Foto: Karin Grip
Att ta fram nya mönster är inget man gör i en handvändning, även om förlagorna, de vackra gouacherna signerade mönstergiganten Josef Frank, har legat i arkiven i nästan 70 år. Det finns cirka 200 originalskisser bevarade, där tre fjärdedelar är anpassade för metervara – alltså de handmålade originalen till folkkära storsäljare som Vegetable tree, Anakreon eller den grafiskt renare Tulpan. Det var till Riksarkivet som formgivaren och den då nytillträdde marknadschefen för Svenskt Tenn Thommy Bindefeld begav sig för ett år sedan för att leta efter nya, oanvända mönster. Och han blev positivt överraskad.
–Det var som att öppna en skattkista. Redan på A hittade jag det vi letade efter och vid C var uppdraget slutfört. Både Aramal och Ceylon känns moderna, helt rätt i vår samtid, säger han.
Ceylons mönstervärld skapades 1940 långt före datorernas intåg, och är på många sätt typisk för Josef Frank. Underfundigt slingrande grönska som erbjuder allt från persikor till rönnbär och nyponrosor. Den är tryckt enligt formgivarens instruktioner i fyra färger – rött, gult, blått och grönt. Tekniken att trycka flera färger ovanpå varandra ger många blandningar och schatteringar som gör resultatet lika sprakande som färgrikt.
Men det är ändå Josef Franks känsla för rapporter, upprepade mönsterdelar, som imponerar mest. Rutmönstret med sina siffror ligger intill originalmålningen och visar hur tyget ska hanteras under tryckning, hur det ska vridas och vändas för att uppnå en känsla av grönskande oändlighet.
–Det är ett konstruktionsarbete som hade varit svårt att utföra även idag med modern teknik, men Frank skapade det för hand med bara penslar och färg. Han har aldrig sett det här mönstret tryckt på tyg, men jag är övertygad om han skulle gilla det, säger Thommy Bindefeld.
När Josef Frank började rita ett mönster skissade han först med blyerts på det papper som fanns till hands. Blomsterskisserna gjorde han helst på plats i grönskan, medan det slutliga mönstertecknandet skedde på styvt ritpapper som sedan färgades med akvarell och gouache. Det finns idag en handfull skisser i arkivet som ännu inte använts. Men på Ljungbergs textiltryck räcker det för stunden att brottas med dessa två nykomlingar. Perfektion är ledordet och lagarbete är viktigt för att de dyrbara tygrullarna (cirka 1300 kronor per meter) ska falla beställaren i smaken.
–Vi har gått igenom varje millimeter av mönstret och granskat alla linjer. Resultatet ska vara exakt som originalet för att inte förlora i kvalitet. Det finns också en risk att ett mönster utarmas med tiden om man inte är noga med att återknyta till originalet, säger Thommy Bindefeld.
Trots att de flesta Josef Frank-mönster uppnått pensionsålder känns de fortfarande aktuella. De är samtidigt en garant för ”god smak” och har blivit ett måste för den krets som förknippas med en lika föråldrad som dammig överklassestetik med sitt säte kring Östermalm i Stockholm. För hur man än vänder och vrider på det kulturella kapital som Josef Frank representerar, så har det tidigare inte varit förbehållet låginkomsttagaren i förorten, om man inte räknar med kringprylar som servetter, vykort eller möjligen brickor.
För att förtydliga detta resonemang tar vi hjälp av den franske sociologen Pierre Bourdieus tankar om att man kan se kulturellt och ekonomiskt kapital som två olika sätt att mäta status – två olika sorters rikedom. Kulturellt kapital ger människor status och som blir till klassisk smak, medan den andra gruppen endast besitter ekonomiska medel och illasinnat kallas för nyrika. De kan förvisso köpa sig åtråvärd status genom att exempelvis pryda sitt hem med alster signerade Josef Frank.
Denna lätt förenklade tes öppnar dock för en intressant tankegång kring vilken grupp som är dagens ivrigaste Frank-anhängare.
–Många unga tjejer är intresserade av Frank, men de väljer kanske en väska som också har ett lägre pris i förhållande till exempelvis en soffa klädd i Josef Franktyg, säger Thommy Bindefeld.
Berit Eldvik, intendent på Nordiska museet, menar att de höga tygpriserna främst kommer av att det är produkter av god kvalitet.
