Stressade föräldrar småspringer genom spärrarna. Ett gäng tonårs­killar släntrar förbi och ett ungt par släpar hem överfulla mat­kassar. Dagen håller på att bli kväll och mitt bland människorna står Sabrina Wainberg Zárate med en videokamera. Hon besöker sin morbror och hans familj, och har bott här i ett halvår. I januari åker hon tillbaka till sin hemstad Valpariso, 1,5 timmes bilfärd från Chiles huvudstad Santiago. Nu blir hennes tankar om Sverige en dokumentärfilm.

–Jag vill visa för min ettåriga lillasyster hur det är att vara här, i ett helt nytt land med ett nytt språk.

På ett möte för grannar i Alby kom hon i kontakt med kultur­föreningen Fanzingo. Tillsammans med sju andra unga mellan 16 och 24 år gick hon en helgkurs i filmteknik inom projektet ­Fanzingo on the road. Därefter hade alla en vecka på sig att spela in var sin dokumentär. Två professionella redigerare har klippt ihop kortfilmerna tillsammans med deltagarna.

–Jag var inte intresserad av att göra film innan jag började, men min moster tyckte att jag skulle prova. Jag tänkte att jag aldrig skulle få chansen igen.

Hon har filmat landskapet kring Alby till sin dokumentär. Den svenska naturen tycker hon påminner om den som finns i södra Chile. Springande fötter är också något svenskt hon filmat.

–Här har alla bråttom. Man springer efter tidtabeller på ett annat sätt än i Chile.

I slutet av filmen läser hon en dikt om att se livet. Samtidigt visas­ de ögon som hon filmat i tunnelbanan. Under processen har dokumentärfilmaren Mia Engberg funnits med som stöd och bollplank.

–Vi utgår från det personliga berättandet. Det skapar intressanta samtal. Vi gör inte bara film utan funderar också över vilka vi är, säger hon.

I somras visade hon sina egna filmer på Fanzingo. Dokumentären 165 Hässelby är en hyllning till människorna som bor runt Hässelby i nordvästra Stockholm. Hennes examensarbete på ­Dramatiska institutet, The Stars we are, handlar om en hiv-positiv kille och blev Guldbagge­nominerad. Efter filmvisningen blev Mia Engberg kvar som mentor­ inom föreningen.

–Jag var trött på att filma och ville använda mina kunskaper till att hjälpa andra. Jag vet hur det känns att vara ung och oetablerad.

På väg mot tunnelbanan passerar hon några ljusgula höghus vid vägen­. Hon pekar upp mot husen­.

–Flera av dem som är med i projektet bor i närheten. Många av dem har aldrig hållit i en video­kamera eller gått den vanliga ­vägen via filmskolor. Det ger nya historier. Jag är less på helylle-svenne-perspektivet som genomsyrar svensk film, säger Mia Engberg.

Målet är att Fanzingo on the road ska bredda Filmsverige och ge deltagarna självförtroendet att fortsätta uttrycka sig på egen hand. Nästa stopp är Botkyrka konsthall, där en grupp unga mammor ska göra film om sina liv. Mia Engberg har varit i kontakt med ett behandlingshem för unga narkomaner och en tjejgrupp i Rinkeby som hon vill samarbeta med. Därefter ska idén förhoppningsvis spridas till fler platser.

–Tanken är att kommuner runt om i landet ska kunna vara med i projektet. Sedan utformar vi ­programmet efter platsen och deltagarnas ålder.