BERLIN I våras tog sig konstnären Nada Prlja rätten att klampa in i folks vardagsliv, och hindra deras rörelser genom staden, i kraft av en hög, tjock, bred mur i Berlin, mitt på välkända Friedrichstrasse – en ful metallvägg som inte släppte igenom bilister, men lät fotgängare och cyklister passera förbi på sidorna. Installationen ingick i stadens konstbiennal, som i år valde politik som tema, och hade stöd av borgmästaren. Han godkände och stödde hennes förslag, och sympatiserade med hennes välvilliga intentioner: de svaga måste gå ihop, och tillsammans höja sin röst.

Det senare utgör konstverkets raison d’être; det bjuder inte på några estetiska eller visuella gåvor, utan är politisk konst med syfte att sätta igång processer.

– Just här ändrar Friedrichstrasse karaktär, du kan själv se det, det börjar borta vid Kochstrasse, förklarar hon och pekar när vi står invid hennes mur, som mestadels är omsvärmad av människor som fotograferar den, diskuterar den, skrattar, skakar på huvudet, studerar graffitin, läser reklamaffischerna.

– Just här blir det fattigt, och fler turkar än tyskar, och mer öst än väst, och just här finns egentligen en mur, som påminner om den gamla, men som inte syns. Jag gör den synlig, fast bara lika länge som biennalen varar.

Det pågår mycket omkring oss. Någon sätter upp ett nytt anslag. Ett antal cyklister har valt muren som mötesplats. Några småkillar kastar boll mot väggen. En äldre kvinna sitter på en parkbänk invid och ritar av den.

– Muren kommer att bli en tidsmarkör. Det var den sommaren någon hade byggt en mur på Friedrichstrasse. Det var den sommaren vi organiserade oss, säger hon.

Innan verket restes i början av maj frågade Sveriges Radio konstnären vad hon trodde folk på den södra, fattiga sidan skulle tycka om muren, och hon svarade: Jag hoppas de kommer att hata den.

Till en del har det blivit så. Många avskyr muren. En mängd butiksägare klagar över att deras kunder sviker, nu när man måste köra en omväg för att komma fram. En mängd boende störs av att muren stänger inne, gör att det känns som om man lever i ett getto.

Ett åttiotal personer från bägge grupperna har mobiliserat och bildat en organisation som kräver att muren omedelbart ska bort. De har suttit i möten med såväl borgmästaren som ledningen för biennalen och lokala politiker.

Deras protester gav till slut resultat; den 15 juni revs muren, två veckor innan den ändå skulle ha tagits ner.

– Jag gick förstås med på det, skriver Nada Prlja senare i ett mejl. Men kunde de inte ha väntat två veckor? Ja, det kan man förstås fråga sig, men det är fel fokus. Det viktiga är att organisationen blev till, var aktiv, lyckades ändra på något, fick ett styrkebesked, vann en seger.

Konstnären tvingades alltså avbryta projektet i förtid, men är ändå nöjd, på grund av alla debatter och diskussioner som muren har lett till, alla brev, mejl och telefonsamtal som hon fått - och på grund av den nya organisationen, som kanske växer till sig och blir en kraft att räkna med i Berlin.

Alla är inte lika nöjda, och somliga har uppfattat installationen som en förnedrande manipulation, som ett stycke social ingenjörskonst, där oskyldiga människor utsätts för något.

Var går gränsen för hur mycket besvär en konstnär får ställa till med?

– Det gäller att hitta rätt balans, svarar Nada Prlja i ett mejl.

– Bilister tvingades köra en omväg. Muren lade beslag på några parkeringsplatser. Staden blev något mindre effektiv. Och det kändes säkerligen frustrerande för en del. Men det var inget stort intrång. I gengäld sattes något igång.

– Det är så jag arbetar; målet är att erbjuda människor alternativa synsätt, genom att ändra på något i staden, men som konstnär, inte som politiker eller socialarbetare. Jag har hållit på länge med detta. Ibland fungerar det, ibland inte.