Vid en första anblick är lagerlokalen vid Solna station ett helt ointressant gammalt ruckel. Rosten har frätt sönder hörnen av plåtfasaden, lampan vid ingången är krossad och solen lyser rakt igenom de krossade takfönstren.

När arkitekten och fotografen Gustaf Karlsson står i halvdagern inne i lagret ser han sig ändå omkring med ett kärleksfullt ansiktsuttryck.

– Det är ganska mycket skrot här inne. Men tittar man närmare på limträbalkarna, på bultarna och lystern i den korrugerade plåten… då hittar man skönhet även här, säger han.

Lagret på Pyramidvägen i Solna är ett av de åtta rivningshus som Gustaf Karlsson har fotograferat till sin nya bok Försvinnanden. I sina bilder ville han fånga den särskilda atmosfär som uppstår när industrilokaler, hyreshus och militäranläggningar som stått i många år plötsligt ska rivas. För honom handlar det om en sorts arkitekturens nutidsarkeologi.

– Det här är nyttoarkitektur som är välritad och välbyggd. Det är som bruksföremål som skapats för att det ska vara funktionellt, i och med det blir det vackert, säger han.

Gustaf Karlsson är inte den ende som bryr sig om hus som lämnats vind för våg; intresset har ökat explosionsartat på senare år. Det syns inte minst i bokförlagens kataloger. Titlar som Svenska ödehus och Öde: det bortglömda Sverige trängs med genrens storsäljare, Övergivna platser, som efter utgivningen låg på internetbokhandlarnas bästsäljarlistor i över ett år.

Bokens författare, ekonomihistorikern Jan Jörnmark, har skrivit om strukturomvandlingar i många år. När han 2005 lade upp en webbsida med bilder på övergivna platser kunde han inte ana att hans projekt skulle beröra mer än en handfull specialintresserade.

– Jag fick min son att lägga upp en sajt med bilderna. Det där är bara för nördar och idioter, ingen bryr sig, sade han. Men det tog bara tolv dagar innan jag hade över tusen besökare per dag, och jag förstod direkt att det här var större än jag någonsin trott, säger Jan Jörnmark.

När materialet på sajten något år senare gavs ut i bokform stod Jan Jörnmark plötsligt som centralfigur inom en allt större subkultur. I dag har han givit ut ytterligare två böcker i ämnet, senast efter en resa i Baltikum, och gör en mängd föreläsningar baserade på böckerna. Han säger att hans läsare ofta har två saker gemensamt. De har ett stort historieintresse. Och de har en förkärlek för den särskilda känslan av postapokalyptisk chockeffekt.

– Det man ser i en övergiven industri, en tom lyxvilla eller en ödelagd skyskrapa är scener långt utöver det vanliga. Det är ofta fullständigt surrealistiskt, som att gå in i en Magrittemålning. Det tror jag är en lockelse för många, säger han.

Industrihistoria är något som enligt fördomen lockar en publik främst bestående av pensionerade ingenjörer. Men när Jan Jörnmark föreläser på biblioteken ute i landet sitter en stor andel ungdomar i publiken. Kanske tack vare det populära nätforumet 28 dagar senare, som startades av Jörnmark själv, där hundratals hobbyupptäckare berättar om sina utflykter till nedlagda bruksorter och tomma miljonprogramsområden.

En av dem är 18-årige Kristoffer Danielsson från Växjö, som har besökt, fotograferat och bloggat om övergivna platser i flera år. Delvis gör han det för att skapa ett dokument över de bortglömda platserna för eftervärlden.

– Det finns ofta bilder från byggnadsprocessen och under bruksskedet, men sällan något från avvecklingsskedet. När jag fotograferar gamla militäranläggningar och bunkrar är det ren dokumentation för framtiden, säger han.

Att Kristoffer Danielsson intresserar sig för industrimiljöer som han som född på 1990-talet aldrig sett i bruk ser han inget konstigt med.

– Många av oss letar efter en historia bakom platsen, att få veta vad som har varit i den här gamla fabriken och varför den står öde. Jag har ju inte själv någon relation till de här miljöerna, men jag drivs av nyfikenheten att veta vad som har hänt.

Tillbaka i lagerlokalen står Gustaf Karlsson och pekar mot spårområdet intill. Härifrån och dit bort vill Solna stad bygga en jättelik shoppinggalleria, berättar han.

– Många industriområden är borta för länge sedan. Det här händer just nu, det är väl därför folk blir mer intresserade, säger han.

Ska man sörja att de här miljöerna försvinner?

– Det beror väl på hur man ser på sitt byggnadsarv. I ett land som Tyskland tar man ofta hand om de här miljöerna och fyller dem med restauranger, museer och kasinon. Det vanliga i Sverige är att vi river och bygger nytt, det är billigast. På sätt och vis ska man väl sörja det.