Var befann du dig när du fick reda på att ett, och sedan ännu ett flygplan hade kört rakt in i World Trade Center? Vad tänkte och kände du då? Hade du andra människor omkring dig och hur reagerade de?

Sannolikheten är stor att du kan svara tämligen detaljerat på de här frågorna. Kanske anser du dig till och med ha ett kristallklart minne av ögonblicket när du tog emot nyheten om terrorattackerna i New York.

Stora, omvälvande nyhetshändelser har ansetts ge upphov till det som psykologerna kallar för flashbulb memories. Något etablerat svenskt uttryck finns egentligen inte, men fenomenet kan översättas till fotoblixtminnen, ögonblicksbilder som vi kan framkalla och återge med osedvanlig skärpa. Tror vi.

–När man får veta något väldigt otäckt och anmärkningsvärt så känns det som om händelsen lyser upp omständigheterna omkring en vid just det tillfället. Allt syns tydligt: vilka som är där, vad som sker och hur det ser ut, säger Pär Anders Granhag, professor i psykologi vid Göteborgs universitet och särskilt inriktad på rättspsykologi och minnesforskning.

Förutom 11 september-attackerna är Palmemordet, Estoniakatastrofen, mordet på Anna Lindh och terrormassakern på Utøya exempel på händelser som skulle kunna generera fotoblixtminnen.

–Ofta minns man omständigheterna omkring en speciellt bra, även om man inte minns lika bra som man tror, säger Pär Anders Granhag.

För fotoblixtens sken bedrar oss. De så kristallklara minnena visar sig nämligen vara nästan till hälften felaktiga – det fick till exempel den dåvarande presidenten George W Bush skamset erfara när han berättade om sitt minne av den 11 september. Vid minst tre tillfällen har han svarat på frågan om hur han fick kännedom om katastrofen och hans svar innehåller såväl inkonsekvenser som felaktigheter.

En av gångerna berättar han att nyheten om det första planet meddelades av hans rådgivare Karl Rove. Vid två andra tillfällen återger han ett annat minne: han besöker en skola och strax innan han ska gå in i klassrummet ser han på tv hur ett flygplan kör rakt in i ett av tornen. Han förmodar att det är en olycka och går in i klassrummet. Snart blir han avbruten av Vita husets stabschef, Andy Card, som meddelar att ett andra plan har kört in i skyskraporna och att USA är utsatt för en attack. Problemet här är bara att det vid det tillfället inte fanns någon film av när det första planet kraschade.

Termen flashbulb memories myntades av den amerikanska forskarduon Roger Brown och James Kulik år 1977 som en beskrivning av hur vi kan återkalla minnesbilder från det ögonblick då vi fick reda på en chockerande nyhet. De samlade bland annat in människors minnesbilder av när de hörde att president John F Kennedy hade mördats och förbryllades över hur detaljerade dessa minnen var. Och detaljrika minnen återgivna med stor självsäkerhet är sannolikt korrekta, antog Brown och Kulik, som föreslog att de skapades av en unik neurologisk process. Fotoblixtminnen är inte som andra minnen, utan skarpare och mer motståndskraftiga mot tidens tand, slog studien fast.

–Man föreställde sig att hjärnan liksom tog en bild med stark blixt och att denna bild lagrades på ett särskilt sätt. Men fotoblixtminnen är inte som fotografier, så vi har varit tveksamma till att ens använda termen, säger den amerikanska forskaren Elizabeth Phelps vid New York University som också är chef för The Phelps lab, ett laboratorium där man studerar hur nervbanorna i hjärnan aktiveras vid olika typer av minnen, känslor och tankar.

Dagen då de två planen körde in i tvillingtornen befann hon sig i New York och blev uppringd av en orolig kollega som ville försäkra sig om att hon var oskadd. Men samtalet tog snart en annan vändning.

–Vi insåg att 11 september erbjöd ett sällsynt tillfälle för minnesforskare att utgå i från, eftersom det var en händelse som alla brydde sig om, berättar Elizabeth Phelps.

Inom en vecka hade de satt samman en forskargrupp och inlett arbetet med att samla in människors helt färska minnen av när nyheten om terrorattacken nådde dem. Över 3000 personer från sju olika städer i USA har rapporterat om sina minnen. Först bara några dagar efter händelsen, sedan ett år efteråt och därefter ännu en gång efter tre år.

–Vi kunde bekräfta det som även andra studier har visat, nämligen att folk tenderar att överskatta sin förmåga att minnas, säger Elizabeth Phelps.

Deltagarna tillfrågades om omständigheterna kring när de fick reda på vad som hade skett. De fick bland annat svara på var de befann sig, vilka andra som var där och hur de reagerade på nyheten. När ett år hade gått hade de rätt till 60 procent och efter tre år hade minnets träffsäkerhet gått ned till 55 procent. Det visade sig också att vi är bättre på att minnas saker som har med tid och plats att göra än att återkalla känslor. När det gäller minnet av platsen svarade deltagarna till ungefär 80 procent rätt, medan de bara hade till 40 procent rätt om sina känslor.

