Betyg: 6 av 6

New Jerseys stolthet, Bruce Springsteens motsats, den bleksiktiga trion Yo La Tengo ser inte ut som jammare. Georgia Hubley, hennes äkta man Ira Kaplan och James McNew har alla korta, lättskötta frisyrer och deras t-tröjor verkar vara strukna.

Men de vet ändå hur man använder monotoni för att hypnotisera, och det är vad de bestämt sig för att göra så fort de kliver på Kägelbanans scen på tisdagskvällen.

Hubley låter pukstockarna regna över cymbalerna, Kaplan spelar rundgången som om den vore en theremin och det är omöjligt att ta ögonen från scenen. Låtarna slutar egentligen aldrig, bandmedlemmarna byter bara instrument allt eftersom, medan effekterna och rundgången molar hjärtskärande vackert i bakgrunden.

Sen smyger de igång den enkla och gnistrande pop-hitten Stockholm syndrom, publiken jublar och McNew, stor som en samoansk krigare, sjunger med en röst som en liten flicka.

Två korta pauser för mellansnack, två minuter respektive 30 sekunder, helt utan poänger eller punchlines, får mig att skratta mer än vad jag gjort under de tio senaste konserterna jag varit på, sammanlagt. Tyvärr är det inget som går att återberätta. Du skulle ha behövt vara där.

Vilda improvisationer och mer hypnotiskt oljud blandas sedan med de allra lättaste och luftigaste popdängor, som när Hubley står med händerna längs sidorna och sjunger en helt och hållet avskalad och genomskinlig version av Tom Courtenay.

Det andra extranumret avslutas med den längsta, försiktigaste versionen på Daniel Johnston-covern Speeding motorcycle jag någonsin hört, lokalen är proppfull, men helt uppslukad, och flera rum bort hörs det hur någon tappar en sked på bardisken.