Det är en ödets ironi att den pampiga byggnad som rymmer Royal Courts of Justice i London ligger precis där The Strand övergår i tidningsgatan Fleet Street. För här inne, i rättssal nr 73, avhandlas det som mer än något kan avgöra mediernas framtid i Storbritannien. Sedan mitten av november hålls här alla förhör i det som kallas The Leveson Inquiry, döpt efter Lord Justice Brian Leveson, som utsågs av premiärminister David Cameron i juli 2011, några dagar efter att Murdoch-imperiet tvingats lägga ner News of the World.
Levesons uppdrag består av två delar. Den första är att gå till botten med själva avlyssningsskandalen, med alla dess förgreningar. Som om det inte räckte ska han också göra en kartläggning av kulturen och etiken i brittiska medier och komma med konkreta förslag på hur den kan förbättras.
Det kan tyckas ett omänskligt stort uppdrag, med tanke på den långa tradition av skandaljournalistik i alla dess avarter som finns i brittisk press. Men domare Leveson har tagit sig an det på största allvar.
Förhören i sal 73, som även tv-sänds, började med en lång kändisparad. I slutet av november och början av december kallades bland andra skådespelarna Hugh Grant och Sienna Miller, författaren JK Rowling, sångerskan Charlotte Church, komikern Steve Coogan och förre Formel 1-basen Max Mosley.
Fotograferna hängde i klasar vid grindarna på Bell Yard utanför rättsbyggnaden och framför kyrkan St Clement Danes på The Strand stod tv-teamen på kö för att göra sina direktrapporter. Ironin var enorm när J K Rowling, som just vittnat om hur hon och hennes familj i flera år blivit förföljd av fotografer och reportrar, fick springa till sin bil, jagad av paparazzi.
–Detta var 2011 års överlägset största nyhet och det kommer att vara likadant 2012.
–Och det handlar inte bara om avlyssningen, utan också om att Murdochs makt över samhället till slut gick för långt, säger Dan Sabbagh, chef för medieredaktionen på The Guardian, som avslöjade skandalen och som publicerat nära 300 artiklar om den.
Tidningens chefredaktör Alan Rusbridger konstaterar stillsamt att ”dammen har brustit”.
–Det här har förändrat något genomgripande i synen på både medierna och på politikernas beroende av medierna. Och jag tror att vi inte fått hela bilden än.
Levesonförhören är den första stora utfrågningen sedan Huttonförhören om Iraks massförstörelsevapen 2003 och den mest omfattande granskningen av medierna någonsin i Storbritannien, mycket mer omfattande än de hearings som genomfördes i början av 90-talet. Bara under sina första tre månader har förhören kostat mer än en miljon pund. Ett 90-tal personer har vittnat, bland dem många av de 51 personer som Leveson identifierat som ”offer för intrång i privatlivet”. Förhören återupptogs i måndags efter helgerna och ska fortsätta hela våren, med fokus på bland annat mediernas relationer med poliser och politiker. Även premiärminister David Cameron väntas bli kallad.
Inne i rättssalen är det trångt vid de få press- och publikplatserna när jag besöker förhören i slutet av december, detta trots att veckans största attraktion, Piers Morgan, tidigare chefredaktör för News of the World och Daily Mirror, bara deltar via satellit. Morgan pressas hårt av domstolsjuristerna och konstaterar i slutet av förhöret att han känner sig som ”en rockstjärna som bara får presentera sig genom sina allra värsta låtar”.
Han har en poäng. Under förhörens första månader har fokus legat på de smutsigaste delarna av medierna, i synnerhet de så kallade red top-tabloiderna, från The Sun till Daily Mirror. Frågorna sträcker sig långt bortom själva avlyssningsskandalen och News of the World: allt som säger något om brister i mediernas agerande ska upp på bordet.
