Norska Nationaltheatret iscensätter detta jubileumsår, då Ibsenfestivalen fyller 20, en rad egna produktioner som ifrågasätter sedvanlig spelstil och den typiskt skandinaviska psykologiska realismen med sin något saktfärdiga själslighet.
Ett dockhem tolkas i fransmannen Laurent Chétouanes extremt speciella spelstil. Han menar att pjäsen gått från att vara explosivt radikal till att bli en klassiker som tiden hunnit ifatt och desarmerat. Istället vill han återföda texten genom att spela den så långsamt att publiken kan njuta av dess nyanser.
Chétouanes metod gör inte om själva innehållet eller dess budskap om kvinnan som manlig leksak eller äktenskapet som löjligt rollspel. Uppsättningen liknar en uppläsning, som om vi var med på en kollationering där ensemblen ännu inte lagt några tolkningar utan prövar tonfall och förhållningssätt.
Detta gäller särskilt huvudrollen Nora. Hon blir liksom motvilligt föst in i skeendet medan hon läser ur manus. Det är på en gång en skildring av en arbetsprocess och av hur en ung kvinna tvingas acceptera en situation hon djupt ogillar.
På scenen står antydda väggar och möbler av masonit. Ensemblen kliver oroligt fram och tillbaka när man inte agerar, medan själva spelet sniglar sig fram. Det som dominerar är tystnaden mellan replikerna, mellan orden. Flera gånger liknar tolkningen en Fossepjäs, eller det sätt som han brukar spelas. Skillnaden är att Fosses tystnad är laddad med mening, här är den alldeles tom, möjligen fylld av antydd vantrivsel. Uppsättningen tar provokativt nog hela 3,5 timmar att spela.
Ågot Sendstad gör Nora och mot slutet förenas skådespelerskans obehag inför rollen med Noras obehag gentemot maken. Då har ensemblen tagit av sina tidstypiska kläder och står iförda trikåer, en symbol för nakenhet. Plötsligt växer iscensättningen till akut smärta. Slutet är mycket starkt.
På lilla scenen Malersalen spelas dock en mycket rapp, nedskuren tolkning av Hedda Gabler. Scenbilden visar ett rum uppifrån så att golvet fungerar som fond, omgivet av väggar på samtliga fyra sidor. Scenen kan vridas och tippas, den är mycket spelbar och skapar ständigt nya möjligheter.
När publiken kliver in står ensemblen redan och småpratar med varandra för att så småningom dra in åskådarna. Olika, verkliga släktingar och vänner pekas ut och presenteras. Hela föreställningen igenom bryter man då och då spelet för att återskapa den intimiteten och det direkta tilltalet.
Särskilt Mattis Herman Nyquist som spelar Jörgen Tesman flirtar hela tiden med åskådarna och skapar en stark hemma-hos-känsla.
Det mest uppenbara med regin av debutanten Peer Perez Øian är att generalsdottern Hedda redan från början är en antikt tragisk hämndgudinna. Hon har gift sig med Jörgen för att reta Ejlert Lövborg som är ett slags blandning av geni och Bacchus men vägrar att falla för hennes kraft. Hon blir en terrorist som vill ha med så många som möjligt på vägen till sin död.
Det är en välgjord tolkning som bryter fiktionen och därmed, märkligt nog, skapar en intimitet som berör och oroar.
Ibsenfestivalen bevisar att den, genom att spela, ifrågasätta och undersöka en nationaldramatiker, kan utvinna stora, djärva konstnärliga resultat. Åter frågar man sig varför ingen svensk institution tar samma grepp på Strindberg.
Om två år har det gått 100 år sedan han dog – det är inte för sent att skapa en festival som förmedlar dennes eld till svensk teater.
