Efter 22 månader i fängelset började plötsligt den annars så lugne mannen göra motstånd. Han hade förödmjukats gång på gång och nu hade vakterna sagt åt honom att städa cellen.

Det var dagen då han skulle avrättas. Utan förvarning bröt han itu sopkvasten, började slåss med två vakter, rev sönder filtar och försökte barrikadera sin cell med en madrass.

Först när fängelsets sheriff påminde honom om att han sagt att han skulle dö som en man, lugnade han sig.

Det handlar om Joe Hill, den agiterande, låtskrivande och sjungande svenskamerikanen, vars namn fortfarande finns på människors läppar över hela världen – nästan hundra år efter hans död.

Många av de svenskar som emigrerade till Amerika kom att göra bestående avtryck i sitt nya land: John Ericsson som brukar kallas propellerns uppfinnare, Eric Wickman som grundade bussbolaget Greyhound och artisten Ann Margret, ”Djuret” kallad.

För att inte tala om Mary Anderson, den fattiga torpardottern som utvandrade vid 16 års ålder och gjorde en exempellös karriär både i facket och Vita Huset. När hon pensionerades hade hon varit rådgivare åt fem presidenter.

Men ingen har fått ett så varaktigt eftermäle som fackföreningskämpen Joe Hill.

1902 bär det av till USA

De flesta svenska emigranter gav sig iväg till Amerika under 1800-talets två sista årtionden. Strax därefter, år 1902, emigrerade Joe Hill, eller Joseph Hillstrom som han kom att heta i USA, efter Joel Emanuel Hägglund som han var döpt till hemma i Gävle.

Han utvandrade tillsammans med Paul, en äldre bror i den sexhövdade syskonskaran (tre andra syskon hade dött). De båda – som hade läst engelska tillsammans i Arbetare-föreningen i Gävle – tog tåget från hemstaden till Göteborg, där de steg på fartyget Saxonia, som tog dem till New York. Joe hade fått vara med och försörja familjen från 14 års ålder, först som arbetare vid ett repslageri, därefter som maskinist på en lådfabrik.

Fattig och märkt av hudtuberkulos ville Joe skapa sig en framtid i det förlovade landet. Kring sekelskiftet 1800–1900 hade han vårdats för sin sjukdom på Serafimerlasarettet i Stockholm. Operationerna hade satt spår i hans utseende.

Under några år i huvudstaden fick han näring för sina radikala åsikter i umgänget med andra unga arbetare.

Medan Joe blev en hjälte, både i Sverige och USA, blev brodern Paul raka motsatsen, åtminstone i Gävle, eftersom han lämnade hustru och barn.

– Paul var gift och några år senare gifte han om sig i USA, säger Rolf Hägglund, en av Joe Hills släktingar i Sverige i dag.

Rolf Hägglund är sonson till Joe Hills bror Efraim. Rolfs yrke – att bygga och reparera gitarrer – har beröringspunkter med musikens Joe Hill.

– Nja, jag tycker om att skriva texter till kända melodier. Det är nog en tydligare koppling, säger han.

På plats under jordbävningen

Joe Hill blev i USA en sjungande och textskrivande agitator för fackföreningen IWW, Industrial Workers of the World. I övrigt är det inte känt i detalj hur han levde i sitt nya hemland. En del spår av honom finns dokumenterade. Ett av de mer dramatiska härrör från San Francisco och den stora jordbävningen 1906. Han levererade en ögonvittnesskildring till Gefle Dagblad, som publicerades den 16 maj 1906.

Joe Hill skrev: ”Jag satt fastklämd mellan ett par bräder men lyckades med viss ansträngning ta mig loss. Jag rörde mina armar och ben och fann dem i brukbart skick. Med undantag för några skråmor på min högra sida var jag helt oskadd. Jag hörde röster och skrik och kröp i den riktning var-ifrån ljudet kom. Efter det att dammet lagt sig såg jag ett hål tillräckligt stort för en man att krypa igenom. I en handvändning var jag ute på gatan.

I en handvändning var jag ute på gatan. Bara för att möta en syn ännu värre än den där inne.

