Det var inte mötet med Gud som fick Helene Hägglund att välja ett liv bakom klostermurar. Det var mötet med kvinnan som hon första gången såg redan som 13-åring när hon semestrade med sin familj på ett klosterpensionat på Jylland; hon som verkade så lycklig och harmonisk.

Samma kvinna blev hennes mest älskade och förtrogna, efter att hon själv blivit nunna. Fram tills förlåten rämnade och hon flydde från en värld styrd av manipulation, våld och maktövergrepp. Om det inte var ren ondska, eller direkta brott.

Allt detta som hon nu, äntligen, vågar berätta om i sin bok Inte längre nunna.

Hennes röst i telefon är sprudlande. När jag smyger in på TV4, där hon i början av veckan var gäst hos Malou von Sivers, är hon lika avspänt glad före sändning. Och mest nervös för att hon inte är nervös.

–Sån var jag som ung också. Full av liv och prat och protester, det var väl därför ingen förstod hur jag kunde välja att gå i kloster.

Ändå gjorde hon det. Alldeles frivilligt

Det verkade så enkelt, minns hon när vi senare landat vid ett lunchbord eftersom hon behöver mat och kaffe, mycket kaffe. I klostret fanns det liv som hon längtade efter, det som involverade hela hennes existens. Där fanns också löftet att om hon gav sig till Gud skulle han ge sig till henne. Det enda problemet var – just Gud. Eller rättare sagt hennes tvivel, att hon inte kände hans närvaro och måste kommunicera sitt sökande genom abbedissan, hon som i boken fått namnet Moder Benedicta.

–Så fick hon makten över mig. Inte var det konstigt.

Men vi tar det från början:

Helene är bara 16 år när hon första gången kommer till klostret. Tanken är att hon ska få pröva hur det är, i stor hast har hon slutat skolan, tagit adjö av en pojkvän och fått kondomer som avskedspresent av sina skolkamrater. Hennes mamma, som skilt sig för andra gången, har inte mycket att sätta emot.

–Hon och jag gick inte alls ihop just då. Till slut bråkade vi inte bara, vi slogs. Min pappa träffade jag ytterst sporadiskt.

Så klostret blev tryggheten?

–Ja, det kan man säga. Men jag hade också, genom den kristna internatskola där mamma satte mig när det blev för jobbigt hemma, fått lära att Gud hade en mening med mitt liv. Det var den meningen jag ville utforska.

De första åren är hon en exemplarisk nunna, läser sina böcker, ber sina böner, utför de arbetsuppgifter som man ålägger henne. Alltid lika glad och följsam.

Och nunnekarriären rullar på:

Hösten 1989 vigs hon till novis, i alltför trånga kläder eftersom hon gått upp åtta kilo. Hon blir Kristi brud – trots att hon fortfarande tvivlar på att han är den ende man som hon ska dela sitt liv med. Abbedissan vet hennes våndor, gör henne till sin stödpedagog – och äntligen vet Helene sin kallelse.

Eller, som hon skriver i sin bok:

”Jag skulle aldrig svika henne, aldrig lämna henne, för det vore detsamma som att lämna Gud. ”

Insikten att allt inte står rätt till i klostret är ingen plötslig blixt, mer en växande smärta över det som inte går att blunda för, kommentera eller kritisera. Som att abbedissan skattefuskar och använder svart arbetskraft, att hon censurerar nunnornas privata post och kontakter, att hon systematiskt manipulerar dem att göra det hon vill – och annars bestraffar dem, med våld.

Som den morgon när hon totalt tappar tålamodet med en äldre, förmodligen Alzheimersjuk, nunna – hon som tidigare bestraffats genom att bindas vid en stol och låsas in på sitt rum. Nu kastas hon ut i kylan i trädgården, får bara en kappa efter sig. När Helene, efter att ingen fått reagera på kvinnas rop på hjälp, går ut för att hämta henne ligger hon hopkrupen på marken. Död.

–Abbedissans enda kommentar var: Tror du inte att hon hade dött ändå.

Det är nu Helenes egen hälsa börjar vackla. Som en extra tyngd kommer sorgen efter mannen som hon inte kan träffa mer, han som varit hennes cellolärare och förtrogne under flera år. Deras första kyss blir en avskedskyss. Den eftermiddag hon erkänner att hon är förälskad inser hon att de aldrig mer kan träffas. Eftersom han är gift och har barn.

Du hade ju redan vigt dig åt Gud?

–Honom tänkte jag aldrig på. Jag var bara rädd för abbedissan, men när jag berättade allt sa hon, nästan sorgset, att den känslan hade hon själv aldrig fått uppleva.

Så småningom får Helena tillstånd att flytta över till ett annat kloster, som rekreation. Då har hon för första gången vågat berätta om livet innanför klostermurarna för sin familj – och hennes mamma har ställt den förlösande frågan: Men varför stannar du där?

När jag läser boken tänker jag på Knutbyförsamlingen. En isolerad sekt med vilsna själar, styrda av en stark ledare som påtagit sig rollen som Guds förkunnare på jorden, den som vet vad som är rätt och vad som är fel.

Helene Hägglund nickar, har gjort samma jämförelse. Samtidigt vill hon poängtera att alla kloster inte styrs på samma sätt.

