Lina Thomsgård grundade det ideella projektet Rättviseförmedlingen för fyra månader sedan.
Foto: ANNIKA AF KLERCKER
Lina Thomsgård har redan hunnit fotografera sin frukost, rostat bröd med färskost och skogsbärskompott, och skicka bilden till sin Facebooksida. Hon stänger igen kontoret, det vill säga: packar ner datorn i en väska under bordet, och ställer sig upp för att fläkta sin svarta påsklänning i den ångbastukompakta hettan utanför kaféet Copacabana i hemkvarteret i Hornstull.
På dagarna driver hon pr-byrån Frau, som företräder bland andra Robyn. På kvällarna dj:ar hon med massakerpartytrion Chapel Hill Crew, som fått en ny Stureplansgeneration att vråla med i 80-talets Svensktopphits och, på cv:t, är hon även skivbolagspromotorn som handplockades när nät-nätverket Myspace skulle lanseras i Sverige.
Men, framför allt, sedan fyra månader tillbaka är hon Rättviseförmedlingens grundare och motor.
Den nätbaserade tjänsten, där vem som helst kan be om och ge tips på personer som inte är de mest typiska för sitt sammanhang, har i skrivande stund 15 610 medlemmar på Facebook.
De senaste efterlysningarna gäller kvinnliga debattörer, filmvetare, livsnjutare, experter på smådjur, musikproducenter – men tidigare även killar som kan prata om genus och jämställdhet med unga.
Credot är att ”varje individ ska få göra det den helst vill”. Metoden: Ett par inskrivna meningar, ett klick, och ett direkt resultat. Ett exempel på hur socialt smidiga sociala medier kan underlätta samhällsförändring.
Det dominerande perspektivet för Rättviseförmedlingens verksamhet har varit kön.
–Det finns en miljon perspektiv – kön, klass, bakgrund – som påverkar människors möjligheter att göra vad de vill. Men kön är det jag kan. Det är de orättvisor som har gjort mig förbannad. Det är där jag hämtar min energi. Men jag inser att det är ett perspektiv, att det till exempel kan vara så att gruppen män med utländsk bakgrund befinner sig under de kvinnor jag lyfter fram.
När Lina Thomsgård kom till världen var det som den första tjejen i familjen, och på länge i hela släkten. En glad lintott, som i vuxen ålder ser tillbaka och skriver in ett dopp i en ”Asterixgryta” av obotlig optimism och tilltro till livet.
–Någon annan förklaring finns inte.
”Våran Lina fina lilla, har så svårt att sitta stilla/.../Vi kommer att sakna Linas hjälp, när glömskan vårat eget minne stjälpt/Lina är en sol” diktade dagispersonalen på en avslutning när hon var fem, berättar Lina, det stämde, det stämmer fortfarande.
–Jag har svårt att sitta stilla, jag är solen som ska påminna folk om saker när de själva har glömt bort det.
Pappa var socialchef, mamma psykolog. De skilde sig när Lina var sex, hon fick styvföräldrar, nya syskon. Började skolan. På rasterna lät fröken tjejerna måla blommor på tavlan.
–Det fanns killar som ritade oändligt mycket finare, som garanterat satt och brann för att få måla på tavlan. Istället fick de kånka upp ett tråkigt ljudbildband. Jag har alltid älskat teknik. Jag minns att jag någon gång sa: Jag kan trycka på on-knappen.
I femman bestämde klassföräldrarna och läraren att klassen skulle på forsränning i Värmland. Lina och fyra kompisar bröt sig loss. De skulle inte alls bli skjutsade in i skogen. De skulle till Åland.
–Det hade säkert varit jättemysigt med forsränning, men det var inte demokratiskt. Vi bakade egna bullar, stod och sålde varje dag, för att få en egen klasskassa. Och tvingade våra mammor att följa med. Vi satt på en trist strandpizzeria och sedan åkte vi tillbaka. Men det var symboliskt jätteviktigt; vi finns också, ni kan inte bestämma över oss.
–Men det tog ganska lång tid innan jag hittade till en ilska. Att ta in att man är orättvist behandlad är en extremt ohärlig roll att se sig själv i.
