På tisdag gör den klassiska skärgårdsångaren s/sSaltsjön en skön comeback efter att ha legat i malpåse i över fyra år i Stockholm. Det har krävts stora pengar för att göra den gamla ångaren sjövärdig och snygg igen. Så pass mycket att ägaren Knuth Borg låter förstå att pengar inte är samtalsämne. Nej, när det kommer till ångbåtar krävs obetingad kärlek – utan budget.
Nere vid Skeppsbron i Gamla stan ligger hans s/sSaltsjön redo att gå ut i trafik igen. Inte sedan Skärgårdsbåtens dag 2006 har hon visat upp sig, men nu är hela akterdäcket nylagt i amerikansk furu – Oregon pine – och även aktersalongen skiner som förr. Pelare och soffor av björkträ har tagits ned, slipats, fernissats och monterats igen. Ja, till och med toaletterna ser ut som de gjorde på 1920-talet med spolkedja att dra i och vattenklosett på schackrutigt kakel.
Annat är nästan orört, som den murriga konversationssalongen i 40-talsstil med lampetter, tjock matta och skylten som pekar ut stamgästens hörna. Det är här som restauratören Pontus of the Sea ska börja servera i kommande chartertrafik med Strömma.
–När det gäller ångare får hjärtat och inte hjärna styra, hävdar Knuth Borg som till vardags är grosshandlare i kol- och kox och branschens nestor.
Säkert är det därför som hans hjärta klappar för ångmaskiner. Också Malmö-isbrytaren Bore, bogserbåten Örnen och förresten fyrskeppet Almagrundet har han räddat.
Men det hör till undantagen att rika mecenater tar sig an svenskt kulturarv, och för andra ångbåtar är verkligheten stenhård. Det är tufft till och med för klassiker som s/sBlidösund, s/sBohuslän och s/sMariefred.
På den sistnämnda säger kapten Claes Insulander att man till och med vore redo att flagga ut s/sMariefred till Danmark eller Finland, för så ”oeftergivlig har myndighetsexercisen i Sverige blivit”. Precis som för landets museijärnvägar handlar det om regeringens direktiv till Transportstyrelsen att göra statliga inspektioner självfinansierande. Men därtill finns en gammal konflikt om skärpta säkerhetskrav som skruvats upp i högre läge. Successivt ökande krav och högre avgifter gör att ångbåtarnas vänner fruktar för framtiden.
–Man kräver till exempel att vi ska ha radioutrustning nästan som om vi vore oceangående. Vi seglar på Mälaren, och ändå ska vi ha livflottar med vattenkonserver, suckar Claes Insulander, som hävdar att s/sMariefred inte har orsakat dödsolyckor under 107 år på samma rutt.
Sjöfartsdirektör Per Nordström vid Transportstyrelsen har förstås en annan syn på saken. Han sticker inte under stol med att det hade gått att undanta historiska fartyg, men att myndighetens filosofi måste vara att skydda passagerarna.
–De kan inte veta hur säkert det fartyg är som de stiger ombord på. Då måste slutsatsen bli att alla passagerarfartyg bör följa samma regler, annars får de hålla sig i inre vatten, säger han.
Det innebär förändringar. Ett exempel levereras i sommar från västkusten där ångaren Bohuslän i nästan 100 år har stångat sig fram på ett nyckfullt västerhav, men sedan 1 juli förlorat sin rätt att gå i full passagerartrafik i landskapets norra del.
–s/sBohuslän saknar ett vattentätt skott och kan därmed inte gå till vare sig Strömstad eller Kosteröarna mer. Vi måste vända tillbaka till Göteborg redan i Grebbestad, säger kapten Bengt Cremonese i Sällskapet Ångbåten.
s/sBlidösund drabbades likartat för ett par år sedan då de klassiska turerna till Stockholms utskärgårdar fick upphöra. Blidösundsbolagets vd Göran Ahlqvist konstaterar nu att Transportstyrelsens regeländringar drabbar särskilt kulturarvet.
–Den som kunde göra något åt det skulle få en enorm uppskattning från många människor, säger han.
Men det är också höjningen av avgifter som får bägaren att rinna över hos ångbåtsföreningarna. Det gäller bland annat behörighetsdispenser som hos just föreningar har börjat multiplicera till höga belopp när Transportstyrelsen vill att varje dispens ska gälla för bara en individ.
–För nio föreningsmedlemmar kostade nio likadana A4-sidor 20700 kronor. Det är vansinne, säger Bengt Cremonese på s/sBohuslän.
Per Nordström påpekar att reaktionerna i alla tider har varit starka hos ångbåtsfolket.
–Det finns många överdrifter. Ett krav på VHF-radio är till exempel inte detsamma som för oceangående fartyg. De här föreningarna tycker att det räcker med mobiltelefoner men det kan vi inte acceptera.
I de minsta föreningarna är oron störst. I ett brev från Karlstad till kulturministern, avsänt den 11 augusti, skriver Ångbåtssällskapet Polstjärnan att man redan har betalat 80000 kronor för VHF-radiosystemet och att det nu väntar besiktningskostnader om 45000 kronor. ”De nya tarifferna innebär dödsstöten för det ideella arbetet. Vi seglar 100 meter från Vänerns strand. Vi behöver inte nya pålagor. Vi behöver stöd i vårt kulturella arbete”, vädjar man.
Föreningarnas dispenser allt dyrare
Dåtidens kändisar älskade s/s Saltsjön
Ångfartyget s/sSaltsjön byggdes 1925 på Eriksbergs varv i Göteborg. Den är en så kallad ”palatsångare” som länge gick på linjen Stockholm–Utö. I matsalarna satt många av 1900-talets kändisar, som Ragnar Östberg, Hasse Z, Kar deMumma och senare även Povel Ramel och Roland Svensson. Renoveringen av s/sSaltsjön pågår fortfarande, men viss chartertrafik inleds 2 september och full säsong planeras 2011.
Liksom ångarna Bohuslän, Norrskär, Storskär och Drottningholm är s/sSaltsjön en oljefyrad ångare. Klassiskt koleldade ångare är färre. Dit hör bland andra s/sMariefred, s/sBlidösund och s/sEjdern. Enligt ägarna är det idag nästan omöjligt att driva ångbåtar med vinst. Till exempel går s/sBlidösund med en halv miljon kronor i förlust varje år trots bidrag, uppger Blidösundsbolaget.