–Visst innebär priset ett visst exkluderande, men för att överföra komplexa mönster till tyg ställs höga krav på både bottentyg, färger och tryck. Det är klart att det kan vara irriterande dyrt, men även 1700-talskattunerna var exkluderande och knappast något för den stora bondbefolkningen om det inte handlade om bröllopskläder eller så, säger hon.
Samtidigt som Josef Frankmöbler går för höga priser på auktion – Bukowskis klubbade i dagarna en Florabyrå för 105 000 kronor och sex linnegardiner i mönstret Tulpan för 8000 kronor – syns Franks mönster allt oftare i nya sammanhang i svenska medelklasshem och även som färgklickar i sommarhuset. Om detta är resultatet av en förskjutning av rådande stilideal, eller om det handlar om att nya grupper upptäckt Josef Franks prunkande mönstervärld må vara osagt.
Men vem var då mannen som med sina egensinniga mönsterskisser förändrade synen på fintextiliers utseende?
Josef Frank föddes 1885 i Wien i Österrike. Redan från barnsben visade han ett alldeles speciellt botaniskt intresse och ritade egna floror där bellis, tulpan, ros, vinda och krokus hörde till favoriterna. Han utbildade sig till arkitekt och blev en av den funktionalistiska arkitekturens pionjärer. Inte minst lådhusen i Falsterbo, som Villa Carlsten från 1927, vittnar om hans intresse för den funktionella arkitekturen.
Att hans mönsterteckningar var så prunkande medan arkitekturen snarast kan beskrivas som stram berodde sannolikt på att Frank inte trodde på funktionalismen som stilbildare: ”Våra möbler och ting har inte med husets form att göra” deklarerade han resolut.
Kristina Wängberg-Eriksson, författare till boken Pepsi Flora – Josef Frank som mönsterkonstnär, skriver: ”Att som Le Corbusier betrakta bostaden främst som en teknisk anläggning, ’une machine à habiter’, var också helt främmande för Frank. Han höll fast vid den gamla biedermeiertanken att hemmets viktigaste funktion är att skänka vila och vederkvickelse”.
På 1920-talet, när Josef Frank på allvar intresserade sig för mönsterteckning hade Ellen Key för länge sedan presenterat sin text Skönhet i hemmen (offentliggjordes i Iduns julnummer 1897), där hon skriver ”Enfärgade eller tvåfärgat randiga eller rutiga, eller annars mycket småmönstrade äro de enda möbeltyg, man ej ledsnar vid; de enda, mot vilka vackra handarbeten och människorna själva taga sig riktigt väl ut, liksom dessa senare även ’stå bäst’ – som det heter på konstnärsspråket – mot den lugna entoniga väggen”.
Trots uppenbara skillnader i synsätt på vad som var vackert, var ändå tanken på ett tilltalande hem vida spridd i Sverige. Och i samma anda (även om Key avskydde sin samtids överlastade borgerliga inredningsideal) – att hantverkets och konstens skönhet var till för alla, skapade Josef Frank sina nydanande mönster.
–Frank hade absolut tagit intryck av andra tygtryck han sett, som färgrika tyger från Indien. Ofta tror man att Josef Frank var egensinnig, men han har som alla andra lånat och tolkat tidigare verk. Det är väldigt sällan någon får en helt egen idé och dessutom lyckas genomföra den, säger Berit Eldvik.
Under mer än 30 år var Josef Frank i huvudsak verksam för Svenskt Tenn som skapare av möbler, lampor, glas och mängder av tryckta tyger. Frank var helt enkelt intresserad av något så enkelt som hemtrevnad och lät sig inspireras av allt från brittiska Arts and Crafts-rörelsen, där John Ruskins och William Morris verkade för en estetiskt fullvärdig miljö och goda bruksvaror, till kinesiskt måleri.
Som de flesta andra konstnärer tolkade också Josef Frank sin samtid och använde sig av hans egna upplevelser, som syns tydligt med mönster som Manhattan och Rox & Fix. Att några mönster fortfarande inte använts, beror enligt Thommy Bindefeld på ”att de inte känts rätt i tiden”. Det gör däremot Aramal och Ceylon, men så har de också fått vänta på sin tur i nästan 70 år. Under sina år i USA, skrev Josef Frank till Estrid Ericson på Svenskt tenn angående sina Amerikamönster: ”Det tror jag ska räcka för en lång tid när det kommer igång”, och han fick rätt. Några mönster trycktes på 1950-talet, andra 20 år senare. Aramal och Ceylon ser i dagarna ljuset för första gången, medan en handfull originalmönster fortfarande är väl dolda hemligheter.
