Det system av regionteatrar som då påbörjades har vuxit ut till en unik och kraftfull yttring – teatern med stor bredd, lokalt ansvar och en enorm publik. Det är läns- och regionteatrarna som är den stabila och livskraftiga grunden för hela det svenska teatersamfundet. Här arbetar majoriteten av svenska aktörer, här prövas talanger, här odlas bredd och fördjupning av regional särart.
Ännu har ingen riktigt vågat sig på att andas om att demontera detta system som många länder avundas oss och som ofta fungerar så bra – ibland kan konstnärliga svackor uppträda, nya chefer tillsättas och ny energi tillföras. Just nu fungerar Norrbottensteatern, Västerbottensteatern, Västsvenska Teatern, Regionteatern Blekinge Kronoberg, Länsteatern Örebro, Byteatern Kalmar – bland andra – som effektiva kraftcentrum för ett laddat kulturliv baserad på närkontakt.
Nu kommer den första stormsvalan som ett tecken på nya vindar. Teater Västmanland har haft en turbulent tid – men istället för att satsa sig konstnärligt ur krisen vill politiker lägga ner vuxenverksamheten. Alldeles efter att man haft en brakframgång med Mig äger ingen av Åsa Linderborg – där just det lokala blev det universella och stoltheten över den egna tillhörigheten och kulturen gick att ta på efter premiären.
Nu kommer det första tecknet på en vilja att demontera en kulturpolitik som visat sig kunna fyllas med så meningsfullt innehåll. Nu ska här sparas pengar – men ut med badvattnet kan också känslan av ett vi åka. Ska olika regionteatrar slås samman till små riksteatrar som ska ägna sig åt att turnera istället för att spela för sin hemmapublik? Det hela möjliggörs av den så kallade portföljmodellen där garantier om en demokratisk, statlig kulturpolitik blir ersatt med möjliga utspel av lokala politiker som inte inser att regional kultur också handlar om själ och att formulera det lokalt specifika.
Västerås Teater från 1915 är unikt vacker. Länet förtjänar att man vidhåller den fina tradition som scenen har.
Tänk på alla Krejca-uppsättningar som fick premiär här – och nu senast, som sagt, den djupt meningsfulla Mig äger ingen, som också handlar om själva staden och dess individer.
Självklart kan teatrar spara genom gemensam administration och verkstäder men att avsluta vuxenverksamheten, slå ihop två länsteatrar till en tror jag är ett stort misstag och ett tragiskt bevis på en missuppfattning av vad demokrati och egenart betyder.
Lars Ring är SvD:s teaterredaktör. lars.ring@svd.se
