När jag ringer på den lilla guldfärgade dörrklockan till Gay Talese hus på Manhattan öppnar hans hushållerska, Chantelle, klädd i en elegant, vit dräkt och pärlörhängen. Hon förklarar med kraftig fransk brytning att Talese kommer alldeles strax, och erbjuder en dry martini medan jag väntar.
Några minuter senare kliver herr Talese ner för trapporna i skräddarsydd, marinblå kostym. Vi slår oss ned i en salong med lagom slitna Chesterfield-soffor och han berättar att han bott i det här huset sedan 1957. Då var han en ung, oetablerad sportjournalist på New York Times. Snart skulle han vara med om att forma det som kom att kallas new journalism, ett nytt slags berättande, litterär journalistik, som blommade upp på 1960-talet med namn som Truman Capote, Norman Mailer och Joan Didion.
I boken New Journalism skrev Tom Wolfe att Talese var genrens fader, men själv förnekar han det, och hänvisar hellre till George Orwell eller Lilian Ross som föregångare.
–Som ung var jag uttråkad av journalistik, men jag älskade romaner och noveller. Jag lusläste Guy de Maupassants berättelser om vanliga människor i Frankrike, och jag tyckte om att sitta i min mammas klädbutik och tjuvlyssna på hennes väninnors berättelser om vardagliga saker. Det var min skolning som författare, säger Talese, med sin darriga, men alerta, 75-åriga röst.
Det som utmärker många av Gay Taleses reportage är hans förmåga att hitta det unika hos varje person han skriver om. Han lockar fram deras svagheter och deras nojor, det som gör dem mänskliga.
–Jag skriver om starka människor som går igenom svaga ögonblick, säger han själv.
Hans mest berömda reportage handlar om en förkyld Frank Sinatra, om baseballspelaren Joe DiMaggio efter hans storhetstid och om Floyd Patterson, som självutlämnande berättar hur det känns att bli knockad (”Först är man groggy och känner en värme gentemot alla i hela arenan, man vill sträcka sig ut och kyssa dem allihopa. Men sedan försvinner den där positiva känslan”.) Det är talande att Gay Taleses första självbiografiska bok – A writer‘s life, som kom i fjol – mest handlar om fyra andra personers misslyckanden.
–Det är inte mina memoarer, utan snarare fyra löst sammanhållna berättelser om artiklar jag misslyckats med att skriva färdigt eller sälja in till tidningar.
Gay Talese går upp klockan åtta varje morgon, sätter på sig en morgonrock och pussar sin fru Nan Talese hejdå. Sedan gör han kaffe och en smörgås och går ner i husets källare.
–Jag kallar den min bunker.
Vi fortsätter intervjun där nere, i två av de fåtöljer där han suttit och skrivit de senaste 50 åren. Källaren är varm, lite unken och det luktar fuktigt trä. Talese har sparat alla sina anteckningar och forskningsmaterial sedan 1950-talet i stora pappkartonger som står staplade längs med väggarna. Utanpå kartongerna har han klistrat fast bilder som han fritt associerar med innehållet.
På kartongen med material till Din nästas hustru finns ett gammalt foto på Gay och hans fru. Intill syns en naken familj – ett foto från ett nudistläger där Talese tillbringade tre månader när han gjorde research till boken. De tolv års arbete han lade ner på den tärde hårt på äktenskapet.
–Nan hotade med skilsmässa när jag bodde på nudistlägret.
I dag är Gay och Nan Talese ett av New Yorks mest berömda och mytomspunna par i litterära kretsar. Om två år firar de guldbröllop, vilket Gay tajmar med en ny bok om äktenskapet. Den ska heta A writer‘s marriage och kommer att innehålla ”ett kapitel för varje år vi varit gifta”, förklarar han.
Men precis som att A writer‘s life inte innehöll några detaljer om Gay Talese innersta funderingar, ska vi inte vänta oss några smaskiga avslöjanden om paret Talese i A writer‘s marriage. Snarare blir det ännu en Talese-bok om andra människor – om alla de gäster som besökt deras hem, och deras äktenskap, de senaste 50 åren. Vänner, bekanta, älskare och intervjuobjekt.
–Jag är allergisk mot navelskåderi. Mitt jobb handlar inte om narcissism och självupptagenhet. Jag är mycket mer intresserad av andra människor än av mig själv. Det går att spåra tillbaka till de där eftermiddagarna när jag var tonåring och tjuvlyssnade på mammas väninnor.
Snart ger sig paret Talese ut på en Europaresa. Först till Italien, sedan vidare till Turkiet och Libanon. Gay vill även åka till Syrien och eventuellt Irak, men Nan är inte så övertygad om att det är en bra idé.
– Jag vill göra en artikel om Irak som ingen har gjort tidigare. Jag skulle vilja intervjua de personer som installerar nya dörrar i alla hus. Amerikanska soldater går runt där och sparkar ner dörr efter dörr. Vem är det som fixar dörrarna?
Gay Talese reser sig från sin gamla skinnfåtölj och sätter på sig en siciliansk fedora-hatt och en elegant scarf. Han ber om ursäkt för att han bara kunde ge mig fyra timmar av sin tid, och för att vi dessutom blev avbrutna av telefonen två gånger. Jag svarar att det har hänt att jag har gjort intervjuer under ännu värre omständigheter.
