Sedan talböcker och ljudböcker på senare år blivit alltmer efterfrågade på bokmarknaden, inte bara av synskadade utan också av andra läsare, håller muntligheten på att återerövra en betydande del av det territorium som en gång förlorades till skriftligheten. I stället för att läsa tyst i kammarens avskildhet föredrar numera många att lyssna på sin bok som CD medan man kör bil – eller i mp3-spelaren under en cykeltur eller joggingrunda. I år har särskilt populära titlar av bästsäljarförfattare som Liza Marklund, Stieg Larsson och Camilla Läckberg lanserats som ljudböcker och säljs i stora upplagor.

Oroligt frågar sig det skrivna ordets vänner vad denna utveckling kan betyda för litteraturens framtid. Kommer ljudboksförlagen att ta marknadsandelar från de vanliga bokförlagen? Kommer allt färre människor att läsa riktiga böcker? Kommer de litterära texterna, liksom redan skett i USA, att stympas, förenklas och omarbetas till torftiga lättversioner för att anpassas till slölyssnarnas öron? Är vi på väg mot en ny analfabetism?

Utvecklingen är kanske inte enbart av ondo. Med ljudboken har nämligen berättarrösten och diktarens egen stämma åter fått en chans att ge liv åt texten och därmed tillföra den konstnärliga dimensioner som delvis gått förlorade i skriftkulturen. Högläsningen har kommit tillbaka som konstart och bör bedömas som sådan. Åtminstone några av de ljudböcker som just nu säljs på den svenska marknaden – men aldrig recenseras – bjuder faktiskt på starka estetiska upplevelser av ett alldeles eget slag.

Uppenbart är att ljudbokens effekt beror både av texten och av uppläsaren. Helst skall det vara en text som från början är avsedd att läsas högt eller reciteras, gärna en text där berättaren spelar en viktig roll som rapportör av händelser och förmedlare av känslor och upplevelser. De flesta äldre berättelser är ju av det slaget, och därför ägnar sig många klassiker utmärkt som ljudböcker.

Som uppläsare använder sig flertalet ljudboksförlag av skåde­spelare, som vet hur de skall dramatisera texten, särskilt i dialogavsnitten. För att skapa stämning lägger man ibland också in ljudkulisser som havsbrus, kyrkklockor eller hästhovar som slår mot asfalten. Bäst är dock de skådespelare som koncentrerar sig på att levandegöra själva berättarrösten. I Bonnier Audios inspelning av noveller ur Boccaccios Decamerone (Sven Ekblads översättning) har man sålunda tagit fasta på att några noveller, särskilt de burleska och skabrösa, berättas av män, medan andra, särskilt de romantiska och tragiska, berättas av kvinnor. De förra läses här av Per Myrberg, de senare av Marie Richardson, båda med utmärkt effekt. Växlingen mellan manlig och kvinnlig stämma bidrar till njutningen och var från början avsedd av Boccaccio. Här har alltså ljudboken kunnat återskapa kvaliteter som gått förlorade under den tid som texten i huvudsak förmedlats genom tyst läsning.

Utomordentligt fin är också Reine Brynolfssons läsning av Albert Camus Pesten (Elsa Thulins översättning) i en färsk inspelning från förlaget Storyside. Berättaren är i detta fall en anonym person som själv deltagit i de händelser som skildras men vill göra det så ”objektivt” som möjligt och därför först i slutet avslöjar att han är identisk med berättelsens huvudperson, läkaren Bernard Rieux. Utan åthävor och på grundval av tillförlitliga dokument samt vittnesrapporter vill denne berättare rapportera om den fasansfulla epidemi som härjade i staden Oran 1940. Brynolfsson gestaltar sin berättare med ett slags torr saklighet som dock visar sig rymma starka men återhållna känslor under den till synes lugna ytan.

Mästerverket bland de skådespelaruppläsningar jag lyssnat på i år är emellertid Max von Sydows framförande av Joseph Conrads Mörkrets hjärta i en ljudbok från Bonnier Audio (Margaretha Odelbergs översättning). Inspelningen gjordes redan 1983 för Sveriges Radio men har nu gjorts tillgänglig på nytt. Conrads melankoliske och djupt desillusionerade berättare, kapten Marlow, gestaltas här briljant av von Sydow, så att lyssnaren, medan berättelsen fortskrider, tycker sig föras längre och längre in i ett hopplöst mörker. Effekten bygger på ett skickligt utnyttjande av pauser och nästan omärkliga skiftningar i tonläget.

