Ända sedan läsningen av Hjalmar Söderbergs ”Hjärtats oro” från 1909 har jag tyckt om genren tankebok; denna sköna hybrid mellan upplevd verklighet, idealitet och önskedröm. Litteratur men inte fiktion.
Njurläkaren Astrid Seeberger debuterar med ”Den skamlösa nyfikenheten” där morfadern från uppväxtens DDR utgör en stark inspirationskälla.
Två ting lägger man snart märke till i Seebergers bok, där hon dels berättar om erfarenheter från sitt yrkesverksamma liv och dels redovisar några av sina läsefrukter, och det är vikten av att samtala och läsa; båda dessa ting har morfadern inspirerat henne till.
Astrid Seeberger är mycket kritisk mot de åtstramningar som bland annat drabbat sjukvården, där det helt enkelt inte finns tid för det goda samtalet mellan läkare och patient. Som vanligt belastar glappet mellan vad patienterna behöver – bli sedda, lyssnade på, betraktade som hela människor – och vad läkare och sjukvårdspersonal i realiteten har tid med, sjukvården på ett för de ekonomiskt ansvariga oförutsägbart sätt. Det är klart att man gör ett misstag om man tror att man sparar pengar genom att inte ta sig tid. I förlängningen gör det folk sjukare, mer vårdkrävande och därmed också mer kostsamma för samhället.
Begreppet ”den skamlösa nyfikenheten” har Astrid Seeberger hämtat från morfadern som sa: ”När intresset finns, ett skamlöst lidelsefullt intresse, inte ett skamligt – det är en avgörande skillnad – ser man detaljerna tydligare och tydligare”.
Men något sådant finns det inte utrymme för i den moderna sjukvårdsapparaten. När det i själva verket är så – menar Seeberger – att det krävs ”nyfikenhet, tålamod och tid” för att ”komma underfund med människor”.
Astrid Seeberger, som har synpunkter på folks ökade ”umgänge” i cyberrymden, anser att vi människor är skapade för direkta möten, hon anser också att det är bedrövligt att sjukhuspersonalen i allt större utsträckning tillbringar sin tid framför datorskärmarna, tid som förstås kunde användas till patientkontakter.
De människor som skildras i boken, av den ”skamlöst” intresserade Seeberger, lämnas inte ut till läsarens godtycke utan beskrivs djuplodande och med stor empati. Flera gånger under läsningen reflekterar jag över sentensen ”verkligheten överträffar alltid dikten”; några öden är dessutom litterärt gestaltade, varför man som läsare kan bli en smula bortkollrad. Inte minst den fantastiska historien om smeden som bestämde sig för att ta hjälp av bortbytingen Gottlieb för att skapa en modell i järn av staden i vilken de bodde; jag blir uppriktigt förvånad när berättelsen visar sig vara sann.
Astrid Seebergers ”Den skamlösa nyfikenheten” äger den viktiga litteraturens kännetecken; prosan är rik och vacker, tankarna flödar lätt och elegant, och författaren rör vid läsarens hjärta.