Begreppet ”svartkonster”, eller ”dark arts”, har upprepats nästan dagligen. Det har berättats om olaglig telefonavlyssning av kändisar, olycksoffer och de som försökt inleda processer mot tidningar. Men också: om datorhackning, övervakning, stölder, paparazziförföljelser, rotande i soptunnor, utpressningsförsök, provokationer, spårning av mobiltelefoner och om så kallad ”blagging”, det vill säga att medierna fått fram information, till exempel sjukhusjournaler om kändisars barn, genom att föreställa någon annan. Eller när inget annat hjälpte: rena fejkhistorier.
–Det är sensationella uppgifter som kommit fram. Vissa av tidningarna tycks ha haft fler privatdetektiver än journalister anställda, säger David Leigh, en av Storbritanniens mest erfarna undersökande journalister.
Domare Leveson sammanfattar det hela i rättssalen, innan han avslutar förhören för julledigt: ”Jag skulle tro att de senaste veckornas vittnesmål har eliminerat alla eventuella tvivel på att den här utfrågningen skulle vara nödvändig. Ingen som hört det jag hört kan tro att detta bara handlar om olaglig avlyssning”.
–Journalistikens goda sidor har inte synts så mycket. Stämningen mot medierna är just nu ganska hätsk. Det ökar förstås risken att detta ska leda till hårdare restriktioner. Vilket vore förödande, säger James Hanning, redaktionschef på Independent on Sunday, efter att han själv varit uppe inför domstolen och svarat på frågor om vad ”allmänintresse” är och var gränserna för det går.
Det är uppenbart att domare Leveson tagit stort intryck av de berättelser som de utfrågade kändisarna och anhöriga kommit med. Hans tålamod med medierepresentanterna på förhörsbänken är betydligt kortare. När förre tabloidjournalisten Sharon Marshall utfrågas om vissa saker hon skrivit försöker hon komma undan med att formuleringarna var ”tillspetsade”.
–Tillspetsade? Ni menar lögner? inflikar Leveson blixtsnabbt.
När Hugh Grant vittnade i november var domaren betydligt mer förstående. Grants slutkläm var retoriskt kraftfull:
–Jag vill inte ta död på den populära tidningsjournalistiken. En fri press är en hörnsten i demokratin. Jag tycker bara att det finns en del av vår press som tillåtits bli förgiftad med åren. Deras huvudsakliga taktik är översitteri och utpressning och den har tillåtits beröva medborgarna ett privatliv med det enda syftet att tjäna pengar. Jag anser att det är dags att vårt land visar modet att stå upp mot det översitteriet nu.
Sienna Miller berättade bland annat om hur Daily Mirror förvanskat en bild där hon lekte med ett sjukt barn för att få det att framstå som att hon var berusad.
–Jag var tvungen att slåss dagligen mot de här tidningarna för att kunna ha något som påminde om ett värdigt liv.
News of the World-reportern Paul McMullan gjorde ett desperat försök att försvara tidningens agerande när han försvarade den olagliga telefonavlyssningen och avfärdade allt tal om personlig integritet och en privat sfär:
–En privat sfär är vad onda människor behöver för att göra onda saker. Privat sfär, det är vad pedofiler vill ha. Det är bara för sådant som inte tål uppmärksamhet.
I tystnaden efter vittnesmålen kunde man nästan höra spikarna slås in i skandaltabloidernas kista, när domare Levesons penna raspade mot papperet.
McMullans tidigare kollega Matthew Driscoll, som fick sparken från tidningen efter en konflikt med dåvarande chefredaktören Andy Coulson, visade ingen sympati för sin förra arbetsgivare i sitt vittnesmål:
–Det här är tidningar som i flera år varit på väg mot sin egen undergång. Redaktörerna har haft för mycket makt och sett sig själva som orörbara; att lagarna inte gäller för dem. Det har varit en spiral av aggressiv sensationslystnad, som format en kultur av lögner.
När jag frågar honom om hur han ser på tidningschefernas försvarslinje om att det handlat om ”enstaka rötägg” skrattar han.