Joe Hill om jordbävningen i San Francisco 1906

Bara för att möta en syn ännu värre än den där inne. Ett sexvåningshus på andra sidan gatan låg platt som en pannkaka på marken och män, kvinnor och barn sprang om varandra i vild oordning.”

En symbol för sabotage

Joe Hill gick med i IWW i Portland år 1908. Han blev senare aktiv i Salt Lake City, där hans kamrat Sam Murray stödde honom i alla lägen och tidigt upptäckte svenskens konstnärliga ådra.

IWW var en revolutionär och o-byråkratisk fackföreningsrörelse, där det var tillåtet för de lokala avdelningarna att bestämma om de skulle strejka eller inte. Till skillnad från den stora organisationen AFL, som organiserade yrkesutbildade arbetare, vände sig IWW till industriarbetare med vad som kallas okvalificerade uppgifter. En viktig rekryteringsbas var alla de immigranter som kom till USA och rörde sig allt längre västerut i jakten på ett jobb.

Medlemsmärket hade två symboler, en katt och en träsko, som återfanns på de flesta trycksaker från IWW. Träskon var en symbol för sabotage – träsko heter sabot på franska – och förde tankarna till de arbetare som hade protesterat mot industrialismen genom att kasta in träskor i maskinerna så att de stannade. Katten symboliserar troligen vilda strejker (vilket kallas ”Wildcat strike” på engelska).

Det saknades inte incitament (med en far som dött efter en arbetsplats-olycka, se faktaruta) för Joe Hill att viga sitt liv och sin tid åt fackligt arbete, vare sig det nu handlade om att varna unga arbetare från att luras av kriminella agenter till arbetsplatsförmedlare eller att komponera inspirerande kampsånger.

Joe Hill trakterade flera instrument, främst fiol. Hans radikala texter, ofta sjungna till frikyrkomelodier som han mindes från sin uppväxt i religiös miljö i Gävle, inspirerade senare sångare och textförfattare som Pete Seeger, Joan Baez och Woodie Guthrie.

Ljög om sin ålder

Sökandet efter sanningen kring Joe Hill, vad han egentligen gjorde kvällen för mordet som han dömdes för, engagerade Woodie Guthrie som på 1940-talet skrev en sångtext om detta.

Tre av Joe Hills mest kända kompositioner är ”Rebellflickan” (The rebel girl), ”Världens alla slavar, vakna” (Workers of the world awaken) och ”Det är kraft i vårt förbund” (There is power in a union).

Förebilden för kvinnan i sången Rebellflickan, Elizabeth Gurley Flynn, besökte Joe Hill i fängelset efter en brevväxling som accelererade i känslor och förtroenden. När de till slut möttes öga mot öga sa Joe Hill att han var 31 år, lika gammal som Jesus när han skulle korsfästas.

Men i själva verket var han 36 år, en lögn som kan vålla huvudbry. Ljög han för att som historisk person kunna jämställas med Jesus? Eller handlade det om Elizabeths tolkning av besöket, ville hon göra en jämförelse mellan Jesus och en man som på väg att bli legend?

Det som eftervärlden minns mest av Joe Hill är att han dömdes till döden för mord och avrättades. Många anser att han blev oskyldigt dömd. I vilket fall som helst fanns det stora frågetecken i åklagarens argumentation.

En butiksägare vid namn J. M. Morrison och dennes son mördades den 10 januari 1914 i Salt Lake City i delstaten Utah. Joe Hill blev tidigt misstänkt för brotten, eftersom han skadats av ett skott under mordkvällen. Åklagaren hävdade att han skulle ha skjutits av butiksinnehavarens son – trots att det inte fanns någon patronhylsa eller några blodspår på platsen – och Joe Hill lämnade aldrig någon alternativ förklaring.

Han hade berättat för doktorn som behandlade honom för skadan att han blivit skjuten i ett gräl om en kvinna, men under rättegången vägrade han konsekvent att vittna om vad han hade gjort den ödesdigra kvällen. Han hade aldrig fördelen att kunna förknippas med något alibi.

