Maria Callas är förebilden för Kerstin Avemo, som för sin gestaltning av Lulu i våras belönas med Svenska Dagbladets operapris. För att förbereda rollen arbetade hon med två coacher i London, men främst har hon kämpat fram Lulu på egen hand, under många timmar vid pianot.

Att bli en roll, uppgå i den. Denna underbara förvandlingskonst som kan utspela sig på en scen, lika oförklarlig och svår som den kan verka enkel sedan tricket väl utförts inför publikens ögon och öron.
Vem vill bli Lulu? Kerstin Avemo ville. Vem är Lulu? Hon, kvinnan Lulu, det farligaste rovdjuret av alla, lämnar förintade män bakom sig och känner ingen ånger.
Hon, den unga sopranen Kerstin Avemo, nästan genomskinligt ljus och avvaktande till sitt sätt, sitter nu där mittemot mig.
Det är inte alldeles lätt att överlagra minnesbilden med verkligheten. Avemo blev en förunderligt stark Lulu på Göteborgsoperans scen i våras, kanske just för att hon inte var en alldeles given femme fatale. Hennes skira, sköra uppenbarelse gjorde rolltolkningen bara än starkare då hon befann sig på den stora Göteborgsscenen i den första kompletta svenska uppsättningen av Alban Bergs Lulu.
När Avemo nu talar är hon sin ålder, även om hon utseendemässigt kunde vara yngre än sina 28 år. Hon är mitt uppe i repetitionerna av Lucia di Lammermoor, Folkoperans gästspel på Confidencen. I kväll är det premiär.
Också detta är, på sitt sätt, en krävande roll. Och ryktet säger att den danske operachefen och regissören Kasper Holten har betonat berättelsens råhet och brutalitet.

Även om steget från Bergs Lulu till Donizettis bel canto-opera är långt, råder det ingen tvekan om att Avemo kommer att bära med sig Lulu länge än. Instuderingsarbetet var en enorm anspänning: rollen är en av de svåraste och största, räknat i speltid på scenen, som överhuvudtaget existerar.
Operachefen i Göteborg, Kjell Ingebretsen, hade sett Lulu i Kerstin Avemos Violetta i La Traviata på Folkoperan. Hon tackade ja till rollen, men behövde hjälp. Den fanns inte i Sverige, ja knappast någonstans.
- Jag åkte iväg till London två gånger och var där en vecka vardera för att jobba med två coacher. Det var nödvändigt. Lulu är ett extremt stycke, så jag hade svårt att hitta en coach på nära håll som ville och kunde arbeta med mig.

Där i London spelade man Lulu samtidigt - på engelska - men två veckor var en liten andel vägledning med tanke på att hon förberedde rollen under fyra månader. Många ensamma timmar ingick i det arbetet.
Hon satt vid pianot, plockade ut musiken ton för ton, motiv för motiv, fras för fras. Hon lärde sig känna igen serierna i tolvtonsmusiken, hittade långsamt in i Bergs musik. Det var en kamp med notbilden.
- Jag brukar aldrig lyssna på skivinspelningar av det som jag själv står inför att göra. Jag tror att det är fel, även om jag också frångått den principen några gånger. Och med Lulu, som är så fantastiskt svår och som absolut ingen sjungit helt rätt på skiva, finns ju risken att man faktiskt lär in fel om man härmar inspelningar.
Arbetet med Lulu gav självkännedom. Hon visste inte hur hon skulle bära sig åt, kunde inte luta sig mot någon auktoritet. Hon hann mer än en gång tänka: finns det överhuvudtaget någon som vet hur Lulu skall sjungas?
- Jag kunde känna att det var det något jag fick komma fram till så småningom. Så känner man ju aldrig med en opera som La Traviata… Jag träffade en kompis nyligen som berättade att jag, efter tre månaders övande på Lulu, hade sagt att jag började känna igen mig!

Själv hävdar Kerstin Avemo att arbetet med Lulu har förändrat henne, att hon utvecklats som yrkesmänniska.
Hon hade alltid haft lätt för sig under studierna på Adolf Fredrik först som pianist men från och med 16 års ålder med siktet alltmer inställt på sången.
- Jag var alltid jättenervös när det var uppspel i piano, kräkfärdig i dagar. Det var mycket lättare med sången.

Därefter följde "en massa år" på Kulturamas Operastudio och slutligen Operahögskolan i Stockholm, med start hösten 1996. Just där kom ändå en första och kanske lite oväntad tröskel i karriären:
- När man lyckats komma in känner man sig som en stjärna, för det är ju så svårt. Man tänker: "åh, nu är jag inne." Sedan inser man att man inte alls är någon stjärna, att man är omgiven av folk som är jätteduktiga. Första året var väldigt jobbigt.
Ändå var hon eftersökt från början. Det blev ett par vändor i Tyskland på Kammeroper Schloss Rheinsberg; först med Papagena och sedan Despina.
- När jag gjorde Despina fick jag ett erbjudande om anställning i Weimar, då hade jag gått på Operahögskolan i tre veckor. Jag tackade nej, fick mest panik. Jag hade bestämt mig för att utbilda mig.

Och som ett tecken på att hon valt rätt kom erbjudandet om att göra Amor i Orfeus och Eurydike på Drottningholm, då gick hon andra året på Operahögskolan. Man hinner tänka att Amor kanske var en mer given rollkaraktär för Avemo än Lulu.
På papperet vill säga, för det är med oväntade val som något verkligt stort kan uppstå. Som med just Avemo och Lulu, med de enorma musikaliska och gestaltningsmässiga krav som den rollen bjuder.
- Jag ställdes inför mina egna gränser och fick konstatera: "jag kan inte sjunga starkare än så här, hur starkt de än spelar så kan jag inte sjunga starkare än så här."

Hon återkommer till det flera gånger: disciplinen. Det blev särskilt viktigt i en så omfattande roll som Lulu, nära fyra timmar, där kraftresurserna måste disponeras som i ett långdistanslopp. En sådan satsning kan förstås också förskjuta perspektiven något…
- Usch, det här vågar jag ju knappt säga... för nu känns det verkligen inte så längre… men när jag nu började med Lucia tänkte jag: Va? Är det slut här? Finns det inget mer att sjunga? Men bel canto är också otroligt effektiv musik. Där är man aldrig inne på scenen utan att slänga ur sig ett antal höga c-n med full affekt.

Kanske har segern över Lulu ändå inneburit ett lugn, för hon verkar samlad trots att premiären på Confidencen är nära. Hon minns hur det var i Göteborg i våras.
- Du… jag var ganska panikslagen fram till att ungefär hälften av föreställningarna var avklarade. Men jag har bevisligen sjungit rollen.
Ja, hon har gjort det, Kerstin Avemo. Ändå var det som om hon, när hon var mitt uppe i rollen, själv behövde ett klingande bevis för att verkligen vara säker:
- En kväll spelade jag in medhörningen som sänds ut bakom scenen. Då kunde jag ändå känna att jag har klarat av det, och att jag gjort det bra.

Tony Lundman