–Alla abbedissor blir inte maktfullkomliga. Men det finns fler som delar mina erfarenheter, det vet jag. När jag bröt upp trodde jag i min enfald att flera systrar skulle följa efter, eftersom jag visste hur dåligt de mådde. Alla stannade kvar.

Det gick några veckor, inte mer. Sedan fick Helene beskedet att hon inte var välkommen tillbaka.

– Jag fick inte ens komma dit och ta adjö av de andra. Det var hårt.

Hennes nya kloster tillhörde karmelitorden. Trots stränga regler och galler ut mot besökande gäster upplevde Helene en större frihet, både andligt och mänskligt. Åtminstone till en början. Sedan kom natten, hon berättar om den i sin bok, när hon fyllde handen med sömntabletter, övervägde att ta dem – inte för att hon ville dö men för att hon inte orkade leva längre. Sedan tog hon burken, ställde den utanför priorinnans dörr och skrev en lapp att hon inte vågade förvara den själv.

Läget blev ohållbart och på inrådan av denna nya, kloka priorinna tog hon några månaders time out från klosterlivet. Man ordnade så hon fick åka till Göteborg, hon satt på tåget längs västkusten och kände frihet, befrielse.

–Jag kom dit i januari. I april blev jag löst från mina klosterlöften.

Efteråt gick hon ut och drack öl med några vänner, högst upp på Hotell Gothias nattklubb, så nära himlen hon kunde komma. Samma höst mötte hon Björn, mannen som hon idag har två barn med, han som hon beskriver som sin pusselbit.

–När vi möttes uppstod en helhet, äntligen.

Under åren som nunna var det en egen man hon mest längtade efter. Inte bara för sexuell gemenskap, den driften lärde hon sig förtränga, arbeta bort. Frågan om inga nunnor inledde lesbiska förhållanden gör henne uppriktigt förvånad. Nej, det har hon aldrig hört eller sett.

–Däremot kunde det uppstå rena svartsjukescenerna runt en manlig hantverkare som kom in bakom murarna. Det var faktiskt rätt komiskt.

Hennes egen längtans man såg hon ofta på avstånd, hon fantiserade om hur de lyssnade på musik, kände gemenskap utan att prata.

På frågan när hennes liv idag känns heligt beskriver hon en liknande situation: Det kan vara när hon sitter på balkongen, i kvällssol, kanske med ett glas vin. Och sin man i närheten.

Och Gud, var finns han?

Hon tvekar med svaret, efter alla år som hon kämpade för att nå kontakt gav hon upp, och nådde det som finns bortanför orden.

–Första gången jag verkligen kände det jag längtat efter var i Göteborg, efter att jag lämnat klostret. Jag satt under ett träd med en kopp kaffe och en cigarett, tog ett djupt andetag – och uppfylldes av Guds närvaro.

Betyder det att alla hennes problem blev lösta?

Nej, självklart inte.

Idag bor hon med sin familj i Norrköping, läser till socionom, har steg för steg anpassat sig till livet utanför nunneklostret. Hon vet hur bankomatkort och lånekort fungerar, vilka kläder hon passar i, vad man ska ha sett för filmer, läst för böcker. Men länge bar hon på rädslan.

Rädslan för vem?

–Abbedissan. Vi var hennes barn, hon kallade oss till och med för ”Kinder”. Högtidsstunderna var när vi fick se Emil i Lönneberga på tv:n som stod gömd bakom ett draperi.

Att lämna klostret innebar att hon tvingades bli vuxen, tänka egna tankar, ta egna beslut.

–Ändå fanns den gamla censuren kvar. För jag visste ju när jag gjorde något som abbedissan inte skulle ha tyckt om.

Mardrömmen har släppt, genom terapi och genom att Helene nu skrivit den bok som hon först inte tänkte ge ut. Ändå gör hon det, med förhoppningen att den kan fungera som varningssignal för andra som är på väg in i liknande relationer.

–Det behöver inte ens handla om kloster. Många känner igen situationen från dåliga äktenskap och arbetsmiljöer. Jag vill visa att det går att bryta sig loss.

Att hennes vittnesbörd ska förändra livet i klostret som hon beskriver – nej, det vågar hon inte tro. Redan under åren i karmelitklostret försökte hon påtala missförhållandena, biskopen trodde på henne och vände sig till Vatikanen. Sedan hände ingenting. Idag vet hon att chanserna för att få gehör är ännu mindre, särskilt som hon inte ens är medlem av katolska kyrkan längre.

Hennes bok ligger bredvid lunchtallriken, i dagarna trycks den i sin danska version och vad det innebär vet hon inte, inte än. Även om klostret inte pekas ut – och samtliga nunnor fått andra namn – går det självklart att identifiera.

Och då? Enligt en jurist kan hennes berättelse inte leda till åtal.

–Det mest troliga är att abbedissan, som anser sig vara ett helgon, uppfattar alltihop som ett led i sin helighet. Helgon har av tradition blivit förföljda.

–Alternativet är att hon drar igång en rättsprocess, vilket jag innerligt hoppas att hon inte gör. Ändå kan risken inte stoppa mig. Så länge jag bevarar tystnaden är jag en del av den, förblir ett offer. Abbedissan har ingen makt över mig längre. Idag kan jag ge henne fingret.