Claes Decker ser sig själv som ett levande exempel på att man kan göra något nytt. Och fullständigt oväntat. "Men de feministiska åsikter jag har i dag försöker jag inte tvinga på någon annan. Inte ens mina barn. Ändå har mina två äldsta blivit jätteintresserade",.
Det är klart att det finns människor som undrar om han är riktigt klok. Eller åtminstone stämplar honom som mer än lovligt naiv och känslomässig. Förekomsten av förmögna svenska män som skänker miljonbelopp till stöd för kvinnokampen – eller mer konkret till fi, feministiskt initiativ, är klart begränsad.
Egentligen handlar det om en enda man: Claes Decker.
Det var tack vare honom – eller snarare hans ekonomiska stöd – som Gudrun Schyman kunde förverkliga drömmen om ett parti och gå till val. Han berättar det kortfattat, mest som ett faktum. Hellre vill han tala om sin egen utveckling, vad som hände när han steg in på sitt första fi-möte:
–Det var som att komma hem.
En människa kan beskrivas på olika sätt. Claes Decker är 49-åringen som växte upp i en förmögen företagar- familj, som länge röstade på moderaterna, som gifte sig ung, flyttade till förnäma Ljunghusen utanför Malmö – och nu brutit upp. Från allt.
Han är också killen som tidigt blev mobbad i skolan, som lärde hur det är att stå ensam på rasterna, ständigt beredd på stryk. Hans engagemang för människor i underläge är alltså ingen plötslig snilleblixt.
–Fast att jag gick med i fi var rena slumpen. Om jag inte gått in på en toalett på Söder hade det nog inte hänt.
Va?
Historien är mindre drastisk än den låter. Hösten 2005 satt Claes Decker på en krog, just på Söder i Stockholm, med en kvinnlig vän. Hon berättade att hennes syster satt med i fi:s styrelse – och hävdade att det var en rörelse som skulle passa Claes.
–Jag slog bort det direkt. Vad skulle de ha för nytta av mig? Så gick jag på toaletten, när jag kom tillbaka hade min vän ringt upp sin syster, hon var i mobilen och ville tala med mig. Det var så det började.
Du satsade över en miljon till partiet, plus flera hundra tusen till teknisk utrustning. I valet fick ni 0,68 procent av rösterna. Har någon sagt att det var dåligt placerade pengar?
–Det är klart att det var, rent ekonomiskt. Men jag ångrar inte en spänn, och inte en minut av mitt arbete.
Flera gånger under vårt samtal kommer han att hejda sig, av rädsla för att låta ”förmäten”. Därför tar vi det en gång för alla: Jo, han har pengar, generositeten drabbar ingen fattig.
–Det är pengar jag ärvt, som aldrig gjort mig lycklig. Inte förrän nu, när jag kan använda dem till det jag tror på. Att fi gjorde ett dåligt val betyder inte att tankarna är dåliga utan att vi, de flesta av oss, var för oerfarna. Dessutom hade vi, i jämförelse med de andra partierna, alldeles för lite pengar. Min miljon räckte inte långt.
Nyskild, nymornad och nyförälskad dyker han upp till vårt avtalade möte. Nästan en timme för sent. Under väntetiden hinner jag undra om något roligare kommit emellan med tanke på att Claes Decker lever efter tesen att vi ska vara mer spontana, utgå från hjärtat och inte bara från hjärnan.
–Nej, nej, protesterar han. Det som hände var att jag råkade somna om.
Han kallar sig själv feministisk affärsman, betonar flera gånger att han inte är politiker – med tillägget ”tack och lov”.
Vad är det för fel på politiker?
–Många har bra idéer, de är sympatiska och jobbar som tusan. Men det händer ingenting. Det blir mest snack.
–Man kan också säga att de enda frågor som prioriteras handlar om ekonomi. Humanistiska frågor kommer aldrig längre än till en massa prat.
Jo då, Claes Decker vet att i alla partiprogram står det vackra ord om vård och omsorg, att man ska stötta de som har det svårast.
–Göran Persson gick till val på att han skulle värna om äldre. Och han höll sitt löfte. När han avgick hade han värnat om åtminstone två äldre personers framtid: Sin egen och hustrun Anitras.
Är Reinfeldts regering bättre?
–Det har vi inte sett än. Men jag tycker ärligheten känns större, de förändringar man aviserade har man också genomfört, på kort tid. Att jag sedan inte står bakom deras politik är en annan sak.
–Alliansregeringen kan ju inte precis slå sig för bröstet när det gäller feministiska frågor. Vi bjöd in jämställdhetsministern till en paneldebatt om hedersmord, på femårsdagen av mordet på Fadime. Hon gick på kungamiddag i stället. Det tyckte jag var oerhört svagt.
Claes Decker höjer rösten ännu mer, hävdar att den gamla sosseregeringen var ett hån mot arbetarklassen.
Vad vet du om arbetarklassen?
–Just nu försöker jag göra en klassresa neråt. Vad det innebär vet jag inte ännu. Men under loppet av några månader har jag avhänt mig en enorm massa pengar.
Hur många miljoner talar du om?
–Många. Då räknar jag in det jag betalat till skatt, till min skilsmässa – förutom en del humanitärt bistånd.
Biståndet har tagit sig rent konkreta former. Claes Decker satt på ett hotellrum och såg ett tv-program om en ung invandrarkvinna som blev skadad för livet när hon vägrade gifta sig med den man som släkten utsett åt henne. Omedelbart tog han en taxi till tv-studion, mötte kvinnan – och betalade de 42000 kronor som hon var skyldig UD för sjukvårdskostnaderna i hennes forna hemland. De har fortfarande kontakt, mer vill han inte säga.
