Stockholms stad presenterade i förra veckan ”en strategi för stadens gestaltning”. Det staden tidigare haft att hålla i handen var Stockholms byggnadsordning från 1999. Dess defensiva strategi har nu gett plats för det mer offensiva: ”Ny bebyggelse ska utformas så att den blir tydligt utskiljbar i stadsbilden.”
Det skrivs vackert om vikten av hög kvalitet men det har tagit emot att bli konkret. När det gäller kvaliteterna i stadens rum har det varit lättare att peka med hela handen: ”Överdimensionerade gator och torg ökar avstånden mellan människor…” kan man till exempel lära sig. Vilket får mig att undra vilken väg det liggande förslaget till Slussen nu skall ta. När det gäller husen hålls dock alla dörrar öppna: ”Att med generella riktlinjer låsa skala, avseende höjd och volym, är […] inte önskvärt”. Samtidigt är det just för sin storlek som Waterfront blivit mest kritiserat, liksom det stoppade förslaget till Stadsbibliotekets tillbyggnad.
I själva verket har de hus som fått växa sig radikalt större än omgivande bebyggelse sällan landat väl. Här finns gränser som går att definiera, där volymen ofta kan visa sig viktigare än den i dag uppmärksammade höjden. Stadsbyggnadskontorets författare är inne på detta själva då de skriver att ”kvarter skall så långt det är möjligt delas upp i flera enheter, ritade av olika arkitekter”. Bättre än att försöka maskera kvartersstora komplex, är att inte släppa fram dem över huvud taget. Ett problem med de jättevolymer som det nu byggs friskt av är att de blir så inåtvända. Fastighetsägarna vill alla erbjuda någon form av totalupplevelse, när det är staden själv som skall stå för totalen. Här borde planerarna flytta fram, snarare än tillbaka, sina verktyg.
Det finns naturligtvis många aspekter på vad som gör en bra stad, och fler skulle kunna få ta plats i en strategi som denna. Att det egna ägandet är viktigt framgår, men inte utförsäljningarnas konsekvenser. Stadens försäljningar av egen mark i viktiga lägen har varit ett problem för byggnadskonsten i över hundra år och lär så förbli. Det är i varje fall inget detta dokument ändrar på. Men planeringens mest strategiska fråga blir ändå rent känslomässig: Kommer detta hus att bli ett kärt bidrag till platsen det står på?
