Från Götgatan nedanför stiger ett ständigt sorl av röster och trafikbrus. För Benny Haag är det här kvarter som varit med och format hans historia. Häruppe på Allhelgonahöjden gick han Scenskolan i mitten av 1980–talet. På Gunnarsons konditori satt han med kurskamrater som Helena Bergström och Katarina Ewerlöf och sörplade bryggkaffe och åt wienerbröd. På Boulevardteatern på andra sidan gatan skulle han många år senare göra succé med sin enmansföreställning Inte mer än fullt, tack!

Men det var också här, i en lägenhet runt hörnet på Blekingegatan, som Benny Haag bodde under den kanske värsta perioden i hans liv. Det var där han efter en halv flaska vodka somnade i soffan och vaknade av att han hade glömt makaronerna på spisen. Lägenheten var helt rökfylld. Nu hade han bestämt sig:

”Jag gick upp, duschade och klädde på mig, allt under öronbedövande tystnad. Volymen var så hög inuti mitt huvud att jag fick en ilande, hög tinnituston som tjöt i öronen. En sådan tystnad hade jag aldrig tidigare varit med om. Därefter gick vi till Maria Beroendecentrum på Wollmar Yxkullsgatan på Södermalm i Stockholm. Det var den 25 juni 2002.”

Citatet finns med i den bok som ett decennium senare ligger på bordet framför Benny Haags kaffekopp och redan halvätna wienerbröd. Vill du bli ekonomiskt oberoende, en jävel i sängen och ett socialt geni på tre minuter, utlovar omslaget. På baksidan avslöjas den rätta titeln: Ingenting är möjligt, en berättelse om tre livsavgörande misslyckanden.

Boken bygger på en föreläsning som heter just Ingenting är möjligt. På 219 sidor berättar Benny Haag öppenhjärtigt om de katastrofer som fick honom att förstå att det mesta trots allt går att förändra.

– I förrgår var det tio år sedan jag slutade dricka. Det var då min fru och jag gick till Mariapol och träffade en alkoholläkare. Sedan dess har jag blivit oerhört engagerad i alkoholfrågan, nästan besatt. Min fru brukar skämta: ”Så skönt det var när du drack, då pratade du i alla fall inte om det. Nu tjatar du om alkohol hela tiden.” Vi har varit tillsammans i 25 år och har ett tämligen avspänt förhållande, förklarar Benny Haag stort leende.

Att lära sig och göra något av sina misslyckanden kan förstås ses som ett slags svar på floran av bejakande självhjälpsböcker. Kanske är det en logisk infallsvinkel för en liten kille uppvuxen på 1960–talet i Gubbängen några stationer söderut. Redan från tidig ålder fick Benny Haag en attityd tatuerad i pannan att hela tiden lägga sig under, vara rädd och inte ska väl jag.

Värst av allt därhemma i den nybyggda förortslägenheten var tystnaden – alla dessa ljudlösa frukostar och middagar.

– Jag är 51 år i dag och tycker fortfarande inte om tystnaden. Kanske är det därför jag pratar så mycket själv. Tystnaden kommer ur en kultur av rädsla. Man är rädd för sina känslor, rädd för allting.

Jag hade en farsa som också drack för mycket, så gör jag själv samma sak. Det kan jag aldrig riktigt förlika mig med.

Benny Haag.

Men med ilska som drivkraft kan man ändå komma långt. Trots att Benny Haag säger att han mest påminner om en blandning av frikyrkopastor och statstjänsteman, har det inombords alltid bubblat en fräsande Joakim Thåström eller Joe Strummer. Därför kunde också hans flopp i huvudrollen som Studenten i Spöksonaten på Dramaten senare förvandla honom till revanschhungrig underdog när han gjorde monolog av Jan Guillous roman Ondskan.

Benny Haag har uppfört den 752 gånger och Ondskan är den mest spelade pjäsen på Dramaten.

– Jag fick chansen i Spöksonaten men kunde inte förvalta den, det var fruktansvärt. Jag vet de som har gått på Dramaten i 35–40 år och nästan ingen vet vilka de är. Själv var jag tvungen att göra något annat, för det kunde ju inte vara slut redan. Det är väl vad boken också handlar om; att man har en möjlighet att göra något av ett sådant misslyckande. I stället för att det är en slutpunkt blir det början på någonting.

