Sista delen av en konstnärsbiografi är sällan munter läsning. Föremålet blir gammalt och skröpligt, förlorar sina närstående, glöms av den unga generationen, återupptäckten har ännu inte kommit. Förgänglighetens lagar åskådliggörs. I fallet Carl Jonas Love Almqvist är tragiken ännu mera djupgående. Hans bana är den hos en man som befinner sig så i fas med sin tid, med dess motsättningar, konflikter och inkonsekvenser, att han till slut gör sig omöjlig överallt och förskjuts av alla. Detta drabbar inte bara honom som person: hans författarskap imploderar under trycket av praktiska, ekonomiska, ideologiska och personliga konflikter. Efter det stora produktivitetsutbrottet på 1830-talet, då Almqvist var i fyrtioåren, skrev han mycket, men aldrig mera något oskattbart.
Oskuld och arsenik. Se där kodorden för vår Almqvistuppfattning. En opraktisk drömmare till författare som sätter sig i skuld hos en procentare och oskickligt försöker förgifta honom, varpå han tvingas fly landet för resten av livet. Eller en obekväm, liberal sanningssägare med folkets öra som utsätts för en komplott av landets mäktige, får skenet emot sig och måste försvinna.
Numera tycks forskningen luta åt att Almqvist verkligen var skyldig till mordförsök på penningutlånaren von Scheven. Men som Johan Svedjedal visar i tredje delen av sin mästerliga biografi över Almqvist, Frihetens sak. CJL Almqvist 1841–1866 , kan dådet ses som mycket mer än en enskild förlöpning av en författare i trångmål.
Almqvist behövde pengar. Han var intresserad av att köpa Aftonbladet, där han fungerade som andre man efter Lars Johan Hierta. Där hade han utövat en stor del av den liberala, polemiska, inte sällan fräcka journalistik som från och med 1840-talet småningom blev den viktigaste delen av hans skapande, och central för hans försörjning. Men som Svedjedal visar var detta akuta penningbehov följden av den successiva marginalisering som Almqvist upplevt i inflytelserika och ekonomiskt solida samhällsklasser ända sedan han 1839 gav ut ”Det går an”. Då hjälpte det inte mycket att han fortfarande väckte passionerad beundran hos allehanda företagsamma unga män på den yttersta vänsterkanten, sysselsatta med att ordna folkbildarklubbar och försöka få ut samhällskritiska trycksaker.
Till paradoxerna med Almqvists författarskap hörde att han, ”Sveriges modernaste författare” som Ellen Key långt senare kallade honom, för sitt litterära skapande egentligen var beroende av en romantisk elitkultur med salongen som arena och apanaget som försörjning. Under dessa förhållanden tillkom hans betydande diktning, den som huvudsakligen gavs ut under 1830-talets senare hälft. Samtidigt utvecklades Almqvists tänkande i en riktning som inte var förenligt med den konservativa, kyrkliga romantik som präglade den litterära miljön. Dödsstöten för gemenskapen med PDA Atterbom och de andra skönsjälarna blev ”Det går an”.
Almqvists tilltagande litterära realism byggde på verklighetsstudier. Han kände Sverige, fattigdomen, ojämlikheten, de petrifierade samhällsstrukturerna. Kunskaperna drev honom mot liberalismen, och sättet att vinna inflytande var journalistiken. Men den var en osäker födkrok. Under 1840-talet skrev Almqvist en rad romaner enligt kontinental förebild, där spänning och romantik skulle vara ingredienserna och målgruppen den stora publiken, inte salongerna. Det gjorde han för att pröva på samtidens modernaste litterära form, men också för att förtjäna pengar och reglera skulder till förläggare. Resultatet blev inte lyckat: böckerna är utdragna och krystade eftersom de honorerades efter längd.
Fortfarande drömde Almqvist om skaparro. Så medan han utsatte etablissemanget för ursinniga angrepp i sina tidningsartiklar fortsatte han att ansöka om tjänster, främst pastorat, av samma etablissemang. Strategin fungerade inte. Almqvist var redan en spottkopp för de konservativa och kyrkliga kretsarna, och han blev genom sitt symbolvärde besvärande även för de liberala krafter som kom närmare makten efter kung Oscars trontillträde. När han till slut fick sin post som regementspastor med usel lön var det ett sätt att bli kvitt honom.
Återstod att skuldsätta sig. När han (troligen) utförde mordförsöket på von Scheven översteg räntorna på skulderna betydligt hans årsinkomst.
Och sedan landsflykten, tystnaden, utplåningen vid 57 års ålder. Inte mycket är känt om åren i Amerika eftersom källorna är få. En handfull brev till familjen av Almqvist själv, med nödvändighet undflyende eftersom han levde ett dubbelliv som bigamist. Svedjedal skapar dock en trovärdig bild av dessa år, präglade av kringflackande, tillfälliga arbeten, fördjupning – verklighetsflykt – i mer eller mindre bisarra, ofullständiga manuskript vars syfte ofta var att ta författaren tillbaka till jaktslottsvärlden. Det kändaste av dessa är det omfattande ”Om svenska rim”, som Svedjedal analyserar på ett inkännande och intresseväckande sätt.
Johan Svedjedals biografi är ett fascinerande verk. Det är speciellt imponerande eftersom Almqvists 25 sista år inte, som den föregående delen, kan struktureras kring några litterära mästerverk. Men Svedjedal rör sig skickligt mellan å ena sidan Almqvist själv – det privat gåtfulla och det sociologiskt representativa – å andra sidan den tid han verkade i. Intressanta utvikningar ägnas inte bara de prästerliga konservativa ideologer som gjorde det till ett livsinnehåll att förfölja Almqvist, utan också den vilda underjordiska vänsteropposition där vilken skomakargesäll som helst kunde vara en Friedrich Engels i vardande.
Analyserna av det som Almqvist skrev – och det var inte lite – inarbetas igen smidigt i helheten. Eftersom det denna gång inte finns lika mycket av genialitet att prisa fokuseras ofta det representativa i verken. Det gör dem intressanta även för den som aldrig orkat igenom dessa romanmastodonter. Stilistiskt och språkligt är Svedjedals prosa – frånsett en viss övervikt av vildvuxna metaforer i den annars sakliga framställningen – lätt och behaglig att ta till sig.
Vad blir då helhetsintrycket av Johan Svedjedals kunniga, behärskade och välskrivna framställning av Carl Jonas Love Almqvists liv och verk? Kanske det paradoxala i att denna den gåtfullaste av individualister är så utomordentligt tidstypisk, att han är ett ställföreträdande offer som så tydligt demonstrerar alla de slitningar hans samtid tänjdes av. Att han är på en gång helt tidlös och framtiden personifierad i en omgivning som ännu tror att den kan avvärjas.
