Det var länge ett mysterium för både forskare och båtfolk varför vikingarna valde att ha sin handelsplats Birka på en strand som ligger vidöppen för ovädersvindar från både sydväst och nord.

–Vissa har därför hävdat att handelsplatsen inte var större än att alla skepp kunde dras upp på stranden, men nu vet vi att vikingarna hade en annan lösning, säger Johan Rönnby, professor i marinarkeologi vid Södertörns högskola.

Det är efter dykningar som avslutades förra veckan som marinarkeologerna är säkra på sin sak. För första gången har man fysiska bevis för att det fanns en stor vikingatida hamnkonstruktion i Birka. På skisser som SvD har tagit del av, visas hur fynden av över 100 pålar ute i vattnet formar en lång, halvcirkelformad vågbrytare. Birkas hamn var på så vis både skyddad och djup, och den utgjorde så mycket som en tredjedel av handelsplatsen Birka.

Sedan länge är det känt att en försvarspalissad omslöt bebyggelsen i Birka på land. De nya fynden på sjöbottnen antyder att även hamnen hade någon form av försvar, åtminstone tycks båtarna ha släppts in på bara vissa ställen mellan pålarna.

–Mellan pålarna finns större luckor där troligen handelsskeppen släpptes in. Man visste ju i god tid om det var fiender eller handelsmän som var på väg. Sådant meddelades genom ett system av vårdkasar längs Mälaren, säger Pernilla Flyg, marinarkeolog på Sjöhistoriska museet.

Projektet ”Det maritima Birka” är sedan ett par år ett samarbete mellan Sjöhistoriska museet och Södertörns högskola. Genom att gräva sig ner i bottensedimentet i Birkas gamla hamnbassäng har man funnit sådant som vikingarna tappade i sjön eller slängde som skräp. Man hittar vrakdelar men också bitar av läder och tyg och sådant som rep av lindbast.

Till Birkas gåtor hör också fynden av bärnsten. Mälaren har ingen naturlig bärnsten, ändå hittas det just i Birkas hamn, som förresten kallas ”Bärnstensstranden” av öns gamla bondesläkt.

–Det förklaras nog bäst av att en köpman tappade sin last, tror Pernilla Flyg.

Sommarens största gåta är dock fyra stenfundament, en sorts pirliknande stenhögar i strandkanten som fanns med redan på 1600-talets första kartor.

–Vi tror att de är mycket äldre än så, för vi har hittat vikingatida pålar i dem. Vår teori är att det rör sig om stenkistor som vikingarna använde som fäste för sina största bryggor. De kan också ha använts som grund för att bygga hus ute i vattnet, säger professor Johan Rönnby.

En vanlig vardag i september är Birka en mycket lantlig upplevelse. På delar av ön odlas spannmål och rotfrukter, men på världsarvets västsluttningar växer numer bara fårbete. Besökaren blir snart ensam bland fåren på fälten där staden en gång stod, de 3000 gravarna strax utanför stadsvallen och stigarna som leder upp till vikingaskansen där utsikten över Mälarleden från Östersjön mot Svealands inre är perfekt än idag.

Så här på sensommaren hörs bara de spridda bräkandena, och rätt som det är knattret när lantbrukare Gösta Karlsson kommer med potatishink på sin flakmoppe. Han brukar sällan kommentera arkeologernas teorier, men gör ett undantag för SvD.

–Jo, nog måste det ha funnits en vågbrytare utanför Birka. Vikingarna var ju inga dumhuvuden. De skulle aldrig annars ha velat ha båtar på den sidan.

Det är i strandbrynets snårskog av al och ask som marinarkeologerna har synts till. De har krupit i geggan med skörslev i hand, och inför häpna turister tagit den slörpande mammutsugen i famnen för att i dykardräkt simma ut och gräva i schakten på sjöbottnen.

–Birkas hamnbassäng återstår att utforska. Väldigt mycket kan ligga välbevarat i bottensedimentet, säger Johan Rönnby.

Ett exempel är ett stort ekspant från en båt som nu förts till Sjöhistoriska museet. Nu väntar nya pussel om Birka. Vågade teorier måste brytas mot vetenskapskritik och laboratorieanalys.

Kan fynden av slaktrester och träskedar vittna om att Birkas vikingar drev sjökrogar i hamnen? Finns andra förklaringar?

–Alla har inte förstått hur fascinerande Birka är. För mig är det här som att öppna Tutanchamons grav, säger Pernilla Flyg.