Nej. Hon ångrar ingenting. Men det var svettigt. Maja Lundgren kände sig bannlyst och säger att hon fick rotera som på grillspett i den hätska debatt som följde efter hennes förra bok.

Hon har bjudit hem oss till Midsommarkransen. I den lilla författarlyan möter först diplomet för SvD:s litteraturpris från 2001. Då hade hon skrivit boken Pompeji, idag utgiven på sju språk, och väckt liv i den döda staden året före undergången.

Greppet ansågs så modernistiskt och lyckat att hon fick turnera i Sydeuropa med boken.

–Borgmästaren i det moderna Pompeji gav mig plakett och uppe vid Comosjön fick jag Leccos standar, pekar Maja Lundgren.

Erkännandet hindrade inte att nästa bok gjorde skandal. En riktig praktskandal. På distans, från Italien, hade Maja Lundgren 2007 skrivit Myggor och tigrar. Stilgreppet var att låta scenen växla mellan Neapels camorra och en namngiven svensk kulturelit.

Hon hängde ut sin tidigare arbetsgivare, kulturredaktionen på Aftonbladet, anklagade Björn Ranelid för ”kissmobbning” och delade ut smockor till Carl-Johan Vallgren, Thomas Lappalainen och en rad andra författare.

–Härdar man ut och inte förnekar skandalen, lär man sig mycket, säger Maja Lundgren idag.

Hon ångrar ingenting, och säger att DN:s kulturchef Maria Schottenius hade fel när hon skrev att Bonniers genom utgivningen av Myggor och tigrar exploaterade en skör kvinna.

–Det var rent hyckleri, säger Maja Lundgren som mitt i stormen också fick gratulationsmejl av arten ”Grattis Strindberg”.

Hon säger att hon kände igen sig i Strindbergs situation efter Infernokrisen.

Vårt samtalsämne har fått Majas katter, Atossa och Xerxes, att gömma sig under soffan.

Positivt var trots allt att Bonniers sålde slut på upplagan av Myggor och tigrar. Än idag är det lånekö till de 39 exemplar som kan beställas på Stockholms stadsbibliotek.

Och de som hoppades att Maja Lundgren aldrig mer skulle bli publicerad fick fel. Den här veckan ligger nämligen hennes nästa titel, Mäktig tussilago, på bokdiskarna. Fortfarande är mannen i fokus, men den här gången är det inga machofasoner som avslöjas, utan den svenske mjukismannens kris. Nästan som Pompeji står den mjuke 60-talisten Oscar inför sin undergång när hela hans historiska arv håller på att relativiseras och devalveras av en galen samtid, som har fritt fram under mediernas skenmanövrer.

Mäktig tussilago speglar rädslan för västerlandets undergång, menar Maja Lundgren, som fått med Lars Vilks rondellhund som tidstypisk för ett Sverige i metamorfos. De rena utpekandena är få, främst ett par vänsterintellektuella ska känna sig träffade – dels Helle Klein som beslås med skenhelighet, dels Carl Hamilton som inte klarar mötet med en ung muslimsk kvinna.

–Precis som i de andra böckerna har jag med samtidssatir, ordlekar och förstås klassfrågan i Mäktig tussilago.

Maja Lundgren var nyligen på fest hos tidningen Vi, men umgås sällan i kulturkretsar efter skandalboken. Däremot undervisar hon i kreativt skrivande på Södertörns universitet, på temat experimentella noveller.

Hon berättar om långa nattliga skrivpass, om kedjerökande och energidryck. Hon går långpromenader och låter drömmen hägra om att resa till de länder hon älskar – Italien och Frankrike.

Hon ser sig som kulturkonservativ. Hon är dotter till SvD-signaturen Kajenn och uppvuxen i ett Brommahem impregnerat av kultur. I författarlyan är det därför inte överraskande att Goethe får vara tavla på väggen, inte heller att det gamla pianot med elfenbenstangenter – ett sådant som också finns i romangestaltens Oscars hem – får ta plats som arvegods från morfars prästgård i Hälsingland.

Men Mäktig tussilago är inte en släktkrönika, framhärdar hon på min fråga.

–Däremot handlar den om västerlandets medvetandekris. Jag ger inte facit, det måste vara fritt för läsaren att tolka.