stycke vuxen även denna svårighet. Hans lösning kom att bli att vidga Sveriges affärer till ett internationellt plan. Med sina stora språkkunskaper och sin breda internationella orientering var han som klippt och skuren för att blanda sig i den globala politiken. Han hade också den solidaritetskänsla som gjorde det naturligt för honom att ställa sig på de förtrycktas och exploaterades sida oavsett om det gällde Vietnams folk eller Sydafrikas svarta majoritetsbefolkning.

Här såg han sin naturliga och givna uppgift. Svensk arbetarrörelse hade med organisation, utbildning och disciplin lyckats häva sig ur fattigdom och underordning. Det var dess plikt att ge sitt stöd till de folk som ville göra detsamma. Det förvandlade Palme till en internationell politiker och till en omstridd sådan.

Hans kritik av stormakterna gjorde att han uppfattades som en illojal provokatör, en opålitlig och farlig man som hade förmågan att sätta käppar i hjulet i det kalla krigets världsordning som styrde världen. Under normala omständigheter hade Palme säkerligen blivit firad som en vänsterns hjälte och förgrundsfigur. Men det blev han inte. Oturligt nog sammanföll hans internationella politik med 60-talets vänsteruppsving och för den ungdomsgeneration som ”ville ha allt genast” räckte inte ens Palmes radikalism.

På svaga eller helt ogrundade skäl blev Palme under de sista åren av sitt liv misstänkliggjord för att gå Sovjetunionens ärenden. En del svenska officerare bedrev en formlig hetskampanj mot honom och vissa udda delar av vänstern som EAP förföljde honom.

Om jag har saknat något i denna lysande biografi så är det möjligen en diskussion av hur Palmes överklassbakgrund försvagade honom när det gällde att gå mot strömmen inom sitt eget parti. Han förmådde inte alltid mobilisera det kurage som krävdes för att frondera mot tendenser som kunde misstänkliggöra att han trots allt bar med sig ett arv från överklassen. Löntagarfonderna som han ogillade från första början är ett sådant exempel.

Som jag skrev i inledningen till denna recension så är biografin en särdeles svår genre. Det är den därför att varje människas liv rymmer gåtor och mysterier som inte kan dyrkas upp ens med vetenskapens nyckelknippa. Jag kan dock inte värja mig mot intrycket att Berggren i denna ypperliga biografi kommit mycket nära den sanna bilden av människan och politikern Olof Palme.

Olof Palme var en i många avseenden mycket gåtfull person. En enastående energisk och uppslagsrik politiker, en starkt kulturintresserad person med stark inlevelseförmåga och samtidigt en dominant ledare och hänsynslös polemiker som kunde vara obehagligt provokativ. Under större delen av hans liv rådde det storm omkring honom, stormar som han tycks ha trivts med och eggats av. Ingenting av detta gjorde honom emellertid förtjänt av den brutala och dramatiska händelse som ändade hans liv på Sveavägen en kall februarinatt 1986.