När man är ung slukar man allt från frökataloger bort till de tjockaste romaner utan att riktigt förstå vare sig de ena eller de andra.
När man blir äldre tar frökatalogerna över: en dag i trädgården framstår som ett bättre alternativ än att börja läsa om ”Krig och fred”, ”Jerusalem” eller Reymonts ”Bönderna” ty när våra dagar blir alltmer anorektiska går tiden hårt åt den bulimiska delen av världslitteraturen. Men så vilar också vår så kallade bildning på ett gungfly av halvt bortglömt, osmält och en gång aldrig förstått.
Häromdagen läste jag dock om Ivan Gontjarovs ”Oblomov” trots att den är på flera hundra sidor. Jag ville ta reda på om det verkligen är sant att ingenting händer i denna roman: att denne godsägare i trettioårsåldern större delen av den tid det tar att ta sig igenom boken ligger till sängs. Och om så är fallet, vad som en gång fascinerade mig så som läsare i tonåren.
Helt fel mindes jag inte. Oblomov ligger över hundratals av sidor verkligen till sängs även om han är uppe ibland, men då som om han misstrodde detta tillstånd som alltför beroende av energi och dådkraft; så fort Oblomov får chansen räddar han sig därför ur morgonrocken tillbaka i sängen igen. Denna morgonrock – som rätteligen borde kallas sov- eller nattrock – sömmas och lappas av hans hustru, oändligt förstående intill självutplåningens gräns. Hans stora kärlek Olga ville ta samma rock ifrån honom, men gav snart upp. Istället gifter hon sig med den driftige Stolz som regelbundet infinner sig i sovrummet för att övertyga Oblomov om att ta sig samman och äntligen börja leva.
Har Stolz rätt? Är dessa ändlösa dagar i sängen inget riktigt liv? När jag nu läser om boken upptäcker jag mig vara helt och hållet på Oblomovs sida och uppfattar Stolz som en synnerligen beschäftig och långtråkig figur.
Vad går livet egentligen ut på? Det är sant att Oblomov odlar sin oföretagsamhet istället för godsets körbärsträdgård, att all mänsklig strävan fyller honom med misstro eller avsmak, att varje möjlighet så att säga uttömt sig själv innan den skulle kunna hoppas på att bli förverkligad. Oblomov är – fysiskt – trög, ovillig och framför allt sömnig, också när han fantiserar om att rycka upp sitt gods i provinsen för att där organisera sin dag kring eftermiddagens tupplur som dess självklara höjdpunkt.
Men det är inte samma sak som att han skulle sakna höga ideal. Oblomov är en alltigenom god och omtänksam människa (om man nu kan tänka sig omtänksamhet utan egentlig praktik). Också i sin nattsvartaste pessimism förblir han välmenande. Där, mellan lakanen, är han varken förtvivlad eller förbittrad, ingen misantrop eller kverulant, inte arg på någon, inte ens lat i ordets strikta mening. Allt sådant överlåter han åt andra.
Oblomovs hemlighet är en annan: här har vi att göra med en människa som givit upp allt slags hopp om att livet låter sig ändras eller skulle kunna användas till något, men varken förebrår Vår Herre eller mänskligheten för detta, en människa som bevarar det finaste av just mänsklighet genom att avstå från allt.
Ingenting av detta lär jag då, första gången jag läste boken, ha förstått. Idag förstår jag bättre. Men vad som den gången i denna bok jag då inte förstod fick mig att älska den, vet jag idag inte längre, bara att den stora litteraturens vägar till vårt hjärta förblir outgrundliga.
