Peter Elmlund med sonen William på promenad genom nybyggda Järla sjö i Nacka. Här finns traditionella gator, med trottoarer och gatuparkering. Området är ett tydligt exempel på att nyurbanismens idéer slagit rot i Sverige.
Stad, stad, stad. Som ett mantra upprepas ordet allt oftare när det ska byggas något nytt.
Bilberoende förortsliv och slumrande sovstäder – nej tack. Nu är det traditionellt och blandat stadsliv som gäller.
Under en stor del av 1900-talet var det precis tvärtom. Planerarna ville närmast ta kål på staden. I Sverige fick vi bland annat miljonprogramsförorter, med en struktur som låg ljusår ifrån den klassiska staden.
I dag ser vi motreaktionen: en längtan efter det urbana, höga priser i de gamla innerstäderna, kanske också en romantisering av staden.
Samt en önskan att bygga nytt med den gamla staden som förebild.
– Så här ska det vara: riktiga gator med trottoarer, och en blandning av kontor och bostäder, säger Peter Elmlund som går runt i nybyggda Järla sjö en vacker höstdag. Det är blå himmel och småstadskänsla, med en tät och småskalig bebyggelse längs traditionella gator. Peter Elmlund pratar förtjust om ”en mänsklig skala”.
Järla sjö i Nacka brukar lyftas fram som ett exempel på att rörelsen New Urbanism – eller nyurbanismen – verkligen har slagit rot i Sverige. Budskapet om den traditionella stadens förträfflighet hörs allt oftare.
Under veckan har internationella stadsbyggnadsforskare samlats i Stockholm för att föreläsa om och diskutera nyurbanismens möjligheter. Dessutom kommer Congress for New Urbanism att få en svensk avdelning under hösten.
– Vi ska bland annat försöka sprida budskapet om den traditionella stadens fördelar, och försöka påverka opinionen. Och så ska vi ha synpunkter på det som byggs, säger Peter Elmlund.
Nyurbanismen behövs i ett land ”där modernismen varit religion”, enligt Peter Elmlund. Men kritikerna menar att nyurbanismen har ett förenklat budskap, och att rörelsen mest skapar
nostalgiska miljöer för medelklassen.
Svenska nyurbanister är bland andra arkitekterna Jerker Söderlind och Kjell Forshed och före detta stadsbyggnadsborgarrådet
i Stockholm, Monica Andersson. Samt inte minst Peter Elmlund, civilekonom och tidigare kulturredaktör på Finanstidningen. Med pengar från Ax:son Johnson-stiftelsen arbetar han sedan några år med forskning och information om rörelsen.
– Nyurbanismen har varit så otroligt missförstådd i Sverige, säger han med viss hetta när han ska förklara varför han ägnat de senaste tre åren åt att sprida kunskap om nyurbanismen och arrangera seminarier för stadsplanerare från landets kommuner.
Nyurbanismen är förvisso en brokig rörelse, men den kan beskrivas som en reaktion mot det som i USA kallas sprawl – det glesa, bilberoende förortslandskapet med stora köpcentrum. Nyurbanismen är också en reaktion mot modernismens stadsplanering, som enligt Peter Elmlund
leder till sprawl.
1900-talets modernistiska stadsplanering handlade bland annat om att överge den traditionella staden.
Under en stor del av 1900-talet var den gamla staden inget positivt. Staden var bullrig, ohälsosam och okontrollerad. Vad som helst kunde vänta runt hörnet.
Genomplanerade och luftiga förorter – med grönytor, gångstråk och tysta boendemiljöer – blev modellen. Människor skulle skyddas från trafik och fabriksutsläpp. Tillvaron delades in
i zoner – boende för sig, bilar för sig, arbete för sig.
Funktionsseparering var idealet. Den blandade stadsmiljön försvann, och gator ersattes med vägar och köpcentrum.
Men det visade sig att många människor upplevde modernismens rationella förorter som bedövande trista. Funktionssepareringen ledde dessutom till långa transportsträckor.
Den traditionella staden, med sitt blandade utbud, framstod som allt mer lockande. Redan i början av 60-talet skrev den amerikanska journalisten Jane Jacobs en uppmärksammad bok om den gamla stadens överlägsenhet. Arkitekter som Aldo Rossi och bröderna Krier satte fart på intresset för det urbana. Och 1993 bildades Congress for New Urbanism i USA; det bilberoende förortslandet USA är nyurbanismens hemland.
Men kanske är det i Storbritannien som rörelsen fått störst genomslag. Här finns Poundbury, som prins Charles låtit bygga på sina ägor. Poundbury liknar en traditionell engelsk småstad, och nyurbanisterna jublar över att vice premiärminister John Prescott nu lyfter fram Poundbury som ett föredöme när 200 000 bostäder ska byggas i sydöstra England. Även amerikanska Seaside hålls fram som ett gott exempel.
Seaside – som är den stad där filmen ”The Truman Show” spelades in – ser ut som en amerikansk småstad gjorde på ”den gamla goda tiden”. Det är pittoreskt, pastellfärgat och gott om snickarglädje.
Nyurbanismen har en tendens att klä sig i gamla kläder, något som ofta väcker kritik. Men rörelsens förespråkare menar att kritiken är orättvis. Sättet att planera – själva stadsstrukturen – har visserligen hämtats från den traditionella staden. Men husen måste inte alls se ut som förr i tiden, hävdar de.
Ändå tycks resultatet ofta bli ett städat och snällt medelklassprojekt, med en lagom dos nostalgi. Det blir lätt lite ospännande. Och här finns något paradoxalt. För den traditionella staden,
den som vi gärna romantiserar, är ju fylld av både kaos och konflikter.
Arkitekten Johan Johansson är en av många som är tveksamma till nyurbanisternas löftesrika tal om att återigen bygga stad. De senaste decennierna har det funnits många ambitiösa planer på att skapa stad; i Stockholm är Skarpnäck och Södra station två exempel. Men ofta blir det mest något som ser ut som stad – det blir lätt en bild av staden, snarare än riktig stad, konstaterar han. Och det som inte anses passa in i den vackra bilden får helt enkelt inte vara med.
– Till att börja med måste vi fråga oss: vill vi verkligen bygga stad? Vi kanske inte vill det, säger Johan Johansson och konstaterar att en verklig stad består av olikheter intill varandra, utrymme för det avvikande, konflikter mellan olika behov.
I en stad får man helt enkelt ta en del på köpet. Det kan vara stora och bullrande bussar utanför fönstret. Det kan vara okända människor som rör sig på gatan, som man absolut inte har något gemensamt med. Och det kan vara porrbutiken som öppnar i grannhuset, utan att man kan göra något åt saken.
Drömmen om staden tycks vara vår ständiga följeslagare. Den yttrar sig i allt från nyurbanismens manifest till namnet på Stockholms senaste bostadsområde: Hammarby sjöstad.
Men en stad är inte bara något som ser trevligt ut på vykort, konstaterar Johan Johansson. En stad är mångfald, motsättningar, brokighet och dynamik. Men i Järla sjö finns bara bostadsrätter, och i Hammarby sjöstad är allt genomdesignat in i minsta detalj.
Johan Johansson ser en välmenande, och kanske naiv, önskan om att skapa den kontrollerade och ”goda” staden utan glipor eller överraskningar.
– Det finns en tendens att man sorterar bort det man tycker är det obehagliga och det dåliga. Men en stad är ju egentligen ett väldigt svårkontrollerbart tillstånd, säger han.
