Titta på bilden här intill. Visst ser det ut som science fiction? Nästan som en rymdvarelse från ett annat solsystem? Men det är en helt vanlig rovstekel som för ett par månader sedan flög in genom fönstret till amatörfotograf John Hallmén i Björkhagen. Han tyckte att den lilla insekten var så vacker att han började plåta den i minsta detalj.

Den här typen av insektsbilder speglar en digital revolution som får även experterna att häpna. En värld som tidigare bara var för vetenskapsmän håller på att öppnas med hjälp av vanliga systemkameror.

– Rovstekelns antenner är lite kapade i den här bilden, men ni kan tydligt se hur de fäster i de slags kulleder som gör dem så rörliga. Ni kan också se de tre extraögonen uppe på hjässan. Och längst ner, under de stora facettögonen, syns de två kraftiga käftarna – mandiblerna – som den har att slåss och äta med, berättar John Hallmén.

Sambon Hanna Ögren har vid det här laget hunnit vänja sig vid att spindlar, bin, myror, larver, flugor, myggor, steklar och andra kryp kan hamna i familjens frys före porträttering.

– Det enda som ibland stör mig med Johns hobby är det timslånga blixtrandet i vardagsrummet, säger hon.

En genomtänkt ljussättning är förstås avgörande när man plåtar med stark förstoring. Det är dock de levande insekterna som John Hallmén allra helst plåtar. Då tar han den nödvändiga utrustningen i en liten ryggsäck och cyklar ut i Nackareservatet som börjar alldeles intill hans bostad.

– Under sommaren går jag upp vid tre-fyratiden på morgonen för att vara på plats när insekterna fortfarande sitter orörliga i väntan på att värmas upp av solen.

Till och med så här års lyckas han hitta små envisa myggor och spindlar som ännu kan dröja sig kvar ute i skogen, och i värsta fall finns alltid något att krafsa fram under trädbark.

På nätet gör John Hallméns amatörbilder sedan en tid succé. Det började med att han blev upptäckt av den brittiska featurebyrån Barcroft Media, med resultatet att hans bilder i höst har slagits upp stort i brittisk press.

De mest spektakulära bilderna kommer till hemma i familjens lilla nätta 50-talslägenhet där en studiomiljö arrangeras. Digitalkamera, makrostativ, stereolupp, blixtar, mikroskop och ett par svanhalslampor från Ikea – allt får plats ovanpå den trendrätta 50-talsskänken, som kompletteras med en stringhylla där ett hundratal begagnade objektiv – köpta på Ebay – står på rad. Omslaget till dagens K är ett exempel på hur raffinerad bilden av en liten svart slavmyra då kan bli. Många skulle nog kunna instämma i att John Hallméns ”Formica fusca” nästan kan räknas som konst.

–Jag har alltid velat fotografera insekter, eftersom det tillfredsställer mina tre stora intressen som är natur, form och teknik, berättar John Hallmén.

När han började med insektsfotografering på det analoga 90-talet insåg han snabbt att det gick åt alldeles för mycket dyr film vid experimentell makrofotografering. Därför blev det först när digitalkamerorna slog igenom på 2000-talet som han kunde plocka upp intresset, att plåta småkryp, på allvar.

Till vardags är John Hallmén webbdesigner och webbprogrammerare, något som hjälper honom en hel del. Avgörande för slutresultatet är nämligen att en mängd digitala exponeringar processas i dator. Att använda enbart digitalkamera är alltså sällan nog för att plocka fram småkrypens smått monstruösa detaljer.

När teknikredaktören Stefan Olsson, Fotografisk tidskrift, förklarar hur den här typen av bilder görs jämför han med den allt populärare panoramafotograferingen. På samma sätt som John Hallméns bilder, görs numer panoramabilder genom så kallad ”stackning”, det vill säga att många delbilder fogas samman av en dator för att ge en större helhet. Datorprogrammet väljer ut de skarpa och bästa delarna av varje bild för att sedan pussla ihop dem till något mycket större.

Vid makrofotografering av småkryp är det förstås inte panoramat – bredden – som är intressant, utan den andra dimensionen – djupet. Särskilt när insekter plåtas extremt förstorade i John Hallméns studiomiljö görs därför många exponeringar på successivt olika avstånd för att addera skärpedjup. Varje enstaka exponering ger ett skärpedjup på ibland bara någon hundradels millimeter men med ett kamerastativ som tillåter att linsen flyttas i exakta mikrosteg, går det att med 100–150 exponeringar addera samma skärpedjup lika många gånger. Till sist blir varje detalj av de vidunderliga insekterna synlig genom att datorn pusslar ihop alla skarpa delar till en ny helhetsbild.

–Programmet är automatiskt, men jag tillbringar ändå lika mycket tid framför datorn som bakom kameran, säger John Hallmén.

Ett par distinktioner är på sin plats. John Hallméns bilder kallas inte närbilder utan makrobilder. Medan närbilder definieras som måttliga förminskningar (10–1 gånger), är makrobilder måttliga förstoringar (1–10 gånger). Först när förstoringen är över tio gånger brukar man också tala om mikrofotografi, alltså sådant som till exempel fotografen Lennart Nilsson är känd för. John Hallméns bilder i studiomiljö är ofta så förstorade att de räknas som mikrofotografi.

–Mitt vinterprojekt är att börja plåta mer än 20 gånger förstorat. Men då måste tvättmaskinen stå stilla och vår treåring Bruno ligga och sova, säger John Hallmén.

Klart är att den nya fototekniken håller på att göra fotografi till en mycket bred folkkultur med många nya talanger. Årets succé för Fotografiska är ett bevis för intresset. Ett annat är att en hängiven amatörfotograf som John Hallmén med relativt små medel lyckas fånga småkryp i skogen som överträffar fantasin.

Nästan alla bilder som SvD publicerar har John Hallmén fotograferat med kameran Fujifilm FinePix S5 Pro. Sedan i somras använder han också Canon EOS 5D Mark II, till exempel vid fotograferingen av blomflugan.