När författare läser sina egna texter förmår de sällan uppnå denna typ av skådespelareffekter, men detta kompenseras av att de tillför texten autenticitet och tyngden av sin egen personlighet. Är de dessutom uppvuxna i en muntlig berättartradition har de alla chanser att lyckas väl som uppläsare. Stor glädje har jag sålunda haft av såväl Torgny Lindgrens framförande av Norrlands akvavit (Norstedts Audio) som av Mikael Niemis uppläsning av Populärmusik från Vittula (PAN hörböcker). I båda fallen har man som lyssnare en känsla av att befinna sig i sällskap med en dråplig och färgstark norrländsk berättare som är hemmastadd i sin dialekt och inte är rädd för att ta ut svängarna.

Den på sitt sätt märkligaste författaruppläsningen är ändå Göran Sonnevis recitation av egna dikter i Mozartvariationer (Bokbandet). Förutsättningarna för ett lyckat resultat kan i detta fall tyckas vara extremt dåliga, eftersom Sonnevi dels talar med stark skånsk brytning, dels har svåra problem med stamning. Inte desto mindre lyckas han läsa sina texter med en intensitet som gör att vartenda ord bränns in i lyssnarens medvetande.

Vid sidan av skådespelare och författare använder sig en del ljudboksförlag också av kändisar från politiken eller nöjesvärlden som uppläsare. Uppenbarligen hoppas man att det kända namnet skall ge boken en aura av trendig aktualitet. Sålunda har förlaget Storyside låtit Nina Persson, populär sångerska i rockgruppen Cardigans, läsa in ­Suzanne Brøggers Crème Fraiche och samtidigt låtit uppläserskan vittna om hur starkt denna bok gripit henne när hon var 20 år. Kommer därmed Nina Perssons beundrare bland rockentusiasterna att bli hängivna Brøgger-läsare? Jag tvivlar. Då är det kanske mer sannolikt att ljudboksversionen av Charles Dickens klassiska En julsaga (Adelphi Audio) kan locka köpare genom att utnyttja Arne Weise som uppläsare, eftersom denne folkkäre tv-profil förknippas med jultraditioner i familjens hägn.

Och vad skall man säga om Gudrun Schymans inspelning av Love Almqvists Det går an (Adelphi Audio) eller Leif Pagrotskys ljudboksversion av Karin Boyes Kallocain (Storyside)? De ideologiska ambitionerna är i båda fallen tydliga: Schyman vill förknippas med Almqvists feministiska klassiker och Pagrotsky vill säkert demonstrera sin avsky för den typ av politiskt förtryck som Boye beskriver i sin roman. Men är det egentligen bra att dessa klassiska texter för lyssnaren förknippas med aktuella politikers röster och partiprogram? Riskerar man inte att den litterära texten trivialiseras genom att framstå som alltför entydig ur politisk synvinkel? Själv ställer jag mig tveksam till båda projekten, trots att jag faktiskt haft glädje av Pagrotskys uppläsning, som suggestivt – om än med göteborgsaccent – gestaltar den olycklige uppfinnaren Leo Kalls berättelse om ofrihet och förnedring i ett mardrömslikt totalitärt samhälle.

Pagrotskys exempel visar att man inte behöver vara skådespelare eller författare för att bli en bra uppläsare. Det är ju också väl känt att det sedan länge finns utmärkta talböcker för synskadade, inspelade av extraknäckande lärare eller andra amatörer, som förstått att modulera sin stämma och sitt uttryck efter textens krav. De bästa bland dessa amatörer borde också få chansen att spela in kommersiella ljudböcker. Att deras namn inte är berömda eller förknippade med teater, politik eller nöjesliv borde ur rent estetisk synpunkt snarast vara en fördel, eftersom texten då inte behöver belastas med ovidkommande associationer.

Ännu befinner sig ljudboken bara i början av sin utveckling, och till hösten kan vi vänta oss en lång rad nya titlar, varav allt fler förmedlas via mp3-spelare. I de flesta fall handlar det om ganska enkel populärlitteratur men här finns också konstnärliga projekt av stort intresse. Sålunda lanserar Bonnier Audio en serie ljudböcker med ”kvinnliga klassiker” som Emily Brontë och Virginia Woolf, alla lästa av kända skådespelerskor. Förlaget Storyside bjuder bland annat på Bulgakovs Mästaren och Margarita, uppläst av Tomas Bolme, och Macchiavellis Fursten, ­uppläst av Mikael Persbrandt.

Ännu har ljudboksförlagen dock inte upptäckt vad som skulle kunna göras med sådana uråldriga episka mästerverk som Odysséen eller de isländska ättesagorna, alla från början avpassade för muntlig recitation eller högläsning. Men den dagen kommer förhoppningsvis.

torftiga lättversioner för att anpassas till slölyssnarnas öron

om än med göteborgsaccent

på väg mot en ny analfabetism

en aura av trendig aktualitet

d e ideologiska ambitionerna är i båda fallen tydliga

dråplig och färgstark

en intensitet som gör att vartenda ord bränns in

ett skickligt utnyttjande av pauser

starka estetiska upplevelser

locka köpare