–Tesen är att vi har svårt att skilja våra nuvarande känslor från dem vi ursprungligen upplevde. När vi får frågan om hur vi kände när nyheten nådde oss så svarar vi snarare på hur vi känner inför händelsen nu. Men samma sak gäller när vi ska försöka förutse våra känslomässiga reaktioner – vi är inte bra på det heller, säger Elizabeth Phelps.

Forskargruppen har precis samlat in data för hur deltagarna återger sina minnen tio år efter 11 september, men den informationen har ännu inte sammanställts och analyserats.

– Vi är väldigt spända på vad som ska komma fram nu för tidigare har ingen gjort den här typen av minnesstudie över så lång tid, säger Elizabeth Phelps.

Hon har även gjort en mer neurologiskt inriktad studie med 11 september som utgångspunkt. Människors hjärnverksamhet har studerats när de återkallar minnet av terrorattacken och när de minns personliga händelser från samma år för att få något att jämföra med. Alla deltagare hade varit i New York då skyskraporna rasade samman, men den ena gruppen hade varit betydligt närmare World Trade Center än den andra. Det var bara de som varit nära olycksplatsen som hade klart tydligare minnen av denna händelse än av andra, privata tillfällen, som till exempel sin mammas födelsedag. Och bara hos denna grupp kunde man se en högre aktivitet i den del av hjärnan som kallas amygdala vid minnet av katastrofen än vid andra minnen.

–Starka känslor ger ökad aktivitet i amygdala och något sådant kan vi inte se när personer som inte själva har varit precis i närheten av katastrofplatsen, eller påverkats direkt på annat sätt, minns händelsen. Vi har inte sett någon neurologisk skillnad mellan det man har kallat fotoblixtminnen och andra minnen. Det som utmärker fotoblixtminnen är snarast vår övertro på deras riktighet.

Hennes teori är att starka känslor gör att vi fokuserar på att ta in den viktiga informationen, medan vi missar en hel del detaljer i bakgrunden.

Efteråt minns vi några få saker väldigt tydligt och styrkan i minnet smittar av sig så att vi tror att vi minns mer än vad vi gör.

Det sociala trycket på att minnas stora nyhetshändelser tydligt tycks också spela roll för hur säkra vi anser oss vara på våra minnen. Och vi tenderar att rätta våra känslor i efterhand.

–Många amerikaner uppger att de kände stark ilska när de mottog nyheten om terrorattackerna, men det stämmer inte. I början var de bara chockade, ilskan kom långt senare, säger William Hirst, professor i psykologi vid The New School for Social Research.

Även han har arbetat med den stora studien av fotoblixtminnen efter 11 september.

–Fotoblixtminnen uppstår kring händelser som vi känner en skyldighet att minnas. Det är liksom en medborgerlig plikt att ha tydliga minnen av nationella trauman, så vi fyller omedvetet i de luckor som finns i våra minnen, säger William Hirst.

När man har jämfört tyskars och amerikaners minnen av 11 september ett år efter attackerna så var amerikanerna betydligt mer säkra på att de mindes rätt, trots att de hade fel i ungefär samma utsträckning som tyskarna. Amerikanernas överdrivna självsäkerhet bottnar i att de känner ett större krav på sig att ha ett kristallklart minne av händelsen, menar William Hirst.

Det är inte heller särskilt svårt att plantera falska minnen i våra hjärnor. Elizabeth Loftus, professor vid University of California, har under många år experimenterat med att få folk att komma ihåg saker som inte har skett. Hon har bland annat studerat minnet hos personer som har varit med om World Trade Center-attentatet och har lyckats få dem att minnas möten på katastrofplatsen med människor som inte alls har varit där. I det fallet handlade det om ett självupplevt traumatiskt minne, men en svensk studie visar att det går lika bra att mixtra med fotoblixtminnen. När svenskar blev tillfrågade om huruvida de hade sett den autentiska filmen av hur Estonia-färjan sjönk så svarade ungefär hälften att de hade sett denna film, trots att det inte finns någon sådan. När forskarna lät en person i rummet säga den filmen glömmer man inte, ja då svarade 76 procent att de hade sett filmen som inte finns. Om personen i stället sade någon sådan film finns inte då sjönk andelen som ansåg sig ha sett filmen till 36 procent.

–Vi är känsliga för hur andra säger sig minnas saker. Vissa kunde till och med återge de exakta omständigheterna kring när de såg filmen av hur Estonia sjönk, men troligen är det omständigheterna kring när de såg nyhetsinslaget på tv som de minns, säger Pär Anders Granhag, professor i psykologi vid Göteborgs universitet, som ledde studien.

Även George W Bush lyckades ju minnas ett vid det tillfället icke-existerande filmklipp av hur det första planet flög in i skyskrapan. Men han är troligen inte mer förvirrad än de flesta andra, menar minnesforskaren Elizabeth Phelps.

–Nej, han minns förmodligen rätt till ungefär 50 procent och det är helt normalt. Skillnaden är bara att hans minnen återges offentligt, spelas in på band och kan granskas i efterhand. Vi andra kan fortsätta tro att våra minnen av 11:e september är kristallklara och helt korrekta.