”18 minuter inklusive fotografering”, säger den amerikanska pressagenten uppfodrande, när hon öppnar dörren till en svit på ett tjusigt Norrmalmhotell.
Jag har intervjuat Michael Nyqvist två gånger tidigare, på två olika stamhak nära hans hem vid Nytorget på Södermalm. Båda gångerna har Nyqvist beställt en öl och pratat på om livet och konsten – samtalen har flutit ut till en timme, två timmar.
Men idag är han inga timmar att prata bort. En effektiv apparat bestående av amerikanskt och svenskt filmbolagsfolk, agenter och sminkör håller koll på intervjuerna. Här ska säljas film, 18 minuter i stöten.
Hollywood verkar dock inte ha färgat av sig på Michael Nyqvist. Han har kvar samma klädstil – jeans, vit t-shirt och kavaj – och samma tendens att segla iväg i både tanke och ord. Som när han berättar att han precis har börjat fatta grejen med Andy Warhol. Eller när han ska beskriva sin rollfigur i Mission: Impossible – Ghost protocol.
–Han har gått i 70-talsskolan, och medan andra tyckte att det var kul med grupparbete så kände han att han inte kom fram, att alla andra var idioter.
Nyqvist spelar Kurt Hendricks, en svensk terrorist som försöker starta kärnvapenkrig mellan USA och Ryssland eftersom han anser att planetens enda räddning är att mänskligheten utrotas. En typisk actionskurk, kan tyckas, men Michael Nyqvist har lagt ner stor möda på att skapa ett djup åt Hendricks.
–Jag tittade på fundamentalisttänket, vad det är som skapar sådana människor. Det finns så många exempel, från Caligula till Charles Manson. Det poppar upp överallt. Det var det som sysselsatte mig under åtta månader.
Men när allt ditt rollarbete bara glimtar förbi i den färdiga filmen – är inte det frustrerande?
–Nej, jag gör det ju också för min egen skull, min egen utveckling. Ju mer jag jobbar, desto mer får jag med mig. Vad som blir kvar eller inte kvar i själva filmen, det kan inte jag styra.
Men Michael Nyqvist fick också göra en riktig actionscen, ett slagsmål med agenten Ethan Hunt (Tom Cruise) i ett futuristiskt parkeringshus. Det blev en smärtsam historia (Nyqvist bröt två revben i första tagningen) men med våghalsen Cruise som motspelare triggades han att fortsätta.
–Efter att den grabben hade klättrat upp och ner för skyskrapan Burj Khalifa så kunde ju inte jag säga ”näe…”. Och om man tackar ja till Mission: Impossible så vill man ju faktiskt smaka av det där. Det var jävligt kul.
I en annan scen håller han ett blodisande tal om sin vision för en bättre värld. Det var regissören Brad Bird som föreslog att han skulle hålla talet på svenska, för att ”det låter så roligt när du pratar”.
–Det var snubblande nära att jag tänkte ”jag kan ju faktiskt säga vad som helst, det är ingen som fattar.” Men eftersom filmen går upp i Sverige fick jag skärpa mig. Men det var kul. I Norge var det någon som sade ”han er som en aggressiv Alfred Nobel”.
Varför gör så många svenskar film i Hollywood just nu?
–Jag tror att det beror mycket på Millennium, att många har läst böckerna och sett filmerna. Och de handlar om Sverige, vilket har placerat Sverige på kartan. Och världen har ju krympt, på Garbos tid tog det sju veckor att komma till USA med båt.
Nu läser han manus och jobbar med sin andra bok, uppföljaren till den självbiografiska debuten När barnet lagt sig. Den ska bli ”en betraktelse av vuxenvärlden, den går mellan presens och imperfekt”.
–Och så håller jag och en nära kompis på och skriver på ett filmmanus. Det är ett drama som handlar om att andra människor gör en till det man är – på gott och ont.
Vad heter din kompis?
–Uffe Malmros, känner du till honom?
