Det går knappt en dag utan att frågan om bokens framtid kommer på tal. Profetiorna om hur läsplattan kommer att revolutionera bokbranschen och själva läsandet uttrycker ömsom löften ömsom hot; den digitala distributionens fördelar ställs mot tvivel på den ekonomiska lönsamheten och på läsplattans lämplighet som just läsplatta.
Det verkar hursomhelst klart att vi står mitt i ett paradigmskifte i läsandets historia. Men frågan är om det stannar vid sådana teknikaliteter som produktion, distribution och konsumtion. Borde man inte kunna räkna med att de digitala kanalerna får konsekvenser inte bara för böckerna som ting, utan också för deras innehåll? Den frågan är det av någon anledning tystare om.
Kanske är vi brända av de vilda spekulationernas 90-tal, då internet var ungt och vi titt och tätt bjöds på tvärsäkra utsagor just om berättandets framtid. Länkandet på webben sades bana väg för framtidens skönlitterära ”hypertexter”, där läsaren skulle klicka sig fram längs sin självvalda väg genom berättelsen och hoppa fram och tillbaka mellan avsnitten i en följd som författaren inte kunde eller ville förutbestämma.
Läsaren, sade man i en sorts rosenkindad nybyggaranda, skulle därigenom ”interaktivt” kunna åsidosätta författarens auktoritet och bli delaktig i skapandet av berättelsen. Det gjordes förvisso ett och annat experiment i denna genre, men de möttes sällan av en motsvarande entusiasm hos läsarna: slumpen må ha sin charm, men just berättandet visade sig vara något vi gärna överlåter åt, tja, någon som menar sig ha något att berätta.
Omvänt kan man emellertid konstatera att den som har något att berätta nog alltid hittar ett sätt, ofta inspirerat av det aktuella mediets inneboende begränsningar. Det saknas inte exempel på detta i de nya digitala plattformerna. Twitter, med sina meddelanden om högst 140 nedslag, har exempelvis gett upphov till realtidsföljetonger, komprimerade dikter och mikroromaner (se Magnus Bremmers understreckare ”Twitter kan förändra vårt sätt att berätta”, 26/9 2009), medan Facebook ibland ”missbrukas” exempelvis för lekfulla återberättanden av litterära klassiker i Facebook-skepnad (”Hamlet är nu vän med Rosencrantz och Guildenstern”). Och här och där dyker det upp fiktiva bloggar, som fantiserar ihop hela persongallerier och intrikata händelseförlopp, inte alltid – men ibland – med spännande, nyskapande resultat.
Så de begränsningar och egenheter som läsplattan oundvikligen kommer att föra med sig – lita på att de förr eller senare kommer att ge upphov till ännu oanade litterära upptäckter.
