Historien har visat att en fri marknad skapar välstånd på ett bättre sätt än en marknad reglerad av staten. Och i takt med avregleringar av olika marknader brukar det sägas att den fria konkurrensen också har skapat större valfrihet – vi får helt enkelt mer att välja mellan. Det må så vara, men detta gäller inte alltid kultur.

Kulturen mår ibland mycket bättre i en ofri, eller åtminstone reglerad marknad. Enbart det faktum att vi över huvud taget har Dramaten, Kungliga Operan och Nationalmuseum är exempel på detta. För ingen vill väl påstå att en fri marknad skulle ha åstadkommit sådana kulturinstitutioner? Här är det i själva verket det statliga ingreppet som har skapat denna större valfrihet för kulturkonsumenterna.

Ett annat exempel är radio och tv. Vissa lyssnare vill börja dagen med reklamradioprogrammen Rix Morronzoo och Lugna favoriter. Andra – enligt de senaste mätningarna är de 780000 – föredrar att på vardagsmorgnar lyssna på P1 Morgon i Sveriges Radio. Tack vare en ofri marknad med public service och licenspengar har vi möjlighet att välja detta.

Och licenspengar gör också att vi kan välja bort ytterligare ett tv-avsnitt av How I met your mother eller den femtielfte reprisen av Simpsons (som var kul första gången – men inte femtielfte gången) och istället se ett kulturprogram eller kanske Bolibompa med barnen.

I en helt fri marknad slås ofta kulturaktörer ut. Ett exempel är bokhandeln. I flera länder tappar den fysiska bokhandeln mark och har svårt att klara sig. Dock inte i Frankrike – där har bokhandelns försäljning ökat med 6,5 procent mellan åren 2003 och 2011. Orsak? Frankrike har inte en fri bokmarknad.

Här tvingar man företag som säljer böcker att sälja dem till ett fast pris, vilket innebär att exempelvis internetbokhandeln inte kan sälja böckerna billigare än den fysiska bokhandeln. Resultat? Den franska bokhandeln lever och frodas. Om detta är bra eller dåligt är självklart en smaksak. Man får ställa sig frågan om den fysiska bokhandeln är så viktig att man bör hindra tillväxten för nätbokhandeln genom lagar.

Även på lokal nivå kan man genom att det allmänna kliver in på marknaden öka valfriheten inom kulturen. Bioutbudet i Linköping är inte stort. Den fria marknaden har förärat landets femte stad en enda biograf, Filmstaden.

Grannstaden Norrköping har också en Filmstaden (behöver jag nämna att den just nu har identisk repertoar som systerbiografen i Linköping?), men utöver detta också en kommunal biograf – Cnema, som visar helt andra filmer än de som den fria marknadens representant kan presentera.

Min poäng är absolut inte att en genomreglerad kulturmarknad med statliga femårsplaner utgör receptet för god kultur eller stor valfrihet för kulturkonsumenten. Min poäng är att en helt fri marknad inte heller gör det.

Men det finns en gyllene mix av dessa två alternativ. I tider när kulturpolitiker helst talar om entreprenörer och privata initiativ kan det vara värt att påminna om nyttan av att styra marknaden åt det håll man vill.