–Det finns ingen möjlighet att några chefer varit ovetande om hur det gått till.
Det är den kulturen, om det nu är den korrekta bilden, som domare Leveson och hans panel ska försöka rätta till. Frågan är bara hur. I uppdraget från premiärministern står att Leveson ska lämna förslag på en ny sorts reglering som stöder pressens integritet och frihet att publicera, men samtidigt uppmuntrar ”högsta möjliga etiska standard”. Vad detta innebär i praktiken är en extremt het potatis, som gör både politiker och utgivare, i alla typer av press, ytterst nervösa.
I dag regleras tidningarna i Storbritannien, ungefär som i Sverige, av en blandning av lagstiftning och självsanering. I centrum för den senare står Press Complaints Commission, PCC, som kan jämföras med Pressens Opinionsnämnd, och som drivs och finansieras av den egna branschen. PCC har fått svidande kritik för sitt agerande i avlyssningsskandalen. Domare Leveson verkar mest konfunderad när PCC kommer på tal i rättssalen:
–Hur kan man ha en reglering som är frivillig och utan maktmedel? Vad gör man med de som struntar i den? Är det en reglering över huvud taget, eller bara ett ställe dit man kan skicka in klagomål?
Tidningen Daily Mails chefredaktör Paul Dacre, som är ordförande för PCC:s etiska kommitté, försvarade kommissionen i ett tal inför Levesonutfrågningen i oktober. Men han tvingades också medge att förtroendet för kommissionen var skadat och att det är nödvändigt att reformera systemet.
–Det behövs en aktör med tänder, som kan utfärda sanktioner, hävdade författaren JK Rowling i sitt vittnesmål.
Lionel Barber, chefredaktör för Financial Times, medger när jag träffar honom att tidningsutgivarna tar frågan på mycket stort allvar.
–Vi behöver presentera ett eget förslag på förbättring, med en självreglering som politiker och allmänhet kan ha förtroende för. PCC behöver bland annat få in representanter för allmänheten och ha möjlighet att göra egna utredningar.
En del mindre förslag presenterades för ett par veckor sedan, med förslag om att fällningar hos PCC ska publiceras i de ansvariga tidningarna, på samma sätt som i Sverige. Men det lär knappast räcka. Som domare Leveson sade i tisdags:
–Pressen har fått väckarklockor tidigare. Men sedan tycks alla ha slumrat till igen. Nu krävs något mer.
Det oron i branschen handlar om är att politikerna inte ska nöja sig med det självreglerande systemet, utan även skärpa lagstiftningen. Det kan handla om inrättandet av en ny form av domstol som gör det lättare att få ersättningar av tidningar som begått övergrepp, men också om en striktare syn på den personliga integriteten och olika inskränkningar i vad som får publiceras eller om rätten att få veta i förväg vad som kommer att publiceras.
Jag frågar David Leigh, som i dag är chef för Guardians grävgrupp, vad han tror om utfallet av Levesonförhören
–Jag är mycket orolig. Mycket. Jag tror att domare Leveson är chockad över vad han hört och jag är rädd för att han kommer att föreslå saker som möjligen kan dämpa skandalpressen, men som också kommer att hindra seriösa undersökande journalister från att göra sitt jobb. Det största problemet här är ju att poliser varit korrumperade och inte slagit till mot journalister som begår brott. Men journalistiskt är det största problemet fortfarande att vi här i landet ägnar oss för mycket åt fotbollspelares sexliv och för lite åt att granska makten. Med skärpt lagstiftning lär vi få ännu svårare att göra det.
Chefredaktören Alan Rusbridger är möjligen mer diplomatisk när han svarar på samma fråga.
–Leveson måste ju rimligen föreslå något som går längre än dagens självreglerande system. Det vi hört i dessa förhör är saker som borde få alla journalister att skämmas. Om vi kan få ett system som sätter stopp för det är det faktiskt något väldigt bra. Men det kommer att bli en svår balansgång.
