Cafébordet Philippe och lampan Granny från Casamania och lampan Lolita från Nika Zupanc.
Foto: Fausto Trevisan, Markus Bstieler, Maarten van Houten
Mitt jobb är att ändra människors hjärnor, inte att visa nya saker. Inte en chans, säger Philippe Starck.
Den franske designern som i decennier varit designscenens enfant terrible har fyllt 60 år, men gör fortfarande vad han kan för att provocera. När den grånande giganten väl släntrar in till intervjun en och en halv timme för sent, är han noga med att poängtera att han inte tänker be om ursäkt. Något som istället sköts av den ymnigt transpirerande pressmänniskan, som fått Starck som sin huvudvärk och som viskar: Ingen annan, inte ens Fabio Novembre, är det problem med, men Philippe han gör som han vill.
Men med en lika välkänd som funktionsoduglig juicepress (om man nu inte älskar kladd) i bagaget, genomskinliga Louis Ghost-stolen och kompletta inredningsuppdrag som den hyllade restaurangen Asia de Cuba i New York, anser sig Philippe Starck ha tillräckligt på meritlistan för att komma undan med sin cyniska slackerstil. Problemet är bara att tiden kommit i kapp honom – de idéer som tidigare ansetts vara egensinnigt motvals idag är vår normativa framtid. Starck har blivit kongenial.
Att inte längre vilja trycka ut produkter i mängd, skulle tidigare möjligen setts som uppror mot kommersialismens välsmorda hjul, som tillsammans med god design skulle förbättra vår värld och skapa fler jobb. Idag är det istället ett välkommet ställningstagande.
–Jag gnällde för min älskade fru, att jag inte har några nyheter med i år, men hon sa att 15 får räcka. Och hon har rätt, det har hon alltid, säger Starck och fortsätter:
–Jag kan inte helt sluta designa nya produkter, för jag har ett socialt ansvar också för de tusentals människor som lever på mina objekt. Annars hade nu varit en utmärkt tid att dö.
Men fylld av kraft har Starck istället jobbat vidare på gamla succéer, lagt till och dragit ifrån, dessutom presenterade Kartell den subtila soffnyheten den mattsvarta Magic hole, signerad Philippe Starck. Förvisso nya former, men med en lågmäld estetik långt från det bjärta trendeldorado som vanligen utmärker företagets alster.
Estetikens amplitud har alltså minskat, medan volymen ökat. Det är med andra ord åter dags att lyssna på designscenen, som under de senaste åren har upplevt något som snarast liknat en pandemi av designade prylar. Krävs det ett gerillakrig mot denna designerism? Den som bäst kan svara på den frågan är MoMa:s chefscurator Paola Antonelli, med ansvar bland annat för samlingen av världens mest relevanta designobjekt:
–Eeewww, designerism är ett hemskt ord. Snälla, se till att mitt namn inte dyker upp i det sammanhanget.
–Men seriöst, design är inte samma sak som ”making stuff”. Många formgivare arbetar idag tillsammans med forskare, tekniker, läkare, konstnärer och så vidare. Jag tror bara inte på att fördöma historien, utan istället försöka gå vidare. Det är en utmärkt tid för designinnovationer.
Hon betonar att hållbarhet fortsatt ska vara överst på formgivarnas agenda, men att balansen måste bli bättre mellan teknologiska innovationer och mänskliga behov. Ett av hennes senare verk – utställningen Design and the elastic mind som visades på Modern museum of art i New York 2008 – undersökte bland annat nya vägar för att kommunicera via design. Humor kan vara ett sätt att få objekt att tala och människor att reagera – mässor eller utställningar ett annat.
–Det är oerhört viktigt visa design inom den kulturella ramen. Det ger formgivning den status den förtjänar, säger Paola Antonelli.
En som skapat sitt eget utställningsrum på Milanomässan är slovenskan Nika Zupanc. Ett helt litet hus har inretts med egendesignade verk som den smäckra Modesty sofa. En sittmöbel i böjträ med stoppad klädsel som vilar tryggt på sylvassa ben och som enda dekoration ett svart satinband med en diskret rosett.
–Jag gör möbler som har ett feminint uttryck. Inte för att jag tycker det är särskilt viktigt, utan för att jag är kvinna och det är inget jag skäms för, säger hon.
Annars tillhör designhistorien männen, få kvinnor har uppnått ikonstatus ännu färre har åtnjutit internationella framgångar, trots att några samtida formgivare som svenska designgruppen Front, spanska stjärndesignern Patricia Urquiola och Hella Jongerius som var med och startade det innovativa designkollektivet Droog på 1990-talet, skrivit in sig på listan över världens hetaste designer.
