Lena Olin är beväpnad - med tre mobiltelefoner. En för akutsamtal från barnen i USA, en för maken Lasse Hallström och en för allt det där andra.
Hon tar emot som svensk films enda riktiga kvinnliga Hollywoodstjärna bör göra - i 20-minutersintervjuer på löpande band. Tio intervjuer är inbokade denna ösregniga torsdag med en Lena Olin i 80-talspastell. Att hon lämnat Venedig och inspelningen av maken Lasse Hallströms storsatsning ”Casanova” för en dag beror på ”Alias”, den amerikanska actionserien om dubbelagenten Sydney Bristow. Olin har gjort sin första amerikanska tv-serie som Sydneys mamma, en hänsynslös ledare för en av USA:s farligaste fiendeorganisationer. Men 22 avsnitt fick räcka.
Lena Olin hoppade av den populära serien, trots att producenten slet sitt hår, tittarna bönade och fansen startade sajten bringbacklena.com och finansierade en helsidesannons - ”kom tillbaka” - i filmtidningen Hollywood Reporter.
- Det är såklart attraktivt att få en roll skapad för sig. Och det var hemskt roligt, men
också jobbigt eftersom det var som en ettårig filminspelning där jag oavbrutet pendlade hemifrån New York till Los Angeles, säger Lena Olin.
Tidningarna spekulerade i fantasigager om 800 000 kronor per avsnitt för att hon skulle ändra sig. Själv säger hon sig faktiskt inte riktigt komma ihåg hur mycket, men att det framför allt handlade om att ha nått den punkt då det var dags att klippa naglarna och plocka av sig peruken.
- Även om jag gjort några Norénpjäser och ”Komedianter” i svensk tv, hade jag aldrig gjort tv-serier där heller. Men filmar man mycket blir man bortskämd och vill gå vidare - och då var vidare att vara hemma länge i New York. Jag jobbar så, först jätteintensivt och sedan gosar jag in mig hemma, säger Lena Olin vars samvete dock fortfarande gnager lite eftersom hon aldrig pratade ut med seriens skapare JJ Abrams.
- Han jämförde det med att man inte bara kan skiljas över frukostbordet. ”Du kan inte göra så”. Så det känns lite jobbigt.

Hösten tillbringar Lena Olin i Venedig med
”Casanova”, en romantisk komedi i 1700-talsdräkt. Olin spelar en venetiansk dam som försöker ordna ett konvenensäktenskap för sin dotter. Just nu får Lasse Hallström ny manushjälp av dramatikern Tom Stoppard. Det är första gången sedan ”Chocolat” som makarna arbetar ihop.
- Mitt i detta ständiga ståhej av ständiga omarbetningar, kostymer, pengar, producenten Disney och allt är Lasse bara så lugn. Det finns en orsak till att han plötsligt nått den position han har i Hollywood: hans enkelhet och närheten till skådespelarna.
I november åker de tillbaka till hemmet i Bedford utanför New York då Lasse Hallström planerar en långfilm tillsammans med Tom Hanks. För några år sedan provade familjen att slå sig ner för gott i Sverige, men det fungerade inte - varken jobbmässigt eller privat.
- Saknar är egentligen fel ord, för det skulle vara med tungt hjärta och längtan. Men jag är sugen på Sverige; på allt det nära, kollegor man tycker om. Men nu ska jag eventuellt göra en svensk film av dansken Simon Staho.

Den
långfilmsdebuterande regissören slog nyligen knockout på svenska recensenter med ”Dag och natt”. Nu har han specialskrivit en roll för Lena Olin i filmen ”Bang bang orangutang”.
- Jag blev väldigt tagen av hans sätt att berätta. Det är svart, jättetragiskt, om en kvinna som går igenom svår sorg. Så jag kommer hem i januari. Eller till Trollhättan, för det är väl där man gör film?
Det tycks bli ett skönt och avskalat avbrott bland alla glamourösa roller hon fortfarande erbjuds i USA. Olin säger att det var som en befrielse när hon fick hasa runt med mörka ringar under ögonen i ”Chocolat”.
- Jag har länge längtat efter att verkligen få hugga tag i en grå mus, men det är ingen regissör som tror att det funkar. För jag är egentligen inte alls en Irina Derevko-karaktär. Redan när jag gjorde ”Varats olidliga lätthet” identifierade jag mig med Juliette Binoches roll - och trodde att det var den jag skulle göra. Jag hade precis gått igenom svek, skilsmässa, allt sådant där - och kände så himla väl igen mig. Jag
har ofta undrat vad producenterna trodde om mig.