Man får anta att de ledande krafterna på Kungliga biblioteket med tiden ångrade att de avböjde att ta emot före detta medarbetaren August Strindbergs manuskript efter hans död.
Inte heller Nordiska museet kände någon större entusiasm inför donationserbjudandet från Strindbergs dödsbo. Först när det stod klart att Helsingfors akademi i Finland mer än gärna ville ta hand om kvarlåtenskapen slog man till.
Så kom det sig att större delen av Strindbergs manuskript, bibliotek, möblemang och övriga tillhörigheter tillföll Artur Hazelius pampiga skapelse på Djurgården. Det mesta av handskrifterna som idag finns på KB och inventarierna på Strindbergsmuseet är depositioner – det är Nordiska museet som äger dem.
Med anledning av Strindbergsåret 2012 har museet byggt om sin permanenta Strindbergsutställning. Utställningens verkliga dragplåster kan man dock bara se under detta år, originalmanuskriptet till Ockulta dagboken.
Av denna märkliga skrift har hittills bara utdrag tryckts, men i vår ges den ut i sin helhet i Nationalupplagan. Att döma av Nationalupplagans hemsida blir det inte precis någon liten behändig trycksak, och därför är det desto mera välkommet att man kan bläddra i en digital faksimil på Nordiska museet.
Det är den nämligen värd. I det tummade konvolutet finns inte bara anteckningar med Strindbergs karaktäristiska bibliotekspiktur, där finns också teckningar, tidningsurklipp och annat smått och gott inklistrat. Vissa sidor ser nästan ut som albumblad.
Det kan inte hjälpas att originalmanuset till Fröken Julie, som också visas i utställningen, kommer i skymundan för dagboken, hur vackert det än är.
Men framför allt är detta ändå en utställning för dem som intresserar sig för Strindbergs bildvärld. Nordiska museet berömmer sig av att ha världens största samling av Strindbergs måleri, och det är inte ofta man får chansen att se så många av hans målningar på en gång, som exempelvis det motiv han kallade Vågen. Det finns i två versioner, en på framsidan och en på baksidan av pannån.
Strindberg var också en flitig fotograf, som gärna gjorde bruk av självutlösaren. Ett urval av hans foton rullar på skärmar i lokalen, många föreställande honom själv, med och utan familjemedlemmar.
Vi kommer att få se och höra en hel del om Strindberg i år, och utställningen på Nordiska museet försvarar väl sin plats i det sammanhanget, den är högst sevärd.
Men en sak undrar jag. Varför har Nordiska museet inte gjort större sak av August Strindbergs engagemang i den svenska kulturhistorien, och i museets egen verksamhet?
Han var både intresserad och kunnig, han var (åtminstone periodvis) god vän med Artur Hazelius, han bedrev egna forskningar och lämnade personligen flera bidrag till museets samlingar. Det är för övrigt han som har formulerat de kärva sentenserna som är inhuggna i Nordiska museets stora stenportal.
Om detta kan man läsa i en liten skrift, betitlad Strindberg och Nordiska museet, men jag tycker att museet också kunde ha avsatt lite utställningsyta åt denna mindre kända sida av den mångbegåvade Strindberg, åtminstone under jubileumsåret. Vem ska annars göra det?
