Ett antal assistenter jobbar för högtryck med att färdigställa verket World map som ursprungligen visades på konstbiennalen i Sydney 2006. Det är en världskarta av tyg i lager på lager. Komplexiteten med att få verket på plats symboliserar i viss mån verkligheten. Men här fransar sig alla världsdelar och samtliga statsskick lika illa. Alltsammans är också ”Made in China” – där arbetskraften är billig och tid en lågprisvara. Det är med mycket möda som Magasin 3 till sist får ihop världen – och den skräpar dessutom betänkligt.
– Utgångspunkten för oss har hela tiden varit Ai Weiweis konstnärskap, men eftersom han själv inte gör någon skillnad på att agera som konstnär, bloggare eller politisk aktivist, så väljer vi att belysa alla delar. Inte minst för att besökarna ska förstå komplexiteten, fortsätter Praun som inför utställningen kontinuerligt kommunicerar med Ai Weiwei via mejl och telefon.
Ai Weiwei är fortsatt belagd med utresetillstånd och får inte tala med journalister, men arbetar fortsatt bakom sin numera världskända turkosa ateljégrind i Peking. Som den fritänkare han är förhåller han sig dock godtyckligt till sina restriktioner. Under en offentlig chatt arrangerad av NBC påpekade konstnären: ”Jag talar inte med journalister. Bara med människor.”
Tessa Praun ler åt detta och minns sitt personliga möte med mannen som senare – under de 80 dagar han tvingades tillbringa i fängelse utan kontakt med omvärlden – blev en världsangelägenhet.
–Han har en sådan otrolig närvaro och har glimten i ögat, samtidigt som allvaret är ständigt närvarande. Redan 2010 var en känslig tid. Han hade just suttit i husarrest. Jag tvingades passera mängder av påtvingade övervakningskameror redan vid grinden, och när jag till sist kom in arbetade han med ett för honom mycket centralt verk – en övervakningskamera i marmor, berättar Tessa Praun.
Ai Weiwei är obotligt obstinat. Möjligen beroende på att han växte upp i ett arbetsläger dit hela familjen förvisades under kulturrevolutionen, och har sedan dess vägrat att finna sig i orättvisor och auktoritär maktutövning. Konsten är hans verktyg och världens främsta museer och institutioner slåss numera för att få agera skyltfönster åt Weiweis frihetskamp. Men efter att ha följt hans konstnärliga gärning (om än på behörigt avstånd) fascinerar även hans ironiska anslag, något som bevisligen också är svårhanterligt för de kinesiska myndigheterna.
”Det spelar ingen roll hur stora och starka de är, de är i vilket fall väldigt rädda för humor”, sa Ai Weiwei till South China Morning Post efter att ytterligare en gång blivit intagen för förhör efter att han påståtts ha förstört en av de övervakningskameror som är installerade utanför hans hem. En anklagelse som konstnären valde att bemöta med: ”En gång hängde jag en röd lykta under en av kamerorna för att få den att se lite trevligare ut.”
Polisen passade också på att förhöra sig om varför Ai Weiwei visat sig naken på bild sittandes tillsammans med kvinnor – också de i bara mässingen – och på så sätt bröt mot landets pornografilagar. Han medgav att bilden var menad som en provokation, men påpekade också att ”Alla mina aktioner har en orsak och alltför många människor har redan accepterat trakasserier i det tysta”.
Ett uttalande som är svårt att vända sig mot, samtidigt som regimtrogna i Kina gör vad de kan för att tysta upprorsmakaren. Bland annat har Weiwei jagats för en påstådd skatteskuld motsvarande 15 miljoner kronor, av vilka han nu, med hjälp av donationer, betalat tillbaka drygt hälften och på så sätt undviker att bli ett polisiärt ärende.
Ai Weiwei verkar alltså inom konstens kontext, men når långt utanför dess arena med sina socialkritiska studier. Det finns förvisso ingen enkel programförklaring gällande Ai Weiwei, som utsetts till konstvärldens mäktigaste person av inflytelserika konsttidskriften ArtRewiev. Ingen självklar stämpel eller titel som vägleder, inget tydligt fack att placera honom i. I stället tvingar Ai Weiwei oss ständigt att reflektera kring vår egen humanistiska värdegrund och att yttrandefrihet och den enskilda individens rättigheter inte är självklart för alla.
Vad vet då medborgarna i Kina om Ai Weiweis konstnärliga korståg och hur ser de på hans konstnärskap?
Lars Nittve bor sedan något år i Hong Kong där han ska bygga upp det gigantiska konstmuseet M+, som öppnar först 2017, men som redan är i gång med ett antal mobila projekt. Trots att han känner Ai Weiwei personligen och har god kunskap om den asiatiska konstvärlden, kräver frågan en stunds funderande:
–Det går aldrig att säga något entydigt om Kina. Bland konstnärer finns ett generellt ett starkt stöd medan folket i städerna kanske känner till hans namn.
–Men jag var just i Peking och insåg att många passerar ateljén bara för att göra en slags allmän riskbedömning – många polisbilar utanför den blå porten och något är på gång eller så är det tomt och lite lugnare, säger Nittve.
