Ta en instängd och möjligen aningslös grevedotter och en snygg betjänt med ambitioner – lägg till en kokerska som representerar ordning plus svensk midsommarnatt med allt vad den symboliserar av sexualitet och kaos. Varsågod: en drygt 120 år gammal klassiker som aldrig slutar fascinera.

Bergmanfestivalen bjuder på en enda Strindbergspjäs detta jubileumsår. Å andra sidan är det en stor, bokstavligen bred iscensättning till vilken man fått hyra Globen Annexet. En lokal som knappast är gjord för närkontakt. Fast detta gästspel från Berlin är en film – och kanhända mest av allt så för stora delar av publiken.

På scengolvet rusar ett gäng kamerateam, på en filmduk ovanför ett intrikat system av rum, korridorer och fönster visas det hopklippta skeendet upp. Till höger står två kvinnor och gör alla ljud: vattendroppar, fågelvingar och tallriksklirr. Det är som om åskådarna får vara med när en film skapas, vi följer det skickliga fusket men också det suggestiva resultatet. Tala om brechtiansk verfremdung och om ett tredimensionellt pussel av hantverk och tajming som blir till subtil estetik. Bara redigeraren själv, regissören är osynlig, som vilken gudom som helst.

Kate Mitchell och medregissören, videofilmaren Leo Warner har utgått från Kristin, kokerska och presumtiv fästmö åt betjänten Jean som vill göra karriär. Säkert 80 procent av texten är struken, i stället får vi ta del av den vardag som är ett herrgårdskök och en instäng monolog som irrar inuti Kristin medan hon iakttar dramat som slutar med Julies självmord. Åskådarna smygtittar på vad som händer medan kamerorna zoomar in på allt det vackert slitna, på hur ljuset faller och på siluetter som påminner om målningar av Hammershøi.

Filmen är otroligt vacker, laddad av en nordisk nostalgi och ett ljus som är vidunderligt. Dramatiken och rollteckningen har inte samma laddning. Mitchell har medveten velat skapa en ”vid-sidan-av”-blick men själva dynamiken blir sekundär när kamerorna åter fångar in regn på fönster, midsommarblommor och nattskymning. Kristin blir heller aldrig på allvar medaktör vad gäller dramat som utspelas på andra sidan slottsväggarna.

Mitchell låter här Kristin vara med barn. Hennes framtid med Jean är viktig, ändå förhåller hon sig passiv. Filmen berättar inte mycket om vilka dessa personer egentligen är, särskilt inte vad som driver Julies desperata ångest genom natten. Det här är en vacker sommarrapsodi över tomhet där kamerorna registrerar och fångar in skuggorna av det som händer. Spåren efter en tragedi – fångat via teknik som leker naturalism med moderna filmeffekter som medel.

Strindberg tolkad så här är en suverän uppvisning av konst som kollektiv mekanism, skön som ett motljus över en sommaräng men också utan riktig panik. Mitchell redovisar pjäsen mycket raffinerat men gestaltad fördjupning saknas.