Den 7 november är den helige Teodors dag i den ryska ortodoxa kyrkan. Förr i tiden firade det ryska samhället något helt annat denna dag. Med parader på Röda torget och festligheter runt om i Sovjetunionen högtidlighölls minnet av den ryska revolutionen den 7 november. När revolutionen ägde rum 1917 tillämpade ryssarna den julianska kalendern, och datum för händelsen var den 25 oktober. Revolutionen döptes därför till Stora oktoberrevolutionen och gick därefter under namnet Stora oktober eller bara Oktober.

På ett offentligt möte i Belfast högtidlighöll irländska kommunistpartiet CPI den 25 oktober i år 90-årsdagen av den ryska revolutionen 1917. Talare var enligt programmet den tyske filosofen, professor Hans Heinz Holz, Kubas ambassadör i Irland Noel Carrillo och Eugene Mc Cartan från CPI. Arrangemanget följdes senare upp i Dublin med ett seminarium om marxismen i våra dagar.

De irländska kommunisterna, som betraktar hela ön som ett land, håller fast vid klangen i namnet oktober. För människorna som gjorde revolutionen var det den 25 oktober som den stora händelsen inträffade. (Man kan jämföra med att Svenskfinland högtidlighåller Gustav II Adolfs dödsdag den 6 november och inte den 16 november, som datumet borde vara enligt den gregorianska kalendern).

En förövning till firandet i Belfast och Dublin av oktoberrevolutionen var Trevor Griffiths framträdande på klubben Stand i Edinburgh den 9 oktober i komedin ”Revolutionary Laughter”, annonserad som ”a comedic commemoration of the Russian revolution’s 90th anniversary”. Det var Trevor Griffith som ett kvartssekel tidigare skrev originalmanus till Warren Beattys film ”Reds”.

”Reds” skildrar den amerikanske journalisten John Reeds liv, som kulminerade med Reeds vistelse i Rysslands huvudstad revolutionsåret 1917. I september kom Reed tillsammans med sin partner Louise Bryant till Petrograd. Reed var med om den relativt odramatiska och oblodiga stormningen av Vinterpalatset den 25 oktober. Resultatet av stormningen fick stor betydelse. Reed identifierade sig med bolsjevikernas sak och deras revolution och skrev reportageboken ”Tio dagar som skakade världen”, som blev en hyllning till segrarna.

Reed reste till USA och grundade dess kommunistiska parti. Han försökte ta med sig revolutionen till hemlandet. Han återvände därefter till Sovjetryssland som delegat till den kommunistiska internationalens andra kongress 1920. Han dog i Moskva i tyfus, begravdes vid Kremlmuren och blev kommunistiskt helgon.

Sextio år senare blev hans levnad en historisk berättelse, i filmen ”Reds”. Men då hade Reeds egen berättelse om februari- och oktoberrevolutionerna 1917 redan blivit virtuell historia och bestämt den populära bilden av dessa revolutioner. Den sovjetiske regissören Sergej Eisenstein gjorde utifrån boken filmen ”Dagar som skakade världen”, också kallad just ”Oktober”. Rune Waldekranz skrev i ”Filmens historia. Del II: Guldålder” att Eisenstein ”återskapade de bägge revolutionernas masscener så att de till förväxling fick utseende av journal- och dokumentärbilder”.

I senare ”dokumentärer” om ryska revolutionen kom Eisensteins scener att användas som om de vore kvarlevor, autentiska filmbilder av Lenins tal vid ankomsten till Petrograd i april och stormningen av Vinterpalatset i oktober.

Den intellektuella vänstern i Europa och Nordamerika har som bäst börjat förbereda sig för att fira 40-årsminnet av upproren -68. Stora oktober har fallit i glömska. I dagens Ryssland högtidlighålls numera varje år i november – den 4 – minnet av de ryska truppernas seger över polackerna i Moskva år 1612. Man hade ju vant sig vid att festa förs­ta veckan i november och kan fortsätta med det, fast den borgerliga klassfienden har bytts ut mot den nationella ärkefienden. Dessutom firas minnet av Det stora fosterländska kriget med manifestationer varje år på segerdagen den 9 maj i Moskva. ”Oktober” finns inte mer.

Med undantag för en liten heterogen minoritet av Rysslandskännare och kommunister betyder den ryska revolutionen 1917 i dagens värld ingenting alls. Som historiskt minne överskuggas den både av den 128 år äldre revolutionen i Frankrike 1789 och av den 72 år yngre sammetsrevolutionen i Centraleuropa 1989. Stormningen av Bastiljen och öppnandet av Berlinmuren är levande historia men de lösa skotten från Aurora och stormningen av Vinterpalatset hör bara till film- och konsthistorien.

Eisensteins stumfilm visas ibland för cineaster, med musik av Dmitrij Sjostakovitj tillagd, och på muséer i Ryssland kan man nog ännu idag återfinna en och annan oljemålning i socialistisk realism som skildrar hjältarna från 1917.

50-årsminnet av ryska revolutionen ägnades en studentafton i Lund den 25 oktober 1967 med framträdande av bland andra den då mycket populäre historikern och journalisten Jolo (Jan Olof Olsson) och de kommunistiska veteranerna Otto Grimlund och Texas Ljunggren. Akademiska föreningens stora sal fylldes av entusiastiska svenska studenter samtidigt som invandrare som hade flytt från de kommunistiska diktaturstaterna i Centraleuropa demonstrerade mot evenemanget utanför byggnaden.

Även inne i salen var säkert motståndarna till kommunismen fler än anhängarna, men det rådde enighet om att revolutionen i Ryssland var relevant och intressant att belysa och diskutera och att detta borde ske just den 25 oktober. I år sker inget motsvarande.

Gorbatjov försökte reformera det kommunistiska samhället. Boris Jeltsin omintetgjorde nästan allt som var kvar. Det enda som överlevde från revolutionen 1917 var Utomordentliga kommissionen för bekämpande av kontrarevolutionen, på ryska förkortat till Tjeka, säkerhetspolisen. Den sista inkarnationen kallades KGB. Efter Sovjetunionen upplösning 1991 reste Tjekan sig som en fågel Fenix ur askan och kallade sig FSB. Vladimir Putin var dess chef innan han slog in på den politiska banan.

Putin vårdar ömt minnet av ”tjekisterna” och hyllar traditionen från dem. Det är det enda som är kvar av Den stora socialistiska oktoberrevolutionen. Och så Lenin. I Moskva heter fortfarande ett av huvudstråken Leninpros­pektet och både i Moskva och S:t Petersburg och runt om i provinsstäderna finns Leninstatyer. Leningatorna är än i dag legio.

Monumenten över Lenin väcker inte större uppmärksamhet ­eller känslor än statyerna av Karlarna XII och XIII i Kungsträdgården. Våra Karlar står i Stockholm mot en fond av bankpalats. I S:t Petersburg står Lenin staty på sin pansarvagn precis som han gjorde en gång i Eisensteins film. Nu utslungar han inga teser om den socialistiska revolutionen. Lenin välsignar en bank, Gutabank.

Réabhlóid na Rúise har blivit just så exotisk som den låter på iriska.