–Det viktiga är inte vad jag gjort utan att hon får hjälp. Det är detta jag menar med att handla med hjärtat, vilket inte betyder att vi automatiskt blir oförnuftiga. Många gånger tror jag snarare vi blir mer effektiva om vi inte funderar så mycket.
–Och man måste inte ha pengar. Varje människa kan tänka med hjärtat utifrån sin egen situation, det finns många sätt att förändra det vi tycker är fel.
I slutet av mars har feministiskt initiativ årsmöte. Claes Decker är nominerad till den nationella styrelsen. På frågan vad han gjorde tidigare skruvar han på sig, generat.
–Man kan väl säga att jag gjorde för lite. Att det var för mycket yta och för lite djup, eftersom jag inte hade piskan över mig att behöva jobba. Men jag har alltid varit en sökande människa.
Vad är det du sökt?
–Det har jag inte vetat, för då hade jag förmodligen hittat det. Nu hittade jag en massa annat, mindre viktigt, på vägen. Men den humanistiska ådran fanns, under alltihop.
När han beskriver sitt inträde i fi låter det som rena väckelsemötet. Han kom in i ett rum med ”fantastiska och kreativa” kvinnor, som gett sig attan på att förändra samhället. Den kampen ville han dela!
En av konsekvenserna blev att han lämnade sin fru, efter 25 år.
–Ja, man kan nog säga att jag skilde mig till förmån för feministiskt initiativ. Förstå mig rätt, jag älskar min före detta fru, som människa. Vi har också tre underbara barn. Men vi hade utvecklats åt olika håll, vilket var tydligt också för min fru.
Var kommer fi in i sammanhanget? Är det inte de jämställda äktenskapen, om vi nu ska tro statistiken, som fungerar bäst?
Claes Decker skakar på huvudet Månne var han inte så jämställd, före fi. Det enda han nu vill kommentera är att slutet blev bra, han och hans exhustru är vänner. Och själv har han mött en ny kvinna, en gammal ungdomskärlek.
–Det var när jag gick med i fi som jag insåg hur starka kvinnor kan vara.
Styrkan höll inte ända fram. Val-resultatet blev, naturligtvis, en besvikelse.
–Direkt efteråt åkte jag en vecka till Azorerna, kände att jag måste vara ensam. I tre dagar var jag rejält deprimerad, sedan sträckte jag upp vänsternäven och kände: Nu fortsätter vi! Det finns ingen återvändo!
Vad gjorde ni för fel?
Enligt Claes Decker var partiets svaghet dess brist på professionalitet. De var ett gäng idealister.
–Ett annat fel, men det är min privata uppfattning, var att vi inte var tydligare med vår hemvist. Visst fan var vi ett vänsterinriktat parti.
Varför borde ni ha berättat det?
–Om du ska köpa yoghurt väljer du inte den med texten ”blandade godsaker”, du väljer den där innehållet är redovisat. Hade vi deklarerat var vi hörde hemma, även om det var på den omoderna höger-vänster-skalan, är jag övertygad om att vi hade fått större gehör.
Bråket mellan Tiina Rosenberg och Ebba Witt–Brattström spelade också in. Claes Decker beklagar det som hände, säger att det var sorgligt att se hur dessa två kvinnor rök på varandra…
–… och sedan kom medierna och pytsade bensin på branden.
I debattens svallvågor följde andra stora rubriker. Ett tag var den stora frågan om den som är heterosexuell kan vara feminist.
Claes Decker tar det närmaste exemplet:
–Fråga Gudrun Schyman. Hon är jättefeminist – och jätteheterosexuell.
Att feministiskt initiativ fick klä skott för uttalanden som man aldrig gjort, som det där med att ”män är djur”, krympte skaran av sympatisörer. Och sedan kom diskussionen om hbt-frågan, det vill säga om villkoren för hetero-, bi- och transsexuella.
Claes Decker suckar:
–Hbt-frågan blev alldeles för uppblåst i medierna, tydligen är den fortfarande tabu.
Vilka frågor tycker du själv är viktigast?
Mäns våld mot kvinnor, säger han på första utandningen.
–Jag ställer mig på de tilltufsade människornas sida, oavsett om de blir förtryckta på grund av kön, ras – eller sexualitet. Sedan finns det förstås rent konkreta frågor, som detta med kvinnolönerna. Mitt förslag är inte att höja kvinnors löner utan att förmå män att ta två steg tillbaka. Kan kvinnor leva på en lägre ekonomisk nivå måste män också kunna göra det.
Säger alltså han som är miljonär.
Själv ser han det inte som ett trovärdighetsproblem:
–Jag tror, faktiskt, att jag som person har betydelse för fi. Nu kandiderar jag till nationella styrelsen vilket jag inte skulle göra om jag inte trodde mig kunna tillföra något. Detta är ett arbete, inget hedersuppdrag.
Vad fi behöver just nu är ork, säger han. Organisationen ska stärkas, folkbildningen utvidgas. Om man inför nästa val återuppstår som parti – ja, det får tiden utvisa.
Själv har han fullt jobb med att få ihop sitt nya liv. Påfallande många vänner finns kvar.
–Jag hade trott att folk skulle bli mer provocerade än de faktiskt blev. Männen som inte förstår någonting lämnar jag därhän, de får mogna i den takt de klarar av.
• svd.se
