När Johnny Cash 1993 spelade in den första American-skivan med Rick Rubin som producent återupplivade det hans karriär och gav honom en ny, ung publik. Det som följde var hans bästa skivor på många år. Okej, vi går händelserna lite i förväg, men det är svårt att inte dra de parallellerna när countryveteranen Alf Robert­son går in i studion med Björn Olsson, som bland annat legat bakom mycket av Håkan Hellströms framgångar.

–För mig är det en riktig lyckträff att jag träffat Olsson. Det har satt mig i kontakt med en helt ny generation musiker. Snart, om de vill, ska vi försöka bilda en grupp som vi kan turnera med framöver, säger Alf Robertson.

Det var när Björn Olsson i en intervju sa att Alf Robertson var den störste som Alf kontrade med att i en annan intervju säga att Björn skulle producera hans kommande skiva. Det var ett rent påhitt, men några månader senare sitter de ändå här, på verandan utanför Björns studio på Orust.

Alf berättar historier och röker konstant, trots att han har lovat att sluta och trots att han absolut inte borde, efter att ha drabbats av tre hjärtattacker och två strokes. De pratar om musik och spelar låtar för varandra. Om kvällarna spelar de in och Alf återkommer hela ­tiden till hur bra musikerna är.

–Jag har nog aldrig träffat någon pianist som kan följa mig så bra som herr Abisko, någon som vet exakt vad jag ska sjunga, säger Alf.

–Han heter ju faktiskt Matti (Ollikainen) rättar Björn.

Det här hade lätt kunnat bli en helt annan artikel. Under eftermiddagen med Alf och Björn, i den blåsiga trädgården, i det sparsamt inredda köket och däremellan på den lokala thairestaurangen berättar Alf konstant historier, som sällan har med ämnet att göra. Alla innehåller kvinnor, många av dem sprit och inte så få slagsmål, och nästan alla har lite för bra punchline för att vara helt sanna. Plötsligt upptäcker man att en berättelse som ska ha utspelat sig i år lånat detaljerna från en 20 år gammal låt. Efter ett tag vet man inte längre om man rör sig inne i hans sånger ­eller i historien om hans liv, som utspelat sig på så skilda men ­arketypiskt romantiskt platser som en skeppskabyss, främlingslegionen, Casablanca och skivstudior i Nashville.

Den andra artikeln, en av många möjliga, kunde ha handlat om Alf och kvinnorna och börjat ”Jag har varit gift tre gånger, men nog ­aldrig upplevt det här som folk talar om, det man letar efter. Kärlek. Men jag vet inte om det är synd om mig för det.” En tredje om Alf och sjön och en fjärde om Alf som ska ha festat upp några miljoner på 80-talet. Men på det här ganska begränsade utrymmet ska det även i fortsättningen handla om Alf och musiken, därför hoppar vi till Nashville och 1974.

Alf Robertson har då bott där i två år. Han har blivit bekant med Kris Kristofferson och Tom T. Hall, vars låtar han också flitigt översätter. Om dagarna försörjer han sig som demosångare åt två olika bolag, singlarna skickas ­sedan till etablerade artister som gör riktiga inspelningar. Om kvällarna skriver han eget material och hör på radion hur andra ­artister får hittar med de låtar han spelat in.

–Det var så jävla frustrerande. Till slut tog jag jobb på bensinmacken mitt emot. Jag fick tvätta bilar och köra dem in och ut ur garaget.

Men han fortsätter att ligga på hos skivbolagen tills han får ett ja från Billy Sherrill på CBS.

Skivan han spelar in där, Alf Robertson in Nashville, är kanske hans allra bästa och finns i en svensk och en engelsk version. Musikerna är idel storheter.

–Jag hade en lista i fickan där jag skrivit upp de bästa ­musik­er-­na, DJ Fontana, Charlie McCoy, Jordanaires, och det ska vara de riktiga, inte fejkjordaniares, sa jag till Billy Sherrill. Och jag fick dem.

På Nashvilleskivan finns också flera av de egna låtar som Alf är mest nöjd med: Lorelai, Mozart square (När det regnar över ­Hägersten) och Though I’m blind I can see (Även om jag ser).

–Det var tre fina låtar, men jag var lite för kort i rocken som låtskrivare och jag har alltid varit en medioker sångare. Alla svenska countryartister är egentligen ­dåliga kopior av amerikanska original. Jag också, jag var en ­kopia av Bobby Bare eller Tom T. Hall. Men däremot är jag en noggrann och känslig översättare av amerikanska countrytexter, säger Alf.

Översättningarna har också spelat en central roll i hans karriär, hans största hittar har varit svenska versioner av Ode to the little brown schack out back, Jody and the kid och Old dogs, Children and watermelon wine, alla med texterna anpassade till svenska förhållanden.

–Jag gör något man egentligen ska undvika som översättare. Alla säger att man inte ska plats­bestämma en text. Men ta Lucille till exempel, den handlar om en bilfabrik i Toledo. Det gjorde jag om till Kalmar för det fanns ingen relevans alls i att sjunga om Toledo, säger Alf.

Översättningarna är ofta mer vardagsnära än originalen, ibland kanske mer prosaiska men också kärvare. Den ruffiga Finlands­båten och januari blåste kallt är till exempel minst lika bra som den något överlastade The James­town Ferry.

Med sig hem från Nashville hade han också ett stort antal inspelade låtar som aldrig har getts ut, några av dem ska han använda på den nya skivan.

–Men vi spelar in dem igen, det ska vara med Olsson och bandet, inte med några amerikanska snubbar.

Det börjar bli kväll och Alf och Björn ska lägga sång på en ny låt. De flyttar över till studion, som ligger utspridd i det gamla trä­huset. Alf sätter sig vid mikrofonen i tamburen, bredvid trappan. Björn vid mixerbordet i vardagsrummet. Pianot står i badrummet. De tar god tid på sig, bara en låt är klar och någon deadline finns inte, men Björn verkar inte stressad över det.

–Den här låten vi har sång på redan, han sjunger så bra där att jag bara känner ett stort lugn ­inombords.