En vändpunkt?

– Ja, som det så vackert heter. När man pratar om sådant här låter det lätt som floskler, med alla föreläsare som säger ”våga vara glad” och ”du kan om du vill”. De pratar hela tiden om att göra rätt. Jag talar om att man ska använda sig av sina fel och tillkortakommanden. Men vi lever i en tid där man döljer sina förluster. Då döljer man också något av sig själv.

Alla människor har ett ansvar att ta tag i sin livssituation, menar han. Från det att Benny Haag slutade dricka och bestämde sig för att bli offentlig alkoholist valde han också att arbeta aktivt mot alkoholen.

Men det betyder inte att alla ska bli nykterister.

– Jag är ingen förbudsmänniska. Jag tror på människan.

Inför förra valet bildade han Spritpartiet, som egentligen bara har en punkt på dagordningen: att halvera svenskarnas alkoholkonsumtion. De fick 282 röster. Benny Haag är partiets språkrör. Han säger att de trodde på lite mer drag, men det är inte lika lätt att lobba med en valbudget på 8 000 kronor. Just nu ligger Spritpartiet på is, men satsar på comeback inför nästa riksdagsval.

– Vi ska försöka igen, absolut. Det är klart att jag har ett jäkla driv när jag ger mig in i en sådan här fråga. Tänk om jag hade valt miljön i stället! Nu känner jag mig lite ensam, men sedan händer något. Som när Benny Andersson var med i Skavlan.

Hade du varit kvar på Dramaten om du skulle fått din tjänstledighet beviljad?

– Jag tror inte att jag hade lyckats där, jag passade inte in. Men mitt missbruk hade inget med Dramaten att göra. Det är klart att det inte var någon IOGT–miljö. Jag låg aldrig på tio–i–topp i att konsumera mest centiliter i veckan på Dramaten. Jag var ett tristfyllo. Det finns inga roliga historier, inga uppvaknanden i telefonkiosker, det är bara ett slentriantrist drickande. Så fan att jag inte slutade dricka tidigare. Jag bär fortfarande på en skam, men som min fru sa när familjen var på kryssning i julas: ”Din dotter och jag har förlåtit dig – om det nu finns något att förlåta – för länge, länge sedan. Det är du som måste förlåta dig själv.”

– Jag hade en farsa som också drack för mycket, så gör jag själv samma sak. Det kan jag aldrig riktigt förlika mig med.

Efter föräldrarnas skilsmässa höll fadern och sonen kontakten ytterligare några år innan det tog slut. Nu har de inte setts på 25 år, trots att det inte är många mil mellan Värmdö och Nacka.

– Det tog bara slut. Jag vet inte om det är så hemskt egentligen. Om man inte har så goda erfarenheter av att ha en farsa, är det bättre att inte ha någon. Men min mamma träffade jag senast i går. Snart åker vi och hälsar på henne och min styvfar på deras sommarställe i Skåne.

Parallellt med föreläsningarna utbildar sig Benny Haag till alkohol– och drogterapeut. Han säger med eftertryck att beroende inte enbart behöver vara något negativt. Tänk om fler kunde vara beroende av att förändra världen, besatta av att få folk att se. Och för idrottsmän, som Zlatan som enträget fortsatte träna när kompisarna gick in i duschen, är det just besattheten som tar dem ett steg längre.

Inför kvällens EM–final mellan Spanien och Italien bänkar sig Benny Haag i soffan med kaffe och läsk.

– Hade någon sagt åt mig för tio år sedan att jag skulle se en fotbollsfinal utan alkohol, hade jag struntat i att titta. Men nu är det kul att se på fotboll. Jag är vaken hela tiden och kommer ihåg hur matchen slutade.

Vad har ersatt alkoholen?

– Kanske besattheten att tala om minskad alkoholkonsumtion. Men jag har också börjat springa. Det började med att jag sprang 28 dagar i sträck. Nu är jag ute varannan dag. Den känsla av kick och rening jag får efter duschen är det närmaste ett rus jag kommer.