Ai Weiwei – konstens egen politiska termometer – som när han engagerade sig för offren i jordbävningen i Sichuan 2008 och anklagade kinesiska myndigheter för att dölja brister i hanteringen av katastrofen greps gång på gång av polisen. Trots att han toppat nyhetssändningar gång på gång i väst under de senaste åren, är det ändå fortsatt oklart hur mycket av hans gärningar som sipprat ned i de breda lagren i Kina. Tessa Praun påpekar vikten av den internationella uppmärksamheten, som ändå gjort att han kunnat skaffa sig en gedigen nationell plattform inom konstens ram. Den första museiutställningen i Republiken Kina (Taiwan, inte i Folkrepubliken Kina), visas just i Taipei. Kritiken från konstvärlden har inte låtit vänta på sig och har handlat om att Taipei Fine Arts Museum undvikit de mer regimkritiska videoverken till förmån för rena installationer som Forever Bicycles, bestående av drygt 100 cyklar.
Men det kanske är gott nog. I vilket fall för Qiao Yang som rest till Taiwan enkom för utställningen och som glatt berättade för Reuters: ”I Kina har vi hört talas om Ai Weiwei, men har inte kunnat se ett enda konstverk.”
För konstintresserade presenterade sig Ai Weiwei redan på 1990-talet på när han under en dokumenterad performance krossade en urna från Handynastin. Ett tvåtusenårigt kulturellt arv blev till skärvor vid hans fötter och knöt dessutom an till det moderna Kinas sönderfall – kulturellt, socialt och politiskt. Och på den vägen har Ai Weiwei fortsatt. På Dokumenta 2007 stal hans projekt Fairytale uppmärksamheten från alla de kommersiellt drivna verken när 1001 kineser som aldrig varit utomlands flögs till Kassel där de bodde i sovsalar i en gammal fabriksbyggnad. Händelsen dokumenterades och delar av händelsen presenteras nu på Magasin 3 tillsammans med bland annat fem ton solrosfrön i keramik från den uppmärksammade utställningen på Tate modern från i fjol.
Det är dock inga nya verk som Tessa Praun och hennes kollegor kommer att visa. Inte heller Louisiana fick loss något nytt, vilket sannolikt skulle ha blidkat även kritikerkåren. Få konstnärer kan eller vill (Damien Hirst undantagen) skaffa en produktionsapparat som kan svara upp mot efterfrågan i samma stund de blir världsnamn. I Weiweis fall kompliceras det hela ytterligare av att han inte själv kan resa och att det är svårt för verken att både säljas och transporteras.
David Neuman, chef på Magasin 3, menar att de gärna adderat något ytterligare, men att nyhetsaspekten samtidigt är överdriven och drivs av kommersiella intressen.
–99 procent av våra besökare har inte sett några Weiwei-verk tidigare och vi väljer alltid att kurera en utställning i stället för att bara ”ställa ut konst”, säger han.
Och det räcker långt att som besökare få strosa runt i Weiweis värld av tyg, som fyller en hel utställningssal på Magasin 3. Ett smått övertydligt verk av billigt linnetyg till vilket det finns en slags förlaga, som inte visas här, i form av Kina utmejslat i ädelträ från ett gammalt tempel.
–Vi gör heller inte anspråk på att visa en retrospektiv utställning, utan vi har gjort ett urval som kretsar kring massproduktion, Kina i dag och landets plats i världen. Sedan tillkommer även ett antal videoverk för att känna att Peking är närvarande och att få en förståelse för det, säger Tessa Praun.
Att det är just Ai Weiwei som får utrymme i världspressen och att han dessutom betraktas som högvilt bland museerna är inget som förvånar Tessa Praun. Hon menar att Weiwei var en etablerad konstnär långt innan han utsattes för trakasserier av regeringen.
Han studerade bland annat på Parsons School of Design i New York och talar och skriver därför flytande engelska. Numera besitter han även verktygen både ekonomiskt (han kom dock till USA med 30 dollar i plånboken) och kulturellt för att kunna verka på den internationella konstarenan. Han har en studio med ett tiotal anställda och backas upp av flera kapitalstarka gallerier, som Mary Boone i New York och Lisson i London.
Ai Weiwei har sin konstnärliga bas i det konceptuella. Duchamps, Jasper Johns och Jeff Koons blev ögonöppnare för den unge Weiwei, som gjorde sin första skulptur 1983 i form av en galge formad efter Duchamps profil. Hans verk är sällan spektakulära utan snarast återhållsamma, med en stram kontinuitet som passar väl in i den vita kuben.
Finns det en risk Ai Weiweis betydelse överskattas?
–Möjligen finns en övertro på hans inflytande över den politiska utvecklingen i Kina. Men inte när det gäller värdet av hans konstnärskap. Där vilar han tryggt, säger Lars Nittve.
David Neuman tror att det kan finnas krafter i den kommersiella världen som skulle kunna exploatera även ett så relevant konstnärskap som Ai Weiweiu, men han är samtidigt noga med att understryka att det ”i så fall hade varit av underordnad betydelse för konstnären”.
Vi kommer att tala om något annat som först känns apart – Martin Luther King. Han hade en dröm. Drevs av en utopisk tanke. Men ändå något som skulle kunna gå i uppfyllelse.
En sådan framtidstro driver också Ai Weiwei. En önskan om yttrandefrihet och demokrati i ett framtida Kina.
