Vatten har blivit lösenordet i dagens stadsplanering världen över. Varje stad söker sina vattenhål. Finns det minsta lilla å vårdas den ömt med bänkar och planteringar i vattenkanten. Nya bostadsområden placeras om möjligt i ”sjönära lägen”. Tidigare glömda strandområden har fått nya guldkanter.
Sådan åtråvärd vattenkontakt äger Stockholm i överflöd. Stränderna är här vidsträckta oaser, lätta att nå för många och ännu så länge gratis tillgängliga. De utgör värden som inte kan mätas i pengar. Finns det något mer vederkvickande än en promenad eller vilsam stund vid en strand när solen skiner? Våra stränder kan närmast ses som en tillgång för den allmänna mentalhälsan. Men hur ser de ut och hur sköts de?
En ridå av träd och vildvuxen sly skymmer sikten för vidunderliga utblickar på alltför många ställen. Djungelartade, risiga skogspartier täcker strandområden där vi annars kunnat sitta och njuta av en skimrande Mälarvik. Så onödigt, tänker man, vilket slöseri. Problemet är att naturen inte beter sig på ett sätt som passar vår tids kommunala ekonomi. Den förblir inte densamma om man inte gör något. Grönskan växer, breder ut sig och förändras hela tiden. Engångsinsatser räcker därför inte långt. För att bevara naturvärden krävs ständig skötsel och det är ju sådant man inte har råd med numera. Att vårda de resurser man redan har är heller inte så glamoröst som att bygga nya iögonenfallande monument.
Stockholm har dock traditioner på området. Under 1940- och 50-talen blev staden känd för sin nydanande landskapsarkitektur tack vare stadsträdgårdsmästaren Holger Blom och hans medarbetare, främst Erik Glemme. Blom var arkitekt och vald till posten därför att staden ville ha en helhetssyn, där det gällde att förädla och vårda stadens miljö i stort. Genom sådana anläggningar som det långa och smala men innehållsrika parkstråket vid Norr Mälarstrand och det stora öppna stråket från Rålambshovsparken, kunde han också visa vilka mervärden som var möjliga att skapa genom väl genomtänkt landskapsarkitektur. Arkitekturmuseum har just nu lyft fram några ritningar till trädgårdsserveringar från Bloms tid. Det är ingen utställning i egentlig mening, utan en liten skärv ur museets rika samling för att peka på ett större tema. En stor utställning om Holger Blom skulle förvisso vara högintressant och även kunna vitalisera diskussionen om dagens parkpolitik och landskapsvård. Holger Blom var ingen landsbygdsromantiker, för honom handlade det om att vårda staden genom att omsorgsfullt integrera naturvärden i ett urbant sammanhang.
Det finns ett parkprogram idag också. Man kan läsa det på stadens hemsida. Det innehåller många vackra ord, men är allmänt hållet. Att sköta grönskan är stadsdelsnämndernas ansvar och kan se lite olika ut på olika håll. Men det skulle behövas en övergripande och mer visionär plan för Stockholms stränder i Holger Bloms anda, där varje stadsparti granskades och man skulle våga öppna upp nya avröjda sluttningar och tvärgående stråk ner mot stränderna utan ängslan för framtida skötselkrav. Det är bra att det finns strandpromenader på olika ställen, men det behövs mer öppna ytor att vistas på längs stränderna samt effektivare underhåll och gallring. Öppnare stränder skulle också välkomnas av många kvinnor som tvekar att kvällstid gå genom buskiga skogspartier.
En stilla undran: det finns en växande kritik mot att man idag odlar energiskog på åkermark, som i stället borde utnyttjas för livsmedel. Men sly som snabbt proppar igen attraktiva strandområden har väl också energivärden som kunde tas tillvara. I så fall kanske problemet med naturens envisa växande på fel ställen kunde vändas till en tillgång.
EVA ERIKSSON
Eva Eriksson är fil dr i konstvetenskap och arkitekturhistoriker.