När blev du arg?
–När jag var 25. Psykologer hade sagt: Du måste bli arg. Jag kvittrade på: ”Varför det? Allt är roligt!” Sedan blev jag arg, och jag har inte slutat.
Vad var det som hände?
–Jag fick ett sammanbrott. Det var skitläskigt. Men jag upptäckte vilken arsenal av styrka jag har därinne. Det jag är glad för är att den här nästan tokiga optimismen som jag har med mig fick vara kvar. Det är en effektiv kombination: Ilska och optimism. Men för i helvete, så här kan det ju inte vara – det kan ju vara så himla mycket bättre!
Vad höll ilskan tillbaka?
–Ilska var något fult och obehagligt, något som inte anstod en glad blond tjej. Som att ens uppgift i livet var att föreslå pannkakstårta när folk grälade. Det var många som fick utlopp för starka känslouttryck runt om mig när jag växte upp, jag upplevde det som att jag behövde vara den som sa att allt blir bra. Jag kan dessutom ana att det är rätt provocerande med en person som aldrig blir arg. Det är ju också ett sätt att uttrycka makt, ”nämen, värst vad ni var arga!”.
90-tal. Tonår. Den 14-åriga Lina fick ett feministmärke av sin styvmor, som såg att det var allt hon stod för, även om hon inte hade begreppen för det. Hon startade popfanzine, åkte till Hultsfredsfestivalen, hånglade med Brainpools sångare Janne Kask. Pluggade media (”det var ett läckert ord på den tiden”) och tog studenten med toppbetyg. Fick jobb som receptionist på de hippa tidningarna Pop och Bibel.
Allt var på gång. Framåt.
Fyllde 20, flyttade till Paris. Det blev jul, de andra kompisarna åkte hem, men Lina och hennes bästa kompis, Emma – de två som delade ”rum, liv, allting” – stannade kvar. De satte upp hyllor. Fixade. Pratade om framtiden, hur tjocka deras rumpor skulle bli när de blev gamla.
–Det var lite motigt. Vi åkte dit, skulle vara fria, bli oss själva, och så kom vi dit – och allt man kände var att jag vet inte vem jag är när jag är så här fri och mig själv.
De bestämde sig för att ta fasta på att de var mitt i Europa, mitt i allt. Åka till andra städer: Sienna, Rom. Amsterdam. Dit ville Emma åka, men inte Lina.
–Jag har alltid varit livrädd för knark. Så Emma åkte själv. Hon ville kunna och ville prova allting. Samtidigt var hon så otroligt förnuftig och bra, hon hade förmodligen läst på, att tar man ecstasy händer det att man svimmar. Så hon drack vatten.
Någonting i drogen slog ut Emmas vätskereglerande system. När ambulansen kom sa de att hon bara behövde sova. De åkte. Inom 24 timmar var Emma död av vattenförgiftning, drunknad inifrån.
I Sverige rapporterade radio och tidningar. I Paris satt Lina. Ringde till sin chef, ”Min bästa vän Emma är död. Jag kan tyvärr inte komma till jobbet”.
–Mamma ville komma ner, men jag flög hem själv, med Emmas grejer. Den här kan själv-grejen som jag har haft sedan jag var pytteliten, jag blir så ledsen när jag tänker på det. Varför tyckte jag att jag skulle behöva göra det själv, ensam?
Hemma stängde hon in sig. Allt stannade av, vänt upp och ner.
–Det var en jättetörn för den här ”allt är bra, allt blir bra”-inställningen som jag alltid har haft. Ens bästis dör. Och man är 20 bast. Jag minns att jag försökte hitta någon mening med det – men det gick inte. Det finns ingen vits med det här, jag kan inte någonstans i världshistorien se varför det skulle behöva hända. Då är inte världen god? Jag hade ett halvår när jag var tvungen att ompröva hela min syn på livet. Sedan landade jag i att det var bra ändå. Den vinningen, från att ha älskat livet till att förstå att det bara är ont, och tillbaka, har gjort min optimism ännu starkare. Det kunde till och med sno min bästis, det är det värt ändå.
