Musikåret 2012 har varit ett år av kontraster och brytningar, mellan traditionellt och avantgardistiskt. Till den senare kategorin hörde otvivelaktigt Folkoperans queermättade föreställning av ”Julius Caesar”, iscensatt av katalanske Cisco Aznar. Senare under våren utbröt en yrvaken debatt om operasexism, där Göteborgsoperans uppsättning av ”Lady Macbeth från Mtsensk” blev den utlösande faktorn kring en diskussion om den manliga blicken. Dagens mode inom operaregi har ofta starkt spekulativa drag, och dit hör dessvärre alltför många kvinnoförnedrande inslag.

Den diskussionen satte också fingret på att patriarkala strukturer inte automatiskt försvinner, bara för att en betydande del av makthavarna inom det svenska operalivet är kvinnor. En av dem är Mellika Melouani Melani, konstnärlig ledare för Folkoperan, som under året gjorde sin första uppsättning för den egna teatern. Men hennes vildsint dekonstruerade version av Verdis ”Maskeradbalen” föll inte alls publiken på läppen – i motsats till Tobias Theorells gedigna och mer traditionella version på Kungliga Operan.

Populär blev däremot hennes uppsättning av ”Carmina burana”, med flera körer och sju öppenhjärtiga damer i 80-årsåldern. Men det räcker knappast för att rädda Folkoperans höstsäsong. Istället visar det identitetsproblemen för en teater som vill uppfattas som experimentscen men i praktiken liknar en korsning av institution och privatteater, starkt känslig för verklighetens krassa villkor. Orkestern har redan decimerats, och till våren spelar man Wagner med bara tre flyglar och ett elektronikinstrument.

För första gången på länge hölls den återkommande, ärevördiga institutionen Nordiska musikdagar i Stockholm, under ledning av tonsättaren Catharina Backman. Den festivalen samlade en mängd av den nyaste nordiska musiken i ett högst omväxlande program över hela stan, från Slussen till Moderna museet.

Basen var en konsertsal som under hösten stod under akut hot att helt och hållet försvinna, nämligen Musikaliska. Det är det nya namnet på Musikaliska akademiens gamla lokal på Nybrokajen, som Blåsarsymfonikerna tagit över under ledning av Fredrik Österling. Efter ett par säsonger med starkt optimistiska program visade det sig att ekonomin inte höll takten med de storslagna planerna, och konkurshotet hann bli överhängande innan landstinget satte ner foten och installerade en ny vd.

Några nya operascener har uppstått under året. I Vattnäs konsertlada utanför Mora har hovsångerskan Pers Anna Larsson och hennes man Göran Eliasson nu tagit steget till den riktiga operaverksamheten. Bägge medverkade där i en starkt gripande version av Benjamin Brittens ”Lucretia”. Göran Eliasson är också styrelseledamot i Dalhallas vänförening, som under året förlorat en stor del av sitt ägande i det gamla kalkbrottet. Genom det lokala bolaget Rättvik Event tar populärmusiken över alltmer. Men Eliasson är på väg att skaffa sig en allt starkare position och har redan aviserat ett par föreställningar av Wagners ”Rhenguldet” i sommar.

En annan ny spelplats under året blev konsthallen Artipelag utanför Stockholm, som gav några fina föreställningar av Anders Eliassons nyskrivna kammaropera ”Karolinas sömn”. Det gav också en påminnelse om att Kungliga Operans behov av en mindre scen, för att kunna våga sig på friare, moderna uppsättningar. Pigga, orädda operagrupper spelar numera ofta på udda scener som Årsta teater, eller i en underjordisk reaktorhall under KTH – eller helt enkelt hemma hos publiken.