Hills tystnad är ofta föremål för diskussion. Låt vara att han hade kommit överens med kvinnan på mordkvällen att inte yppa något om att han hade varit där, därtill under skottlossning, men vem som helst – säger Rolf Hägglund – hade brutit denna överenskommelse kvällen före avrättningen.

– Det är svårt att veta varför han höll tyst. Jag tror att förklaringarna är till 25 procent heder och till 75 procent en naiv tro på rättsväsendet. Han kunde inte tro att han skulle dömas eftersom han var oskyldig, säger Rolf Hägglund.

Saknade motiv

Enligt författarna Ingvar Söderström i Sverige och William B. Adler i USA presenterade inte åklagaren något motiv för mordet; vittnesmålen var svaga och i flera fall motstridiga.

Att vara agitator för IWW var tillräckligt suspekt för att bli dömd till lagens hårdaste straff. Enligt Söderström gjorde det faktum att han var svensk inte saken bättre. Vid den här tiden var Sverige i mormonfästet Utah känt för att motarbeta mormonernas rörelse.

Men ett sådant samband tror inte Rolf Hägglund på:

– Mormoner i USA hade ju själva fördrivits till Klippiga bergen, säger han.

Rolf Hägglund, som började släktforska för tio år sedan, säger att Joe Hill är en mycket närvarande personlighet i släkten och familjen. Rolfs samtliga fem barn gjorde sina specialarbeten om legendariske Hill, liksom två av deras kusiner. Att det inte finns kvar något av Joe Hills handlingar från fängelsetiden kallar Rolf Hägglund för en ”historisk illgärning”. Vid ett skede skickade fängelset hans brev, utkast till sångtexter och andra dokument till en släkting i Sverige. Dennes änka kom senare att bränna allt, helt fixerad vid att utplåna spåren av en dödsdömd och avrättad hägglundare.

Nytt ljus över mordet

I år utkom i USA en bok som väckte stor uppmärksamhet, då den kastade nytt ljus över Joe Hills dom och avrättning. Författaren Willian M. Adler berättar i ”The man who never died” hur en yrkeskriminell, till utseendet mycket lik Joe Hill och dessutom av norskt ursprung, vistades i Salt Lake City under mordkvällen. Den mannen var också i ett skede misstänkt för morden.

– Just detta tycker jag är det mest intressanta i Adlers bok. Och jag har aldrig förstått varför Joe Hill skulle ha gjort detta brott. Under sitt liv i Sverige var han en gladlynt retsticka, trots sin tuberkulos. Hans självuppoffrande liv går stick i stäv med att han skulle vara en råbarkad mördare, säger Rolf Hägglund.

Adler berättar också om ett tidigare okänt brev från en kvinnlig bekant till Hill, Hilda Erickson, som avslöjar omständigheterna kring den skottskada som han hade ådragit sig och som han vägrade säga något om i rättegången. Hon berättar att det var en annan man, en rival till Hill, som sköt honom hemma hos henne.

I och med Adlers bok finns nu de facto ett vittne till Joe Hills batalj med rivalen.

Författaren presenterar också en förklaring till varför Joe Hill vägrade lämna det alibi som han enligt så många faktiskt hade. Det hade med IWW:s moralkodex att göra, att inte svika en överenskommelse, i det här fallet med kvinnan som han var hemma hos. Det hade också att göra med, resonerar Adler, att det var till nytta för organisationen med en död martyr. Kanske blev Joe Hill också fången av sitt eget öde. Vid tidpunkten för avrättningen var han en ikon för förtryckta arbetare över hela världen. Kanske ville han stolt möta döden i den egenskapen.

Ett löst skott

Fredagen den 19 november 1915 avrättades Joe Hill med fyra skott i statsfängelset Sugarhouse Park i utkanten av Salt Lake City. Det var fem skyttar som avlossade sina skott samtidigt, men i ett av gevären satt det en lös patron. Ingen visste vem som hade det lösa skottet. På det sättet arrangerade man avrättningen, för att lindra samvetskvalen hos skyttarna.

Nu kunde var och en av de fem påstå att just han hade skjutit det lösa skottet.