–Det är deprimerande att inse, men design är fortfarande en ”boys club”, säger Herald Tribunes designkritiker Alice Rawsthorn och det är svårt att säga emot.
–Vi behöver garanterat en revolution för att se till att vi har både designhjältar och hjältinnor, fortsätter hon.
I boken As long as it’s pink – The sexual politics of taste diskuterar den brittiska författaren och designteoretikern Penny Sparke, skillnaden mellan kvinnlig och manlig smak och varför den sistnämnda har fått så mycket större genomslag genom historien. ”Trivialiseringen av den kvinnliga smaken har pågått sedan kvinnorna var hänvisade till hemmets undangömda sfär, resultatet är fortsatt marginalisering av kvinnliga uttryck i samtidskulturen”.
Så vill inte Nika Zupanc se på sitt skapande, eller rättare sagt hon tänker inte finna sig i att skuffas undan på grund av sitt kön.
–Men jag kan varken skriva om historien eller förändra världen på egen hand, men väl arbeta vidare med de uttryck jag tycker känns viktiga. Och visst jag är en feministisk designer, men knappast nykomling.
Hon framställs annars gärna som det nya unga kvinnliga stjärnskottet, som iklädd stilettklackar poserar med sina kurviga alster. Sanningen är att hon examinerades från Academy of fine arts and design i Ljubljana redan 2000 och har sedan dess varit verksam som designer med flera fina utmärkelser i bagaget. I fjol kom också en hyllad lampkollektion, för prestigeföretaget Moooi.
Bland de nya stjärnskott som presenterade sig på mässan finns däremot det holländska paret Stefan Scholten och Carole Baijings som till vardags driver en egen designstudio i Amsterdam. En rå poetisk stil är utmärkande där materialval och estetik ger ständiga överraskningar. Kabinettet Amsterdam armoir står på första parkett hos avantgardisterna Established & Sons, som ägs och drivs av Stella McCartneys man Alasdhair Willis. Ett skåp som knappast kräver, men väl rymmer innehåll. Färg och form är lika egensinniga som hos en autodidakt konstnär och insidan pryds av fotoprojicerade verk som paret tidigare skapat, något som Stefan Scholten försvarar med:
–Vi besitter ingen rikedom i pengar, men väl i vårt arbete. Därför dekorerade vi skåpet med det värdefullaste vi har.
Även Established & sons har nu tvingats inse värdet och kravet på hållbarhet och introducerar den nya linjen Estd, ekologiskt framställda produkter av mindre kända formgivare. Tyvärr lyckas man inte här behålla samma grad av lekfullhet i kombination med god funktion, utan intrycket blir lite detsamma som japanska Muji – klanderfritt och dyrt, men knappast spännande.
För att hitta någon eller några som vågar gå helt på magkänsla i denna både ekonomiskt och ekologiskt krävande tid får man söka sig ut på stan till den lilla belysningsutställningen med skapelser av Studio Job & Pieke Bergmans. Redan lampan i fönstret skapar cykelkrockar utanför, för det är lika överraskande som välkomnande med en lysande ande – eller i alla fall ett alster med klara referenser till sagans värld och berättelsen om Anden i flaskan.
Annars har lågkonjunkturen inte bara pressat den faktiska ekonomin där den internationella möbelbranschen förlorade nästan 20 procent i omsättning under 2009, utan även förpassat det narrativa, lekfulla anslaget till historien. Konceptuell design lyser också med sin frånvaro, även om Alejandro Aravena gör ett försök när han tillsammans med Vitra visar Chairless, ett sittbälte som främjar baknötande när stolar helt enkelt saknas. Knappast en produkt som kommer att skriva in sig i designhistorien men väl ett resultat av någon som tänkt utanför tidens ramar och vågar sig på något nytt och oväntat.
Annars handlar den samtida formgivningen främst om att förfina miljömässiga tillverkningssätt, finna nya material som är ekovänliga och innovativa lösningar på frakt och förpackningsfrågor.
Platta paket á la Ikea, finns numera även hos de mest kvalitetsmedvetna möbelproducenterna. Förstås är det omöjligt att ifrågasätta denna nödvändiga utveckling, men hållbarhet är en hygienfaktor idag och utmaningen framåt är att kombinera detta med att också slå an en humanistiskt sträng. Funktion och hållbarhet i all ära, men nu vill vi liksom i mötet med ett konstverk, åter få känna något.
–Allt handlar om kärlek – och sex, säger Philippe Starck och klappar ömt sin unga fru.
